Sista dagen på sommaren kalendermässigt och nog känns luften höstligt sval även om solen skiner.
Jag är på väng ner till Stugan för måleri. Det är mycket av den varan nu och därför magert med skrivarklådan. Kanske kan det bli något vettigt mot kvällen. Stå ut!
Tillsammans tog vi en paddeltur på Tåkern häromdagen, min måg Mikael och jag. Detta var bestämt sedan länge och äntligen kom vi till skott. Jag tog den långa paddeln, satte mig bak för att styra och ställa och lämnade fältet framåt fritt för Micke med kameran.
Samtliga foton nedan är således tagna av Mikael Calmsund.
Det blev den långa vägen ut genom Renstad kanal, dryga kilometern kantad av bladvass och med ett segt motstånd av ytnära snärj från vattenpest, gula näckrosor, jättegröe, gäddnate, hårslinga, tre sorters andmat samt dyblad.
Den ytnära vegetationen, här representerad av ett tätt bestånd av andmat samt dyblad med sin skönt tretaliga vita blomma, var en kraftmätning som heter duga.
Vi tog oss igenom trots det låga vattenståndet efter sommarens torka och den friska sydvästens tryck mot vattenytan som i vanlig ordning förflyttade Tåkerns vattenmassa påtagligt mot nordväst.
Vi stannade länge i stillsamma lälaguner där fågellivet var mycket rikt.
Till slut nådde vi ut mot vassens yttersta bård men vi gav oss aldrig ut på öppen sjö på grund av vinden utan vände fören mot vasskantens förlängning mot nordväst. Vi letade upp lälaguner där vi ofta fick söka nya vägar i ett ibland mycket lågt vattenstånd som gjorde att vi fastnade.
Tofsvipor och andra vadare höll till på dybankarna för födosök. Änder och gäss flög upp i hundratals framför oss och i luften över oss hängde olika rovfåglar.
Tranor
Jag har rapporterat en del av allt vi såg ute på sjön till Artportalen samt lämnar här även en inofficiell lista enligt nedan:
Trana- 200 grågås - 1000 gräsand - 200 snatterand - 200 vigg - 50 knipa - 40 kricka -200
stjärtand - 1, skedand - 10 sothöna - 200 ägretthäger - 3 gråhäger - 5 gluttsnäppa - 2
svartsnäppa - 1 grönbena - 20 enkelbeckasin - 15 tofsvipa - 50 småspov - 1 större
strandpipare - 1 mosnäppa - 1 brushane - 20 havsörn - 2 fiskgjuse - 4 brun kärrhök - 2
sparvhök - 2 ormvråk - 2
- Jag har klippt nere vid ringmärkningsgatan men tyckte det var lika bra att göra en stig hela vägen upp över strandängen med maskinen istället för med lien idag, säger Lars precis som jag just välter stolpen som håller grinden in till betet.
- Det där får nog rapporteras som åverkan, fortsätter han smilande, men lovar att ringa Kenneth för att ågärda alla genomruttna ekstolpar innan man får kor över hela trädgården.
Vi har samtalat om förändringarna vid Tåkern, hur storvassen utanför Kvarnstugan alltmer och väldigt snabbt dessutom går över till att bli en öppen mad med vasstarr, bunkestarr, videbuskage och häckande tranor.
Där var det tre meter hög och tät vass för ett halvsekel sedan, tänker jag
- Det är nog gässens betestryck, eller förresten, det måste vara något mer, säger han, och jag håller med.
Det är en märklig utveckling från mitt 70-tals Tåkern, att rörsångarna och sävsparvarna skulle kunna försvinna, men så är det berättar Lars. "De är rödlistade nu".
Men gladorna ökar hela tiden kontrar jag och berättar om de tre röda glador som jag just har sett över bygden under vägen ner till Stugan.
Och när man talar om trollen ...
Nära oss smyger en glada tyst förbi på låg höjd över diket och under resten av dagen ser jag den och möjligen fler därtill jaga över nystubben på åkrarna mellan Stugan och Gottorp. Visst är det fantastiskt och som jag säger nästan varje dag numera - "I naturen står ingenting stilla".
