I förrgår fick talgoxparet i vår trädgård ut kull nummer två. Jag vill berätta om detta speciellt eftersom det på Facebooks fågelgruppsida, från "välrenommerat" håll bestämt sagts att, talgoxar och blåmesar inte har någon andra kull. Den diskussionen ägde rum för något år sedan och jag var inne i den med åsikten att "det har talgoxar och blåmesar visst, om än inte alltid". Ett dödläge uppstod mellan "experters" bestämda åsikt och min och allmänhetens empiriska erfarenhet.
Jag talade den gången med kompisen Göran B., som med mer än femtio års erfarenhet i studier och ringmärkning av mesar nästan skrattade bort förnekandet och sa att det för honom kändes självklart med två kullar för talgoxe .
Vi har ett par talgoxar häckande i vår trädgård varje år och även om det inte alls är säkert att det är samma individer som återkommer tyder det på att hos oss finns tillräckligt med föda och plats för arten ska lyckas med sin häckning. I år blev det i en holk som jag satt upp på andra sidan av grannhäcken och den kullen kom lyckligt på vingar för cirka en månad sedan.
Efter hand började jag ana att en ny kull var på gång i en holk i andra hörnet av vår trädgård. Det smögs och var hemligt och trots att holken satt vid husväggen där vi passerar varje dag undrade jag länge om tillståndet, faktiskt ända till för en dryg vecka sedan då ungarnas pip därinne ifrån berättade sanningen.
Nyflygg talgoxunge.
I Hjalmar Rehndals "Fågelboken", den 6:e reviderade upplagan 1957, från en tid då kunskapen om fåglars häckning, bon, ägg och ungar stod på topp efter ett sekels äggsamlande som självklar ingrediens i studiet av fåglar, sägs klart: " Två kullar om året kläckas hos talgoxe, den första lägges i södra Sverige i början av maj, den andra vid midsommartiden".
Nog sagt om detta. Dagens ornitologer har förståeligt nog en minimal kunskap om just den delen av fåglarnas liv som handlar om bo, ägg och ungar eftersom det länge varit tabu med studier och dokumentation i facket.
Jag kan förstå att talgoxens normala andra kull kan "försvinna" ur sammanhanget; det var ju nära så även hos oss. Inte en sångsnutt, knappt ett ljud hördes. Paret behövde inte markera revir, allt var invant och klart, det var bara att sparka igång, helt utan stora åthävor. Juli månads täta grönska och frodighet hjälpte också till med att dölja det mesta av skeendet. Det måste nog till ett tålmodigt öga och öra för att förstå sammanhanget. Så kan den "moderne ornitologen" komma att tvivla.
Senare tillägg:
Efter en ordentlig ventilering på Facebook, med flera i ämnet insatta ornitologer, kom vi fram till någon slags "kompromiss". Vi enades om att blåmes och talgoxe kan ha en andrakull men att detta idag uppenbarligen inte är normen. Uppgifter om att det rör sig om ungefär 15 - 20 % andrakullar av de bägge arterna finns i moderna studier. Intressant är en undersökning som tyder på att andrakullar var vanligare förr än idag, beroende på sämre synkronisering mellan häckningsstart och födoförekomst med anledning av pågående klimatförändring, vilken gör att våren kommer tidigare, med ibland brist på lämplig föda, en uppgift som min vän Johan Träff också har berättat om för mig, då gällande halsbandsflugsnapparnas häckningsstrategi på Gotland.
Kan det vara så också, att jag med min förankring i 60-70-tal inte hängt med fullt ut i förändringen? Möjligt! Det är som jag säger att varje dag är ny med nya rön, man kan aldrig omfatta allt och att lärandet är en aldrig slutförd process. Nyfikenheten består!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar