De gamle vid havet. och havet är Kattegatt, där vi sitter på Själlands nordudde vid Gilleleje strand, dit vi tagit oss med färja via Helsingör och vidare med rälsbuss. Vilken trevlig och annorlunda resa tillsammans med svåger och svägerska.
Båstad var vår utgångspunkt.
Sättra ängar avsattes under mitten av nittonhundratalet då markägaren som sedan en tid insett kultur- och natur-värdet av de förnäma beteshagarna och ängslyckorna inte tyckte sig ha tillräckligt god ekonomi för att förvalta klenoden på bästa sätt. Länsstyrelsen kontaktades och fick ta över varvid ett av Östergötlands finaste naturreservat bildades 1970. Skötselplaner och ytterligare åtgärder vidtogs efterhand vid detta Östergötlands största fastmarksprojekt.
Länk till information från Östergötlands länsstyrelse.
Idag var vi där, vandrande genom ängarnas fantastiska blomsterprakt och hagarna med grov ek och hasselbuketter. Det är alltid en stor upplevelse att komma hit. Har du provat?
Jag hade ingen riktig kamera med mig och fick aldrig några bra foton på rikedomen av olika dagfjärilsarter. Nämnas kan dock ett hundratal slåttergräsfjärilar, vilka dominerade totalt och uppenbarligen tryckte tillbaka den annars så allmänna luktgräsfjärilen som endast sågs i enstaka exemplar, flera exemplar av både silverstreckad - och ängs-pärlemorfjärilar noterades, kål och rovfjärilar likaså, mindre guldvinge, en vinbärsfuks samt enstaka citronfjärilar och en mängd olika blåvingar, varav jag fick ett någorlunda foto av en som visade sig bli till en midsommarblåvinge, dock inte publicerbar.
Örtrikedomen på Sättra ängar är fantastisk.
Men mest ändå var det sommarfloran som imponerade. Örtrikedomen per kvadratmeter är oerhört rik i Sättra ängar och kan väl närmast jämföras med den på gotländska "ängen" som Sättra ängar påminner väldigt mycket om.
Klenoden i områdets flora är den sällsynta finnögontrösten, Euphrasia officinalis ssp. officinalis, som här har en av sina få och förekomster i vårt land.
Idag vid Tåkern, nära Naturum Tåkerns P-plats, hittade jag en gall av den sällsynta och mycket vackra borrflugan Urophora cardui på en åkerstistel. Det skedde under sökandet efter getingspindel på en plats som föreslogs av guiden Hanna. Alltid något, eller hur?
Fyndet är numera inlagd på artportalen och gallen finns att beskåda "live" på Naturum, omhändertagen av guiden Johan, som kan visa en bild på själva flugan om du ber! Passa på i morgon med hälsningar från mig.
I förrgår fick talgoxparet i vår trädgård ut kull nummer två. Jag vill berätta om detta speciellt eftersom det på Facebooks fågelgruppsida, från "välrenommerat" håll bestämt sagts att, talgoxar och blåmesar inte har någon andra kull. Den diskussionen ägde rum för något år sedan och jag var inne i den med åsikten att "det har talgoxar och blåmesar visst, om än inte alltid". Ett dödläge uppstod mellan "experters" bestämda åsikt och min och allmänhetens empiriska erfarenhet.
Jag talade den gången med kompisen Göran B., som med mer än femtio års erfarenhet i studier och ringmärkning av mesar nästan skrattade bort förnekandet och sa att det för honom kändes självklart med två kullar för talgoxe .
Vi har ett par talgoxar häckande i vår trädgård varje år och även om det inte alls är säkert att det är samma individer som återkommer tyder det på att hos oss finns tillräckligt med föda och plats för arten ska lyckas med sin häckning. I år blev det i en holk som jag satt upp på andra sidan av grannhäcken och den kullen kom lyckligt på vingar för cirka en månad sedan.
Efter hand började jag ana att en ny kull var på gång i en holk i andra hörnet av vår trädgård. Det smögs och var hemligt och trots att holken satt vid husväggen där vi passerar varje dag undrade jag länge om tillståndet, faktiskt ända till för en dryg vecka sedan då ungarnas pip därinne ifrån berättade sanningen.
Nyflygg talgoxunge.
I Hjalmar Rehndals "Fågelboken", den 6:e reviderade upplagan 1957, från en tid då kunskapen om fåglars häckning, bon, ägg och ungar stod på topp efter ett sekels äggsamlande som självklar ingrediens i studiet av fåglar, sägs klart: " Två kullar om året kläckas hos talgoxe, den första lägges i södra Sverige i början av maj, den andra vid midsommartiden".