På den korta stigen upp till Hälle källor vid ekbetets Älvarum på Omberg är man insvept i en grön och tät vegetation av buskar, gräs, örter och träd av alla sorter. Det är en lisa för själen att gå upp dit, till friskt vatten av en annan dimension.
Efter att ha varit där tillsammans med Lars för någon dag sedan, drömde jag om detta välsmakande vatten och längtade dit igen, så det blev ytterligare vandring dit, nu tillsammans med hustru Ulla. De besöken är väl värda att spara i minnet till vintern och att upprepas igen och igen.
Trybuskarnas röda bär lyste som rubiner i solglöden och buskvickern sirliga girlanger och tunga fruktskidor kändes exotiska.
På väg ner till målarstugan vid Tåkern lyssnar jag en stund till Kerstin Ekmans "Händelser vid vatten" med uppläsning av suveräne Rolf Lassgård. Men på plats vid arbetet med måleriet blir det naturens egna ljud som gäller, "händelser vid Stugan"; något annat finns inte ro eller el till.
Jag har dagens fyra motiv på plats på väggen. Jag brukar jobba med en handfull oljemålningar samtidigt och resten får stå kvar där inne. Arbetet är krävande i dagens extrema hetta, jag blir snurrig på kuppen, men kaffe och rejält med vatten hjälper till och får mig att hålla ut. Det blir totalt sex timmar i solen, sen är jag helt färdig.
I diket under mina knäckepilar växer så kallat ogräs, dominerar gör nässlor, knölsyska och pipdån. Just dessa dagar mognar pipdånets frukter till små svarta, runda hagel inramade i taggiga foder.
Jag har noterat det tidigare att dessa frön är mycket begärliga för entitor. Gårdens par hänger där hela dagen, pillar fram innehållet, ett i taget, och flyger upp till en kvist i busken och skalar fram det gyllengröna innehållet. Jag smakar själv. Det är gott.
Jag hör dem hela tiden, småpratande så där på typiskt entitevis. Ja, ni vet! De är ett mycket trevligt sällskap för mig på observationsstolen i solens häng.
Hemma igen efter några dagars underbar avkoppling hos svåger och svägerska i nordvästra Skåne. Vädret var med oss med Medelhavskänsla och utflykterna till områdets sevärdheter var mycket givande.
Jag kompletterar nedan upplevelsen med bilder, som säger mer än ord.
Solnedgång över Laholmsbukten.
Kullabergs branta stup.
... och jag är på väg ner till Stugan för en ny sejour av förnöjsamt arbete. Oljemåleriet kallar, men först måste jag klippa gräset. Igen!
.
Varje år vid den här tiden på året ägnar jag några timmar åt att leta upp några blommande exemplar av orkidén kal knipprot på Omberg. Det är nog den minst kända, eller snarare minst sedda, av Ombergs alla orkidéer. En riktig doldis, kan man med fog säga. Den är dessutom en verklig raritet med förekomst endast i våra allra sydligaste landskap samt Öland och Gotland. Förekomsten på Omberg, som är en av världens nordligaste är begränsad till ett tiotal lokaler på bergets södra halva och där växer den i mörkt skuggad bokskog.
Kal knipprot.
Om jag nu ägnar några timmar åt den här upplevelsen varje år, är det förstås intet mot vad min vän Lars Frölich gör. Han har sedan mitten av 1990-talet i stort sett utan avbrott inventerat Ombergs bestånd av kal knipprot, räknat varje funnet exemplar och bokfört i sin anteckningsbok. Där finns listan, att se för den som kommer åt, men tyvärr bara där.
- Ja du vet, säger han, dator och sånt är inte för mig, men du får gärna rapportera till Artportalen. Jag har förstås omöjligt funnit varje enskilt exemplar, men jag har gjort på samma sätt varje år, så materialet är representativt.
Jag kikar i mappen och får lov att ta foton av arbetet. Jag lovar Lars att förmedla det unika materialet till Artportalen.
- Jag börjar med vår gemensamma vandring idag, säger jag.
Bokslogen just här är planterad av Ombergs skogsskola för cirka 150 år sedan. Den har nu blivit en magnifikt utvuxen och vacker bokskog.
