onsdag 17 juli 2024

17 juli - Gränsöverskridande sorg

Vi är flera som har reagerat på fiskmåsen som sedan någon vecka tillbaka flyger runt i skyn över Ödeshög. Den har ett nasalt och jämrande läte - ett långdragigt "kiiiieee", upprepat ungefär varannan sekund. Det låter så jämmerligt att man inte kan låta bli att vända sitt ansikte uppåt för att spana efter klagolåten.

Den ensamma fiskmåsen.

Flera gånger om dagen gör den sina turer i vida svängar över samhället, letar och ropar. 

Ensam flyger den och där ligger förstås problemet. Den har blivit lämnad. Något har hänt med dess partner och nu sveper den runt och söker. Den uttrycker stor saknad och man kan inte låta bli att tycka synd om den. Ja, sorg är verkligen gränsöverskridande oss alla levande emellan, djur som människa.


tisdag 16 juli 2024

16 juli - Återkomst

I vår tisdagsklubb höll vi oss hemma idag; hemma hos undertecknad, där det först blev fika på altanen och därefter en kort promenad bort till de oerhört blomsterrika markerna "Skrapegårdens blomsterängar" alldeles i närheten av Ullas och mitt bo och leverne.

Jag återkommer med en skildring av den prakten för att istället kort och gott anmäla fyndet av ett sällsynt vildbi. Det var när vi rörde oss i täta bestånd av väddklint i området som jag plötsligt fick syn på ett Stortapetserarbi, Megachile lagopoda som samlade maghåren fulla av gulviolett pollen. Ett fint kryss i insektsvärlden och det första för mig.

Jag skrev direkt till Tommy K, experten på Länsstyrelsen i Ög. Han var på semester norröver men grattade till det fina fyndet och meddelade att han redan förra året noterade ett exemplar i området. Se där!

Länk till Wikipediasida om stortapetserarbiet.

Jag lägger in en länk till dig som vill veta mer om stortapetserarbiet och berättar kort att arten, efter att ha funnets i södra Sverige tidigare under 1900-talet tämligen allmänt, plötsligt försvann. Med återstart på Öland har stortapetserarbiet nu börjat återerövringen. Nu är också Ödeshögsbygden med på kartan igen. Grattis till oss!

Stortapetserarbiets hona har här laddat fullt med pollen under "magen". När hon sitter noterar jag att hon får en väldig svankrygg av att lyfta bakkroppen för att orka bära och skydda den omsorgsfullt hopsamlade bördan av gulviolett ängsväddpollen, larvmaten.


måndag 15 juli 2024

15 juli - Den giftiga odörten

Väldigt ofta i nätverken, oftast utan att man ber om det, får man förutom svar på sin fråga om arttillhörighet också ett pekande finger om farlighet, giftighet, allergenitet eller liknande epitet. Det gäller ibland ganska "trivial" giftighet om jag nu vågar säga så om t ex tibastens, ormbärets och jättelokans. Denna fokusering på annat än art väcker ofta en viss irritation bland botanisterna.

Det finns emellertid ett par riktigt potenta växter, vars giftighet verkligen är livsfarlig. Idag mötte jag en av dessa - ODÖRT, Conium maculatum.


Odört vid en vägren på Dags mosse.

Jag genade över Dags mosse söder om Tåkern och där, vid vägkanten, upptäckte jag ett fint bestånd av den pampiga växten; nästan två meter hög, frodigt grön och vackert blommande.

Senare tillägg:

Botanisten Torbjörn Tyler har protesterat mot min artbestämning i det här fallet och säger att mina foton visar vildpersilja. Efter kontroll och nödvändig andningpaus håller jag absolut med Torbjörn. Han har helt rätt! Denna artikel bygger alltså på fel förutsättningar och jag ber alla om ursäkt för detta. Det som lurade mig, jag som trodde mig veta precis hur vildpersilja ser ut, är att exemplaren var så höga och att de var rödanlupna nedtill på stjälkarna.

Nu läser jag i Nordens flora att även vildpersiljan, också den potent giftig, kan bli upp till två meter i höjd och att stjälkarna ofta är rödvioletta. Se där - då har jag fått bita i ett surt äpple men också lärt mig för livet.

Artikeln i sig, om odört, äger dock ännu sitt intresse, tycker jag och låter allt stå kvar som jag skrev det. Nästa gång jag möter odört ska jag vara mer noggrann.

Jag träffar på odört då och då. Inte så ofta och nästan alltid i närheten av bebyggelse, gårdar, torp och skräpmarker. Så här säger Nordens flora om odört.

