Med den här kryptiska bilden på en snigel som har ätit sig fram över ett före detta vitt trädgårdsbord och därmed skapat ett vackert spår genom den blågröna algmassan, meddelar jag att jag tar en kort paus i mitt skriveri. Jag återkommer mot slutet av oktober. Vi hörs och ses!
En trädgårdssnigels ätspår. Den använder den kitinräfflade tungan, radulan, för att skrapa av det energirika lagret av blågröna alger som föda.
De är inget ornitologer ägnar en tanke. De bara finns där i stadsmiljön som ett oundvikligt inslag och i värsta fall endast som en irritation av smuts och stök.
Klippduvan är tamduvans anfader.
Men jag står på taket av ett parkeringshus i Linköping en morgon och ser flockar av oerhört flygskickliga tamduvor dra ut från staden på hög höjd och försvinna till näringssök i omgivande landsbygd. Då är det en annan fågel än den som spatserar oblygt framför mig på torget någon timme senare.
Mina tankar går bakåt till en händelse för flera år sedan.
Tamduvorna.
Till en upplevelse vid ett besök i "Duvdalen" i Turkiet då jag plötsligt insåg att tamduvan nog var en viktigare följeslagare under människans första tid som jordbrukare för flera tusen år sedan, än vi idag förstår.
Läs och begrunda via länk till detta skriveri: "Tamduvans roll ..."
Hänvisande till min sorgliga upptäckt av de första mördarsniglarna i vår trädgård påminner jag om detta skriveri från den 2 september i år:
Jag bjöd ut akvarellen av "min" mördarsnigel till högstbjudande och nu har jag fått respons från vederbörande.
"Nu har snigeln fått en liten ram", meddelar Anita.
Härmed är det bevisat att det mesta uppenbarligen kan upphöjas till konst, t o m en mördarsnigel.
Jag har alltid tyckt att turkduvan är en märklig fågel. Inte så mycket själva fågeln utan mera dess ambivalenta uppträdande.
För ett par år sedan upptäckte jag turkduvor med nyflygga ungar så sent i oktober att frosten började bita. Arten tycks vara årsviss i Ödeshög nu igen efter något decennium kring sekelskiftet då den dippade rejält och i stort sett försvann från stora delar av Sverige, så även från vårt samhälle.
Men nu är den alltså tillbaka om än väldigt oregelbundet. Jag brukar ha spelande turkduva varje år i de hamlade lindarna utanför ateljén men jag blir aldrig klok på om de häckar där eller ej, ty rätt som det är så är de åter borta.
Igår landade tre turkduvor i ateljéträdgården. De kom liksom från ingenstans, svepte in i asktoppen med sitt vibrerande flyg-/landningsläte och blev kvar ett par minuter inom de åter tog höjd och bara drog iväg. Vart och varför.
Jag har en teori. Den kan jag säkert få skit för och den lyder så här: Jag tror att turkduvor kan häcka redan sitt första levnadsår. Tidigt födda individer söderifrån i t ex Mellaneuropa drar runt in i hösten och kan etablera nya revir, där väldigt sena häckningar kan ske.
Teorin bygger på känsla mer än vetskap, såsom jag är känd för.
" Hej Gebbe, hoppas allt är bra med dig!
Vi tänkte på dig igår sonen Lukas och jag när vi
passerade Tåkern. En snabb mellanlandning på väg hem till Göteborg, men
underbart att bara gå ut på bryggan vid Glänås och känna på atmosfären med alla
änder och gäss, och en ägrett som kom seglande och slog sig ner med sin
krummande hals.
Körde sakta vägen ut mot Väversunda och kunde beundra
tranorna på åkern på vänster sida, och annat smått och gott på höger sida. Fick
sen svänga åt sidan och vänta ut en vassklipparmaskin, även det en
Tåkernupplevelse. Allt sammantaget så himla härligt i sin enkelhet, men en ros
återstod i buketten.
Någonstans utmed 919 mot Ödeshög, i full fart för jag
hade trafik bakom mig, en rejäl drös med glador som tumlade omkring varann som
vårystra fjärilar. Vilken prakt! Andra fåglar deltog också i skådespelet, såg en
sparvhök pila iväg, och en till, men övriga hann jag inte med. En liten glänt
på luckan till paradiset, ja du vet hur det är!
Ville bara dela med mig av vår upplevelse i din
hembygd!"
Kära hälsningar / Ola
*
Någon gång vid den tiden passerade även jag, såsom jag gör i stort sett dagligen, gården Sjöstorp mellan Hästholmen och Ödeshög längs väg 919. Över bonden Henrik i traktorn, mitt under vallslåtterns tredje skörd, noterade jag åtta glador som hängde över honom.
Det händer precis så, att gladorna dras som till fest när möss, sorkar och annat ätbart plötsligt synliggörs och dödas av slåtterbalken som ligger tätt över backen. Liksom gamar över Afrikas savann håller fåglarna koll även på varandra över långa avstånd och lockas till frossande gäng. Rekordet vid Sjöstorp, meddelar Ola som just kollat på Artportalen, är sexton individer den 22 september och Olas son Lukas menar att de själva såg minst tio glador.
Dagen den 30 september kom jag i retur från Vadstena simhall där jag badat och gympat min fot och min själ. Jag kunde inte låta bli svängen ner över Väversunda där jag skrämde upp en vacker gammal stenfalkhane från vägrenen. Nästan ljusblå över rygg och vingar lyfte den tungt med ett byte i klorna; jag kan tänka mig ängspiplärka som det var gott om den här dagen. Falken tog en sväng in i motljuset där den mörknade mot blåsvart.
Därefter följde jag med kikaren en ung mörk brunhök som tog höjd över strandmaden och försvann, med tranorna, mot söder över Dags mosse. Det var en fin dag vid Tåkern och den fick vi gemensamt Ola, Lukas och jag.
Tack Ola för ditt fina gästskriveri.
Jag öppnar dörren och rynkar näsan, det luktar lik i ateljén. Inte starkt och outhärdligt men ändå så att jag förstår att det någonstans måste ligga en mus begraven.
Nu är det dags. I förrgår, i förrådet, tog jag den första skogsmusen i en fjolårsgillrad musfälla, trots gammal, hård och doftlös ost. Musen var stor och tung, säkert en hane och den var väldigt kontrastrikt tecknad med mjölvit mage och brun rygg; alltså typisk större skogsmus.
Jag agnade med ny ost och satte ut nio friska slagfällor i garage och förråd och fick ytterligare en större skogsmus innan kvällen var till ända. Där tändes en oro.
Fällfångad större skogsmus.
Om morgonen är det emellertid tomt i fällorna och jag suckar av lättnad och hoppas att det möjligen kan vara över för i år.
Men så. Lukten i ateljén berättar en annan historia och jag vet innerst inne att hela oktober är en fortsatt känslig månad för besök möss. Det kommer säkert att bli fler fetingar utlagda på komposten åt skatorna innan vintern är till ända.
Jag är omgiven hemma av en helt ordinär villaträdgård långt från skog och vildmark. Det är verkligen ingen optimal biotop för fåglar och de flesta arter är inte i närheten av att vara häckande fåglar hos mig. Men, här finns ändå bl a skata, mesar, gråsparv och pilfink, sädesärla, hämpling, ärtsångare och i år för första gången på grannens tak också tornseglare.
Lövsångarna lyser helt med sin frånvaro trots gällande som vår mest allmänna häckfågel med ett uppskattat bestånd på 10 - 16 miljoner par (Svenskt Fågelatlas, 1999), eftersom de måste ha åtminstone någon form av uppväxt skog eller buskmark för att bygga bo och föda upp ungar.
En ung lövsångare känns igen på sin fluffigt fräscha och gultonade fjäderdräkt. Lätet är ett mjukt "hui", ideligen upprepat.
Varje år i augusti och september har jag ändå kunnat njuta av lövsångare även hemmavid. På bred och tät front har nämligen miljoner unga lövsångare dragit söderut genom landet och penetrerat varenda biotop med sin talrika närvaro, så även min tomt, mina fruktträd och mitt chersminbuskage.
Men inte i år! För första gången någonsin har jag inte hört eller sett en enda lövsångare i vår trädgård. Det känns förödande tomt och tyst, sorgligt och allvarligt.
Jag är minsann inte först att ha noterat frånfället. I tidningar och faktaskrifter, t o m i radio och TV har rapporter om bottennoteringen för lövsångarna diskuterats. Från fågelstationerna kommer just rapporter om ringmärkningssiffror som ligger långt under det tidigare normala.
Klimatförändringar anges som trolig förklaring, kanske inte själva vädret, utan mera den osynk som uppstår i de ekologiska systemen och som kan leda till svält och död.
Det här är allvarligt. Det är ingen "liten skitsak". Ett lövsångarliv bygger på stor reproduktion under blott några ynka år. En enda utebliven häckning i populationen blir förödande, flera år i följd en katastrof av svårfattbara mått.
Vi är troligen mitt i den klimatkatastrof som förväntats. Den är här just nu! Tecknen är många och allvarliga. Låt lövsångaren få bli den indikator som får oss att på allvar börja agera innan det är för sent, bli den nödvändiga "Kanariefågeln i kolgruvan".
Den gamla pegeln för mätning av vattenståndet i Tåkern, som är placerad längst in i en "återvändsgränd" vid Renstad kanal är på gång att bytas ut. Representanter för Tåkerns regleringsföretag samt för SMHI är därför på plats vid Glänås för att installera en ny pegel ute i sjön, en som kontinuerligt skall kunna avläsas inne i Naturum Tåkern för den som har intresse av att direkt kunna följa hur vattenståndet varierar i sjön.
De bägge ger sig ut i roddbåt och vi följer deras arbete från spången under vår fikapaus. Idag är vattenståndet lågt, något under normalt för årstiden, får vi höra, men regn väntas till kvällen som kanske kommer att höja ytan, varvid vi för en liten diskussion om det eviga problemet med regleringen av Tåkerns vattenstånd; för och emot amplitudens omfång.
Kalktallört i strandskogen vid Naturum Tåkern. Det är, enligt nya rön, de runda frukterna med kort pistillskaft som skiljer den från den vanliga tallörtens avlånga frukter och långa pistillskaft.
I strandskogen på väg tillbaka letar jag upp det exemplar av tallört, som jag noterade för en dryg månad sedan. Jag har noterat nya fakta nämligen, att den tidigare benämnda underarten "kal tallört" numera har fått eget artstatus och kommer att heta kalktallört. En uppmaning därvid att anmäla fynd av denna till Artportalen har jag nu precis anammat. Min plikt är därmed uppfylld.
En oroväckande värme har varit rådande några veckor nu, otroligt skönt har det förstås varit, men onormalt och ordgrant riktigt oroväckande, vid minsta eftertanke.
Ulla och jag har suttit ute på altanen i skjortärmar varje kväll och sett solen gå ner bakom grannens hus, precis halvvägs till midvintersolståndets nedslagsplats om tre månader.
"Vilken höstvärme!"
En morgon för några dagar sedan tog jag vara på vädret och for till Tåkern om morgonkvisten. Siktet var inställt på gömslet i Svanshals vassar. Jag hade skäggmes i tankarna och därför fanns inget behov av att vara uppe med tuppen; skäggmesar är välkänt morgontrötta. Först klockan åtta gav jag mig av med "ryggan" laddad med både frukost och målargrejor.
På Svanshals äng var det faktiskt frost i skuggorna, vilket överraskade mig.
Det fina arknat-gömslet i Svanshals vass.
Kl nio var jag framme vid gömslet efter en lite seg vandring dit ut på min opererade fot. Först på plan mutade jag in platsen genom att sätta mig i topp. Andra besökare fick finna alternativa platser.
Ännu klockan nio var det rejält med dagg i vassen. Detta är något som skäggmesar undviker. De vill absolut inte bli blöta. Det skulle komma att dröja minst en timme till deras eventuella entré, förstod jag.
Under tiden passade jag på att skissa på en liten akvarell över vasslandskapet bort mot Naturum Tåkern.
Samtidigt låg min skissbok framme för kontinuerliga noteringar om vad som timade.
Markerna dignar av rönnbär i år. Man brukar ju säga att när äpplena går till står rönnbären still, men i år bär de båda digra skördar. Rönnbärsmalen borde ha härliga tider men lyser ändå med sin frånvaro, till all lycka.
Rönnbären dignar i markerna, akvarellskiss.
Äpplemos har jag kokat så det räcker och när jag tog vägen ner mot Sättra var det för att plocka rönnbär till gelé. Jag stannade till vid en liten grusig stigavfart och fick snart bonden efter mig.
- Jag plockar bara rönnbär, sa jag. Det är väl okej för dig, väl medveten ändå om allemansrättens begränsning gällande "bärande träd".
Svaret var jakande. Bonden Erik, som jag egentligen känner till lite grann var mest orolig för sin jaktkoja för vildsvin i slutet av skogsvägen.
*
Hemma startade jag arbetet med att rensa och repa fyra liter rönnbär. Jag var därvid mycket noga med kvaliteten. Inget skrumpet eller ruttet tilläts.
Sen gick jag ut i trädgården och hämtade in äpplen, röd astrakan, till två liter klyftor, som jag blandade med rönnbären i syltkitteln.
Allt detta fick koka till mjukhet med en liter extra vatten och någon tsk citronsyra. Stöten kom kom nu väl till pass.
Massan hälldes upp i silduk och fick rinna av i två timmar. Det blev nästan två liter saft som jag sen kokte upp tillsammans med 1,8 liter socker och en flaska fruktpektin.
Efter skumning ett par omgångar och lite svalning skopade jag därefter upp saften i små, väl rengjorda glas. Det blev 23 stycken satser med rönnbärsgelé. En verklig godsak till söndagssteken!
Rönnbärsgelé är en delikatess.
Det presenteras i dagarna ideligen nya bilder av höstliga blåhakar. Väldigt fina foton är det oftast, vilka presenterar fågeln i olika ålderstadier och iförd säsongens alla dräktvariationer. Jag kan säga det direkt att jag är inte välgödslad med blåhake. Jag har visserligen haft en honfärgad individ ända framme vid vår trädgårdskompost en höst och är man tillräckligt energisk och envis, står den att finna i Tåkerns vassar nästan varje år under flyttning.
Ty så är det, att blåhakarna inte flyger söderut. De flyger mot sydost och de flesta som häckar i Skandinaviens fjällkedja försvinner ut över Norrlandskustens södra delar och det s k "Svenska huvudet", utbuktningen vid Uppland. De tar vägen ända bort till Indien och där har jag faktiskt mött några stycken. Detta innebär att blåhakar blir allt ovanligare ju längre söderut man kommer och Tåkern som ju borde vara perfekt rastmiljö ligger i skugga skulle man kunna säga.
Men nu måste jag förstås berätta, att den sydliga, vitstjärniga blåhaken, med ursprung i Kontinentaleuropas vass- och träskområden, det senaste decenniet väsentligt har ökat sitt utbredningsområde norröver och numera nått även Sydsverige i ökande antal. Prognosen är att den troligen kommer att bli en ny häckfågel också i Tåkern inom inte alltför avlägsen tid. Snart möts de båda "kusinerna" och vad kommer då att hända?
I veckan var jag några dagar i Västerås och då passade jag på att åka ut till Mälarviken som heter Asköviken; ett välkänt natur- och fågelområde.
Vid Löfsta finns en stig ut till ett gömsle vid vasskanten och dit tog jag mig som så många gånger tidigare med tanke på att försöka "hänga in" en höstlig blåhake även i år. Att de fanns där, visste jag redan, och hjälp fick jag av en Fagersta-ornitolog som visade mig nytagna bilder på två olika blåhakar i det vasstråk in mot land som hade lämnats intakt från slåttern för en vecka sedan.
Det finns en fin hane där ute vid pilbusken, sa han och dit smög vi vidare på spången. Och där var den verkligen; visade upp sig hela tiden, under näringssök ut över den slagna ytan; satte sig i vasskanten eller bland grenarna i profil och enface. Med blå band över orangebård, kraftigt ögonbrynstreck och rostiga inre stjärtsidor, var den lätt att identifiera även på håll.
När vi stod där ute vid spångens utbuktning kom fågeln plötsligt nära oss, fångade ett riktigt stort byte och flög tillbaka in i buskaget med bytet. Därav blev den tydligen mätt och gömde sig mest i buskens nedre delar, bland rötter, grenar och täta löv. Endast då och då i en snabb solglimt blinkade den till med sina lysande färger. Men en blåhake blev det!
Vi lyckades pricka in en av årets regnigaste dagar när vi träffades för boulespel hemma i Gebbes Petanque-arena härom dagen. Veckan innan och dagarna som följt har varit soliga och sköna men just i onsdags när Inger, Labbe och Staffan kom från Lejonkulan i Linköping med kulorna redo öste regnet ned från start till mål, tungt och tätt i alla de fem timmar som vi hivade klot.
(Alla följande foton har tagits av Ulla Björkman)
Nu har vi precis kommit hem efter födelsedagspresent från hustrun. Hon bjöd mig på en härlig eftermiddag vid Högby Spa inkluderande en god lunch därtill.
Utsikten över åkerbygden öster om Motala, norr om sjön Boren, kunde vi avnjuta från en skönt tempererad utomhusbassäng med friska vindar i ansiktet och inne i anläggningen fanns allt som behövdes för fyra verkligt avkopplande timmar. Vi gillar det här båda två och efteråt blir musklerna mjuka och sinnet varmt. Rekommenderas!
Hemfärden gick över Vadstena, där molnen efterhand började skingras. Väl framme under Omberg blev himlen öppen och blå. Vi hade nått "Gläntan".
Omberg i septembersol. Ny akvarell, troligen färdig eller nästan så.
Nu tar sensommaren ledigt. Igår inträffade nog säsongens sista utsvävningen med hetta och sommarsol och naturligtvis for jag ner till Vättern för uppfriskande bad i 16-gradiga böljor - två gånger. Som jag har njutit!
Men nu är det slut, snart ska regnet komma från sydväst och fortsättningen av veckan sägs gå i normalitetens tecken med tio grader svalare dagtid som sig bör.
Jag har varit på Omberg förstås, så ofta jag kommit åt. Rensat klart i vår trädgård och spanat efter svamp och så har jag strosat runt i begränsad men ökande omfattning med hjälp av en krycka och alltfort läkande fot.
Vägen upp till Omberg när morgondimman ännu inte helt har lättat.
Sen har jag kokat ytterligare nästan 10 kg äpplemos, omgång nr två och nu tror jag att det får räcka för i år. Den här gången är det äpplen från dotter Karins boställe i Brokind, fina, stora äpplen, perfekta för äpplemoskok, med små kärnhus och mycket fruktkött - jag tror det kan vara "Husmodern". Nästa kok blir rönnbärsgelé och då ska jag stötta med Röd astrakan från trädgården. I år är det tid att passa på, med så gott om rönnbär.
Överallt i trädgården, i rabatter i krukor och i stenpartier har jag noterat den här växten:
Fin bladrosett av vad?
Jag har funderat men inte funnit svaret; inte förrän häromdagen när frågan kom upp i ett botaniskt nätverk och Torbjörn Tyler från Lund svarade: Kanadabinka.
Jag vet ju fuller väl hur kanadabinka ser ut i blom. Det finns numera väldigt gott om den överallt, den är nästan invasiv kan jag tycka, under lite protest. Vad jag inte visste innan är att den alltså är tvåårig, med bladrosett första året för att under andra levnadsåret gå upp i blom och då helt utan markblad. Nåt nytt varje dag är mitt motto!
Igår i TV Rapport var det ett intressant inslag om uppfödning av torskyngel för utplantering i Östersjön i avsikt att försöka hjälpa den hotade fisken från total utrotning. Så bra!
Men varför säger man torsklarver och inte torskyngel. Fiskar har väl aldrig haft larver. De är väl yngel från den stund de lämnar ägget. Mitt språköra protesterar vilt. Vad är det för modernt påhitt? Usch!
I september 2023 var vi ute på en visitationsrunda i Tisdagsklubben. Målet var att besöka alla tre splitternya Arknat vindskydd som byggts i trakten, två vid Tåkern och ett på Omberg. I länken nedan kan du läsa om det projektet.
Vi hade synpunkter på säkerheten vid vindskyddet på Stora Klint på Ombergs klippiga sydsluttning och menade att det var så farligt i utförande att det inte var lämpligt att besöka med "vilda" barn. Inget skydd fanns utåt stupet och vid ovarsamhet kunde man riskera att ramla utför. Jag visar med ett foto från då, hur jag kunde dingla med benen högt över rasbranten.
Idag är det hela klart. Ett vackert staket med rejält armerade glasskivor är på plats utan att det estetiska och praktiska har försämrats på något sätt. Så bra jobbat, så fint byggt; en eloge till dig Jenny!
Utsikten häruppifrån över Östgötaslättens vackra lapptäcke och Tåkerns vattenspegel, är det finast som landskapet och Omberg har att bjuda. Jag förväntar mig och befarar en aning att tillströmningen av turister hit upp kommer att bli stor, alltför stor kanske, efterhand som platsens kvaliteter sprids i folkmun (och av mig här i bloggen). En gång var vi få som kände till och besökte bergsängen, redan har vi blivit ett tusental. Hoppas att varsamheten om den unika platsen och miljön även fortsättningsvis kommer att respekteras på alla sätt. Så känns det bra att fler får chansen.
På den lilla stigen ner mot vindskyddet finns nybyggd torrtoa samt en grillplats. Allt är vikt för fantastiska upplevelser.
Jag rensade häromdagen trädgårdslanden från diverse växter som inte är önskvärda där. (Märk väl hur jag undviker beteckningen ogräs): Pipdån, molke, stinknäva, murreva, maskros och rävtörel.
Jag fick en chock under arbetet, ty ur den täta, fuktiga grönskan reste sig nämligen en lysande orangefärgad liten slemmig kulle av känt ursprung.
En mördarsnigel!
Vi har varit förskonade i vårt kvarter av Ödeshög fram till nu. Runt omkring i bygden och i samhället har de härjat i många år redan. Jag tror att de väl trafikerade gatorna runt omkring oss har hejdat invasionen från denna extremt ovälkomna gäst under en lånad tid.
Många av mina vänner, även de som har en väldigt godhjärtad inställning till allt om natur, vittnar om en verklig avsky för mördarsniglar. Artens uppdykande och följande invasion har blivit en livsavgörande händelse; ett före och ett efter mördarsniglar.
Nu är det vår tur. Den jag fann var stor, fullvuxen och säkert gravid med ett par hundra färdiga ägg och strax därpå finner jag ytterligare en! Två stora mördarsniglar på samma plats släcker förhoppningen helt, slumpen är borträknad och jag förstår att där säkert finns många fler under hallonbröten och i komposten. Det är kört!
Det är med spänning men med sorg som jag blickar fram emot våren i vår trädgård. Jag fasar för fynd av små nya mördarsniglar i massor. Nu var det vår tur, ingen undslipper.
Idag, på min födelsedag förresten, tar vi en promenad under Ombergs bokar, Lars och jag. Vi kommer liksom på att vi inte har höstat in någon kal knipprot ännu för i år och att det börjar bli sent lidet på säsongen även för denna, vår sist blommande, rara orkidé.
Vi går väl till vårt säkraste stället, säger Lars, och så vänder vi näsan mot Stocklycke och bokskogen sydväst om åkern, den gamla sandurslätten.
Finner vi inte kal knipprot här, så finner vi den inte någon annanstans heller. Jag kan nämligen förtälja, att flera botaniker har varit på plats före oss i södra Ombergs bokskogar för att spana efter rariteten utan lycka detta magra år.
Jo, den varierar ju väldeliga mellan åren, säger Lars. Från inte någon till över tusen exemplar. Vi får väl ändå ge den en sista chans.