Vi har just satt oss med fikat efter en vandring tillsammans i den dunkla bokskogen strax söder om Stocklycke vandrarhem. Lars hade varit här dagen innan och förberett sig lite i vanlig ordning.
- Det var magert i år, säger han. Jag fann bara 13 stycken i går men med dem vi fann idag tillsammans kommer vi i varje fall upp i över tjugo exemplar. Det är inte det allra sämsta. 2013 hittade jag bara 5 stycken. Variationen i antal mellan åren är verkligen häpnadsväckande!
- Rekordåret är från 2000, säger Lars. Då räknade jag inte mindre än 1046 blommande kal knipprot. Ett alldeles överlägset rekord, följt av 1998 med 382 exemplar och 2004 med 332.
Kal knipprot i sol.
Kal knipprot har inget anslående yttre, jämfört med många andra i familjen, men den är ändå vacker i sin enkelhet och smyger man nära och kikar in i blomman finner man skönhet i orkidéblommans alla små detaljer.
Samma exemplar av kal knipprot som ovan men nu i mer normal skugga.
År 2011 skrev jag om Lars Frölich`s arbete med kal knipprot på Omberg. Läs här!
Nästrot, överblommad och i frukt.
När vi nu ändå vandrade runt i Ombergs dunkla bokskogar passade vi på att ungefär räkna också den andra orkidén som trivs i skuggan. Den heter nästrot och är en saprofytisk varelse som bär med sig bara en aning av klorofyll för eget bruk och därför har gjort sig beroende av samarbete med svamphyfer i i förnans nedbrytningslager för att få tillräckligt med näring.
Vi fann cirka 25 exemplar av nästrot. Inte dåligt!
.
Reflexmässigt klappade jag till getingen som surrade till vid örat. Den for ner i gräset. Nu var det emellertid ingen geting utan en blombock som härmades för att få vara ifred. Jag lyfte varligt upp skalbaggen i min hand och bad om ursäkt. Det var en fyrbandad blombock.
Den satte sig tillrätta på min hand och njöt av solen som nu hade börjat skina så varmt och vackert efter en kylslagen morgon vid Stugan. Den satt där både långe och väl och jag tog en målarpaus och lät det ske. Då den putsade sina antenner noterade jag att en av dessa var avklippt. Hur går det då med orienteringen tänkte jag, men såg samtidigt att det var en hona, en "gravid" en, med väl rundad buk fylld av ägg och en hona kan ju lugnt sitta ned och vänta på hanarnas orienteringsförmåga, tänkte jag vidare. Troligen ingen större skada skedd altså.
Efter en kvart fann hon för gott att flyga vidare.
Jag sitter åter i stolen i gräset och studerar mitt måleri som hänger på stugväggen i vanlig ordning. Minst halva min målartid är stillsamt studerande och planerande för att jag skall komma vidare med glädjen och hedern i behåll.
Då sitter hon där igen, på min vita t-shirt med Paul Mc Cartney- motiv; fast det syns förstås knappast för allt färgkluddande som hamnat fel. Och det är hon; den avklippta antennen är ännu på plats. Jag tar henne i handen, igen, och hon kryper upp på mitt pekfinger och sitter säkert tjugo minuter i så godan ro, att jag får gott om tid att verkligen noggrant studera alla hennes små detaljer.
Det som fascinerar mig mest är de där åtta senapsgula fälten på vingarna, de som ska tas för en geting. I visst snett ljus ser jag att de är täckta av en oerhört fin behåring, som smått, småt men mycket tydligt glittrar i guld. Det är så vackert!
Någon timme senare står jag vid staffliet och målar under tak för värmens skull. Men jag har helt öppet mot norr, ut mot strandängen. Vem sitter där igen, om inte ....
Jag tänker att hon känner sig ensam och sugen på sällskap, eller så är det bara slumpen, eller t o m möjligen någon doft från oljefärgerna som lockar. Valet är fritt och ditt. En trevlig upplevelse, sånt som bara händer vid Stugan är det i vilket fall.
Inlägg
Alla kommentarer