Mossberg, Stenberg - Nordens flora 2018.

Senast innan idag studerade jag odört vid hönsgården hos en gammal vän, väldigt typiskt! Men allra mest minns jag nog besöket hos en annan vän som hade grävt en kräftdamm och där grävmassorna året därpå fick en heltäckande klädsel av en två meter hög odörtsmatta. Till historien hör att i detta täta bestånd lekte vännens barn gärna kurragömma. Dagen efter mitt besök med inbakad information om växtens reella farlighet var all odört borttagen och bränd. Det kunde ju vara lätt hänt att ett blad eller blomma hamnat snett.

Spännande är att tänka sig hur odörten kan vila i en s k fröbank i jorden, säkerligen i många årtionden och kanske mer ändå och med riklighet blomma upp när marken rörs om.

Odörten är lik flera andra umbellater t ex hundkäx men är högre och liksom glesare växt, med flinflikiga blad, lysande vita blomklasar som är ganska små i förhållande till växtens storlek. Stjälkarna är kala och blanka och rejält kraftiga med en blåton i grönskan och det mest typiska är att de i nedre delar är rödanlupna, vilket är en viktig igenkänningsfaktor som man ska leta efter. En annan bra sak att minnas är att när odörten blommar mitt i sommaren har hundkäxen i stort sett redan vissnat ner. Odörten har en oangenäm, rutten doft och sägs lukta råtturin, vilket jag menar är en tveksam beskrivning. Vem idag har koll på sånt!

Odörtens rödanlupna stjälkar är arttypiska.

Odörten har rödanlupna stjälkar. Orden maculatum i det vetenskapliga namnet betyder just fläckig. Det är ett viktigt tecken att leta efter om man är osäker.

Man kan gott beundra odörten, så som jag gjort idag, men man bör undvika närmare kontakt med den. Den är faktiskt dödligt giftig om man får i sig tillräcklig mängd av framför att de gröna delarna, blad och omogna frukter, som innehåller mest gift, en alkaloid med namn koniin - ett nervgift.

Giftet förlamar musklerna utan att skapa medvetslöshet och symptomen börjar perifert i lemmarna och sprider sig inåt tills giftverkan slutligen kan nå lungornas muskler varvid man kvävs om man inte får hjälp av t ex en respirator.

Sokrates - den berömde grekiske filosofen dömdes till döden för "Gudlöshet och för att ha fördärvat ungdomar". I motsats till råa och grova förbrytare som tvingades dricka plågsamt dödligt Stormhattsgift, acconitum, fick han tömma en bägare med den "vänligare" blandningen av Odört och Opium, som gav ett rus och ett succesivt bortdomnande.

Sokrates, som den vetenskapsman han var, lät hela tiden notera hur förloppet flöt på ända in i döden. Så nu vet vi alla.


onsdag 10 juli 2024

10 juli - Omberg i dessa dagar

Alla dagar, oavsett väder, ligger Omberg som en vilande val tryggt förankrad i mitt landskap. Någon gång varje vecka är jag där, ibland bara på kort ett besök för att jag är sugen; ibland med gott om tid för skissarbete i "boken" eller för raspet av pensel mot en duk. Den täta grönskan nu i juli, alla blommor och insekter lockar hela tiden. Alltid finns där något nytt att upptäcka eller njuta av.

Tibast med sina korallröda bär.

Täta bestånd av fläcknycklar.

Jordhumlor på nattkvist.


tisdag 9 juli 2024

9 juli - Besök i Örbackens kalkkärr

I norra änden av Mjölbyterassens mäktiga glaciala formationer av ändmoräner, dödisgropar och rullstensåsar ligger Örbackens kalkkärr. Här ligger glaciärleran blå och ytlagd, översilad av upprinnor från Kungshögas mäktiga höjder. Ett löt är bildat. 


Örbackens kalkkärr.

Friskt och kallt vatten sipprar ut ur sand och grus. Kalkrikt är detta vatten också genom inlagrad kalkmorän från Östgötaslättens berggrund och vem vet om där inte finns också skållor av hela kalkklippor i botten av alltihop.


En av flera upprinnor med kallt och drickfriskt vatten meandrar ut i kalkkärret.

Dit gick färden idag. Inte första och förhoppningsvis inte för sista gången heller för någon av oss i gänget. Örbackens kalkkärr lockar alltid! Idag hade vi även två delmål.

1. att återfinna arten Blekvide, som Magnus Wadstein hittade för några år sedan.

2. att återfinna de plantor av Dvärgtranbär som Sverker, tyckte sig ha sett för många år sedan under en guidad exkursion.