Nog sagt om detta. Dagens ornitologer har förståeligt nog en minimal kunskap om just den delen av fåglarnas liv som handlar om bo, ägg och ungar eftersom det länge varit tabu med studier och dokumentation i facket.
Jag kan förstå att talgoxens normala andra kull kan "försvinna" ur sammanhanget; det var ju nära så även hos oss. Inte en sångsnutt, knappt ett ljud hördes. Paret behövde inte markera revir, allt var invant och klart, det var bara att sparka igång, helt utan stora åthävor. Juli månads täta grönska och frodighet hjälpte också till med att dölja det mesta av skeendet. Det måste nog till ett tålmodigt öga och öra för att förstå sammanhanget. Så kan den "moderne ornitologen" komma att tvivla.
Senare tillägg:
Efter en ordentlig ventilering på Facebook, med flera i ämnet insatta ornitologer, kom vi fram till någon slags "kompromiss". Vi enades om att blåmes och talgoxe kan ha en andrakull men att detta idag uppenbarligen inte är normen. Uppgifter om att det rör sig om ungefär 15 - 20 % andrakullar av de bägge arterna finns i moderna studier. Intressant är en undersökning som tyder på att andrakullar var vanligare förr än idag, beroende på sämre synkronisering mellan häckningsstart och födoförekomst med anledning av pågående klimatförändring, vilken gör att våren kommer tidigare, med ibland brist på lämplig föda, en uppgift som min vän Johan Träff också har berättat om för mig, då gällande halsbandsflugsnapparnas häckningsstrategi på Gotland.
Kan det vara så också, att jag med min förankring i 60-70-tal inte hängt med fullt ut i förändringen? Möjligt! Det är som jag säger att varje dag är ny med nya rön, man kan aldrig omfatta allt och att lärandet är en aldrig slutförd process. Nyfikenheten består!
Jag fick en fråga från Lasse för en vecka sedan. (Hoppas att du läser det här nu). Efter ett inlägg om fjärilar och hampflockel på Omberg, som jag skrev i juli 2021, undrade han om det möjligen var dags för en tur till berget, för att studera fjärilar, nu i år. Eftersom jag inte var hemma vid tillfället svarade jag att jag inte visste säkert, men lovade återkomma.
Längs Bramsens väg på Omberg står täta bestånd av hampflockel, ännu i knopp.
Men nu vet jag. Jag kunde naturligtvis inte hålla mig längre än så. Efter förmiddagens regn, när det började ljusna från väster, tog jag vägen till Omberg för att utröna läget med egna ögon.
Hampflockeln visade sig ännu vara i knopp. Endast ett fåtal blomklasar hade slagit ut. Det är någon vecka, upp till fjorton dagar kvar, innan de rika bestånden lockar och bjuder upp till fjärilsdans.
Men visst har det börjat så smått. På Sjövägen vid Älvarums storekar och upp längs Bramsens väg låg solen på under eftermiddagen och några arter fjärilar luftade sig. Flest var förstås luktgräsfjärilarna. Jag såg ett tjugotal av dem.
Luktgräsfjäril.
Silverstreckad pärlemorfjäril var relativt allmän den också. Nästan lika många som luktgräsfjärilarna till antal. Men än är det förstås bara i början av det kommande skådespelet.
Silverstreckad pärlemorfjäril, hane.
Jag såg även en storfläckig pärlemorfjäril som dock hann undan mitt fotoförsök samt en hane av ängspärlemorfjäril.
Ängspärlemorfjäril.
För andra gången hade jag tur att finna en almsnabbvinge i området. Det är minsann inte allom givet, eftersom den sällan håller sig nere på marknivå, utan mest uppe i almträdens höga kronor. Den här satt som snabbvingar så ofta gör, "på huvudet" med de antennlika bakvingespröten uppåtriktade. Så kan den med lite tur undkomma födosökande fåglar och bålgetingar som siktar in sig på det "felaktiga" huvudet.
Det är synd om almsnabbvingen i dessa dagar. Almträden har dött ut så snabbt, att det idag mestadels återstår bara grå skelett på Omberg och i hela landskapet.
Död almskog på Omberg. Det var just här det började för snart tjugo år sedan, vid Ellen Keys på södra Omberg. Vi fattade inte vad som hände då, när de fina almarna började vissna och skjuta kvastar av nödskott på stammarna, men vi blev tyvärr snart varse.
Endast almkratt återstår snart, upp till tio år gamla telningar, och att dessa duger för almsnabbvingar att reproducera sig i är väl knappast troligt.
Almkratt är snart allt som återstår av Ombergs en gång så rika almskog.
I övrigt då?
Jo, borrflugan Urophora cardui, som jag fanns som förstafynd i Östergötland på åkertistel förra året finns kvar. Jag har ännu inte sett någon imago (vuxen individ) men på samma plats längs Bramsens väg är det gott om larvgaller även i år.