I området, tätt skuggat av stora bokar och lövkratt med en rödbrun, tät lövmatta växer tandrot, ormbär, trolldruva och storrams. Att söka efter den rara orkidén i skuggor och dagrar är som att leta efter en nål i en höstack och vi går på många nitar i jakten när ätna aspskott och magra ramsstjälkar blänker till på håll i en solglänta.
Trolldruva.
Storrams.
Men till slut blir vi lyckosamma. Jag nästan trampar på ett tunt, blott femton centimeter högt exemplar, som står, eller snarare ligger, typiskt anemiskt gulgrönt med glesa, mogna frukter med tofs i spetsen, på en skört gänglig och något vriden stängel med endast ett par glesa små blad.
Kal knipprot.
När jag sitter där och väntar in att Lars ska komma, ser jag ytterligare en pytteliten kal knipprot någon meter bort. Så lätt att missa. Den är bara nio cm hög och bär två små ynka frukter.
Det är förvisso ett magert år men vi är mycket lyckliga över vårt fina fynd. Nu kan vi gå vidare i livet. Först med en kopp kaffe i solen.
Att jag har mistlar som växer på äppelträden i min trädgård här i Ödeshög, Östergötland har jag berättat om tidigare. Ursprunget är mistelbär från Västmanland som jag sådde in med början för snart tio år sedan. Av alla hundratals försök genom åren finns det nu en handfull individer som klarat groning och överlevnad och frodas hos oss.
Gror gör de flesta bären men flaskhalsen att klara för de de små groddskotten verkar vara den första vintern och nästkommande vår, då värdväxterna för det mesta lyckas motarbeta fortsatt etablering och på något sätt svälter ut parasiten.
Inte visste jag innan att misteln är skildkönad, d v s att hanar och honor är olika individer. Enbart tur är det därför att jag i en astrakan har fyra olika exemplar med olika kön vilket gjort att jag de senaste tre åren har en hona som ger frukt. Också i år får jag alltså gott om mistelbär - om någon nu vill försöka.
Jag visar i bilder hur könsskillnaden ter sig just nu i slutet av augusti.
Hona med omogna bär.
En hane.
För några somrar sedan överraskades jag av ett stort bladsläpp, så att gräsmattan under mistlarna blev alldeles full av blad. Numera har jag lärt mig att förstå att detta är helt naturligt och en viktig del i processen. Det är de tvååriga bladen som släpper, helt naturligt, så att ljus och luft får tillträde in i mistelns tätnande bukett.
Naturlig bladfällning hos mistel.
Efter vårvinterns alla bakslag och försommarens regnande drabbades getingarna speciellt hårt. Jag läser att det blivit en fattig sommar för dem detta år. Detsamma gäller då även för bålgeting och jag tror inte jag har sett arten mer än några enstaka gånger i vår trädgård under sommaren.
Men häromdagen när vi satt med en kopp kaffe kom en bålgeting dansande mot oss. Det var en arbetare. Och så igen någon dag senare upptäckte jag att ett tiotal bålgetingar surrade runt i våra syrénträd. Jag tror jag förstod vad som var på gång. Det var bålgetingar med sockersug.
Första gången jag påvisades detta var hemma hos vännen Sverker som hade noterat savgnag på sina ungbjörkar. Det var något helt nytt för mig, det han då berättade. Här är en länk till detta tillfälle:
Så satt vi med kaffekoppen idag igen under syrénträden. Ser du alla bålgetingarna, sa jag till Ulla. De är på gnaghumör bland årsskotten. Så blev vi sittande där en extra stund och studerade hur de bar sig åt.
Bålgetingen börjar gnaga bark på en syrenkvist.
Efter lite letande landade en individ på en gren och började gnaga. Ytterbarken försvann och innerbarken började snart lysa igenom. Mellan gnagandet stannade den upp ibland och tog för sig av den sav som sipprade fram ur "såret". Så höll den på och bearbetade samma ställe länge, innan den tog en flygtur runt trädet.
Då passade jag på att fotografera gnagspåret som redan blivit ganska stort.
Men strax var getingen tillbaka igen. Den snodde runt ett par varv, luktade in sig och fortsatte sitt arbete.
Inlägg
Alla kommentarer