Vi lyckades med intet av detta, men kunde njuta av väder och mycket annat. Det andra har vi kvar!

Orkidéerna finns där; de flesta arterna överblommade eller åtminstone förbi sitt klimax: fläcknycklar, tvåblad, kärrknipprot, blodnycklar, tvåblad, flugblomster och vaxnycklar, medan de små ljusa honungsblomstren stod i full blom.

Vaxnycklar.

Honungsblomster blommar i Örbacken tillsammans med rariteten Svarthö. Ett udda, nästan omöjligt möte geografiskt sett, är därmed ett faktum.

Svarthö.

Svarthöet fann vi lite överallt, där marken höjde sig något över axagens blöta tuvor, med sin typiska gråvioletta färgton. Men idag var de flesta exemplaren i stort sett överblommade. Arten är den verkliga rariteten i östgötska orkidékärr. Utanför vår nordiska fjällkedja finns den som postglacial relikt bara i Östergötland och på Gotland, så vi östgötar kan vara extra stolta över att denna ovanliga och vackra växt finns i en handfull av vår rika kalkkärr, men bara där riktigt iskallt, rent, basiskt vatten sipprar fram.

Vi fastnar runt en liten udda växt som vi undrar över.

En liten växt i frukt väckte vårt omedelbara intresse. Jag fick för mig att det var ett exemplar av orkidén spindelblomster, men fel biotop och att den aldrig tidigare noterats i området gjorde oss naturligtvis fundersamma.

Överblommad vitpyrola.

Slutligen insåg vi att det rörde sig om ett ensamt och förkrympt exemplar av vitpyrola, det som hetsat upp oss en liten stund.

Nässelfjäril, amiral, citronfjäril, luktgräsfjäril, slåttergräsfjäril, silverstreckad pärlemorfjäril, ängsnätfjäril och rovfjäril, noterade vi bland annat.

Mindre kustflickslända.

En hane av en mindre sjötrollslända solade sin blåpudrade abdomen, men lyfte och försvann innan fotografen hann reagera. Däremot lyckades det mig att få ett foto på en flickslända, som jag i terrängen trodde kunde vara den mycket rara dvärgflicksländan, men som jag nu, senare i ateljén, kunnat bestämma till en hane av mindre kustflickslända och vederbörligt har rapporterat som en sådan.

Däremot återstår att skicka in en rapport om den brungrå lilla humla, som jag fotade under näringssök i en krissla. Jag tänker mig alternativen: mosshumla/backhumla/klöverhumla.

Vilken art av humla?

När svaret kommer från experter kommer ett nytt meddelande från mig.

Tack för idag!


9 juli - Rehab av opererad fot

Nu har jag tagit ännu ett litet steg framåt i min rehabilitering av den stelopererade vänsterfoten. Fysioterapeuten Matilda tröstade mig senast med att förklara att jag har kommit så långt att jag faktiskt kan gå med två kryckor och en behandlingssko och att jag ska vara glad och stolt över detta. Mer ska jag inte kräva just nu, utan försöka se framtiden an med tålamod och tillförsikt. 

- Du visste ju att det skulle ta tid. Upp till ett år. Det står i din journal, sa hon.

Jag åkte genast hem, torkade mina tårar och gick ut i förrådet och lastade in både rullstol och beta-stöd i bilen. Nu har jag återlämnat dessa verktyg för gott, hoppas jag.

Ytterligare ett steg framåt, fastän litet.

fredag 28 juni 2024

28 juni - Fjärilssommar

Jo fjärilar har jag tänkt, men först en rapport om orkidén purpurknipprot, som jag berättade om den 15 juni. Igår var vi där igen och jag lade mig bredvid, stoppade in näsan i hyllet och drog in den underbara doften av äkta vanilj; jo den doftar faktiskt så och jag tänker att det måste vara samma kemiska substans som den tropiska vaniljorkidén använder sig av. 

Blommande purpurknipprot på Omberg igår den 27 juni.

Men annars är det alltså fjärilar det ska handla om, även om du får vänta några rader ytterligare. 

Vi åkte till Trehörna naturreservat söder om Ödeshög tisdagen den 18 juni - Karin, Sverker, Lars och undertecknad. Egentligen for vi dit för att se hur pass linnean blommade. 

Karin och Sverker berättade om ett besök från England för många år sedan, om hur några botanister därifrån trängtade väldeliga efter att få skåda denna i Storbritannien så oerhört sällsynta skönhet, "the Twin flower", och hur de blev alldeles tagna av den pampiga och täta blomning som bjöds i Trehörnareservatet. Kunde man tänka sig samma syn idag, sa Karin.