Gall av borrflugan Urophora cardui på åkertistel.
Och i backen upp svärmade mängder av Blodröd ängstrollslända.
Så det är snart dags för dig Lasse att göra en visit på det rika Omberg. Kanske ses vi där!
Alldeles nyss kom vi hem från en veckas semester i Blekinge, Ulla och jag. Vi var där tillsammans med dotter Karins familj, maken Micke och barnen Hannes och Love. Det blev en härlig vecka i en vacker, spännande och jämfört med Östergötland väldigt annorlunda bygd, alltför sällan besökt; det var verkligen på tiden!
Vi hade hyrt en liten gård som var ansluten till ett turistnätverk, alldeles på gränsen till Småland, norr om Karlshamn, med Ire naturreservat och Lobergen inom nära räckhåll. Tomten var en fridfull glänta i ett frodigt, vilt och stenigt landskap med närhet till hela blekingska kusten inom en knapp timmes bilresa söderöver och den gjorde vi hela vägen från väster till öster. Norr om oss, i Småland, låg den cirkelrunda kratersjön Mien, skapad av en meteor för cirka 120 miljoner år sedan. Från den rann den vackra Miån söderut nedom backen vid vårt hus, ner mot Karlshamn och havet.
Jag tänker att det nog blir någon slags rapport från resan när jag landat färdigt, men tills vidare är det här skriveriet mest till för att meddela er läsare att jag är tillbaka på plats i mitt hemmalandskap.
Vi tog oss tid, del av en dag, Micke och jag, att skissa en smula i terrängen runt Miån.
Historien är kortfattad den, och jag har berättat om den tidigare, att ett företag ansökte om markberedning för en industrianläggning i Ödeshögs tätorts utkant för cirka tjugo år sedan. Planen var att omhänderta giftigt material, typ slipers och behandlat trä. Verksamheten godkändes i KF och länsstyrelse trots protester av många och även av undertecknad. Nu gick som tur är allt om intet. Ett jordlager hann dock skalas av över en stor yta och ett par lass med behandlat trä anlände men därefter tog det stopp. Företaget gick vad jag förstår i konkurs och försvann.
Planet är nere på grundvattennivå och glaciärlera troligen från Yoldiatid avsatt för 12 000 till kanske 8 000 år sedan kom upp i dagen.
Här och var är leran fortfarande öppen men mestadels är den idag täckt av vegetation. 2/7-2023
För ungefär tio år sedan uppmärksammade undertecknad och Kjell Antonsson att området hyste ett enormt bestånd av blommande dvärgarun, en kustart och pionjär på blottlagda lerstränder med ytterst få inlandsförekomster.
Häromdagen var jag där för att fotografiskt dokumentera området igen. Det mesta av äldre bildmaterial från tidigare besök försvann tyvärr i en datorkrasch för några år sedan.
Med mig den här gången var biologen och botanikern Andreas Göransson från Linköpings universitet.
Biologen Andreas Göransson.
Jag hade lagt ut några bilder på starrarter nämligen och Andreas blev intresserad av att komma själv och titta närmare på den s k Carex flava-gruppen - Knagglestarrarna, som jag fann flera olika arter av, möjliga hybrider inkluderade. Samtidigt kunde vi ju leta vidare efter dvärgarun som jag inte kunde återfinna vid mitt besök.
Så blev det. Igår var vi där.
- Jag tar med mig beläggsexemplar hem av de här starrarna, sa Andreas. Jag kan be Anders Svensson titta nämare eftersom här verkar kunna finnas hybrider.
Här är ett foto med några olika exemplar. Bilden har valsat runt även i botaniska nätverk i FB och Torbjörn Tyler har varit vänlig att arta en av dem till grönstarr, den lilla, trean från vänster.
Efter insatsen på Heda marken i lördags där jag som vanligt satt och målade publikt på små akrylminiatyrer är det dags att göra något annat.
Video av Ganga Roslin Bladh, vilken visar hur jag arbetar med en vinjettmåling i boken "Korp" av Göran Bergengren, en bok rikt illustrerad av undertecknad. Finns till salu med originalmålning mellan pärmarna.
Vid det alternativa högsommarväder som nu råder utomhus med svalka, regn och blåst känns det skönt att dra sig inomhus en stund, plocka fram någon duk från gömmorna, klämma ut oljefärg på en palett och jobba med breda grepp. Jag letar och finner ...
... en riktigt stor olja som jag blir sugen på att arbeta vidare med. Den kan ju bli något att ha till min utställning på Galleri R till hösten, tänker jag.
Inlägg
Alla kommentarer