Vegetativ linnea.

Men icke. Nog fanns där gott om linnea alltid, precis som i alla de kvarvarande, om än få och snabbt minskande, gammelskogarna i Lysings härads allmänning, men endast få blommor stod att finna. Linnean kräver uppenbarligen speciella förhållanden, men vilka, för att bry sig om att ställa till med rik blomning och nöjer sig med att leva mest vegetativt, i lugn och ro för att slippa nyfikna människors inklampande.

Nu då, fjärilar?

Jo så var det, att på grusvägarna genom skogen dit, körde jag i vanlig ordning mycket sakta, nästan på ettans tomgång (fastän automat numera) och spanade efter fjärilar. Den här delen av landskapet brukar leverera många arter men det gäller att färdas varsamt för att hinna se.

Jag överdriver inte om jag berättar att jag såg minst tjugo hagtornsfjärilar. Det är en vacker storfjäril, kritvit med svarta ribbor, som flyger ganska långsamt och vaggande. Det var länge sedan jag noterade hagtornsfjäril i sådana antal. 

Hagtornsfjärilar, akvarellskiss.

Dansande rakt upp framför vindrutan, svepte två aspfjärilar förbi. Det gick snabbt trots min låga hastighet och upplevelsen blev mest ett intryck av "en vit båge på mörkt brunvioletta och stora vingar". Men mer än så behövdes inte för att jag skulle kunna göra en säker artbestämning, tillsammans med vetskapen om att just grusvägar genom skog är prioriterat habitat för denna, kanske vår vackraste dagfjäril.

Aspfjäril, akverellskiss.

Jag spanade utan framgång efter svavelgul höfjäril genom ett par myrpassager med odon och skvattram men noterade många gräsfjärilar istället. Dem såg jag på distans och utgår från att de flesta var vitgräsfjärilar, men att där även kunde finnas berggräsfjärilar och pärlgräsfjärilar samt annat.

Vitgräsfjärilar, akvarellskiss.


måndag 17 juni 2024

17 juni - Besökare i ängsprojektet

I förrgår när jag kom till ateljén, klev jag såsom oftast ut i min lilla anlagda äng. Den finns i söderläge på baksidan mot parkeringen och solen ligger alltid på starkt och torkar ut marken. Men, det var en gräsmatta bara, som jag fått kommunen, efter visst strul, att till sist avstå gräsklippning från. Nu tar den sig långsamt i kvalitet och jag följer upp vad som händer med växter som kommer eller går. Ännu är ängen trivial men det känns ändå som en positiv grej, ett pionjärarbete i en kommun som inte har fattat vad allting borde handla om.

Jag klev alltså in i ängen, spanande ner alldeles framför mina fötter och upptäckte därmed två arter jag inte sett här tidigare: käringtand och jordklöver, och då klev jag rakt in i en fälthare som låg tätt tryck mot backen mellan rotfibblor och rajgräs någon meter bort. Det var ögat jag såg. Det stirrade på mig, medan kroppen var helt stilla och öronen låg slickade mot ryggen. Jag hoppade nästan bakåt av överraskning. Haren låg kvar.

Långsamt stegade jag tillbaka och lämnade besökaren i fred. Så glädjande, tänkte jag, att livet på så många olika sätt vill återliva mitt lilla ängsprojekt. Välkommen du hare i det gröna!

söndag 16 juni 2024

15 juni - Purpurknipprot

I kalkgruset längs vägskärningen förbi Örnslid på Omberg växer ett sparsamt antal exemplar av orkidén purpurknipprot. Jag har under några år gjort årliga besök för att hålla lite koll på beståndet. Den här gången hittar jag endast sju plantor och alla utom en av dessa är taniga och lågväxta. 

Purpurknipproten på mitt foto är den enda som är kraftig och tätknoppig. Det lovar gott för fortsättningen. Om någon vecka, när toppen har ringlat ut sig och den mörkröda blomstertstegen öppnar sig för att släppa ut sin doft av vanilj, kommer jag åter.

onsdag 12 juni 2024

12 juni - Så olika ändå

För ett par veckor sedan vid Frövisjön norr om Västerås hade jag återigen det stora nöjet att få studera den eleganta fågeln dvärgmås

Dvärgmåsen är ytligt sett lik skrattmåsen men är mindre som namnet antyder. Huvuddoket är kolsvart och heltäckande i motsats till den senares chokladfärgade mindre huvudhätta. Vidare har dvärgmåsen helt ljus översida på vingarna med en slående mörkt grå, nästan svart kontrasterande vingundersida i motsats till skrattmåsen svartvita vingkilsteckning och ljusa undersida.

Dvärgmåsen är nordöstlig i sin utbredning och ökar i antal när man kommer till Finlands sjöar och träsk, där den kan vara en karaktärsfågel. Den tillhör alltså fattigsjöarnas fauna mer än fågelsjöar som Tåkern och Hornborgasjön, även om man också där, men mera sällan, finner enstaka häckande par.

Här är dvärgmåsar jag skissade under en kanottur i Tåkern 2022.

I Frövisjön har jag tidigare år sett både dvärgmåsar och svarttärnor, men jag överraskades den här gången av antalet; jag räknade nämligen inte mindre än upp emot trettio dvärgmåsar sammantaget, varav två fjolåringar samt ett tiotal svarttärnor på det. Fantastiskt!

Den stora skillnaden mellan dvärgmås och skrattmås är ändå inte morfologiskt, dräktmässigt, tycker jag, utan på sättet hur de uppträder.

Kort kan man säga att dvärgmåsen är en verklig vattenfågel, direkt och nära knuten till vattenytan, där den finner allt den behöver, medan skrattmåsen oftast ger sig ut över landområden för att söka mat och upplevs betydligt "klumpigare" över vattnet i jämförelse.

Dvärmåsarna jag studerade dansade hela tiden, timme efter timme fram på lätta vingar tätt över vattnet, snappande insekter och spindlar från ytan genom tvära kast och glidande svep men alltid i mjuka och eleganta rörelser såsom måsfamiljens egna balettdansöser. Det var vackert så det förslår och värt min resa. Hoppas nu att häckningen i Frövisjön går bra i år.


tisdag 11 juni 2024

11 juni - Omberg bjuder

Vi bänkade oss längs Sjövägen vid västra Ombergs branter med utsikt över Vättern bort mot Västergötland och staden Hjo med omnejd. Vi vaknade nämligen till ett väder så där gudomligt skönt att vi helt enkelt inte kunde låta bli efter dagar av storm, hagel, åska och regn.

"Vi tar väl med oss kaffe bara", sa jag och så for vi iväg.

Platsen vi valde var fridfull och solig med krispig luft och läad för vind samt nästan helt renons på trafikljud. Vi mötte cyklister mest, varav vissa i braskande fartklädsel for fram mot trafiken i racerfart, vilket är tillåtet men dock olämpligt, enligt min mening.


Kärleksört.

Nedanför oss, där berget går i dagen och där solen snabbt torkar ut det mesta, växer saftiga plantor av kärleksört. Ett minne från tidigt 1960-tal kommer till mig. På den tiden fanns ännu en liten population av den vackra apollofjärilen kvar vid Ombergs västbranter. Den var redan då satt på undantag och snart var den tyvärr helt borta. Nu står kärleksörtens fina plantor kvar här "till ingen nytta". Det är så sorgligt bara.

När man sitter så där tysta och njutande vaknar naturen upp runt omkring en på ett märkvärdigt sätt. Den ena fågeln efter den andra dök upp eller sjöng, många gånger alldeles nära: blåmesar, bofinkar, svarthätta, trädgårdssångare, hämplingar, stenknäck, koltrastar, korpar, svartvit flugsnappare, sädesärlor, rödhake, nötväcka och ... pilgrimsfalk.

Pilgrimsfalken kom mol tyst rakt i zenit, gjorde en vid sväng över träden och försvann dykande ner längs branterna under oss. Upplevelsen var över på ett ögonblick och hade vi blinkat hade vi missat allt

Hampflockelbestånd som stod i solsken hade precis börjat anlägga knopp så där fanns ännu intet att hämta i form av nektar och pollen. Det dröjer ännu några veckor innan det emotsedda fjärilsdraget kan börja.


Hampflockel på gång.

En vacker skalbagge, en smalbandad getingbock gladde oss ändå.

Smalbandad getingbock vilar på en hampflockelplanta.

Fläcknycklar.

Ur den rika grönskan längs Sjövägens kanter börjar nu de första blommande exemplaren av orkidén fläcknycklar sticka upp sina rosa huvuden. Det är vackert så det förslår när sommaren går mot fulländning.


11 juni - Hawkey Franzen

Jag har varit tvungen att ta en paus. Efter Konstrundans urladdning och efter förnyad fotoperation med ännu kvarstående problem samt pågående rehab och långsam läkning blev både kroppen och själen till slut trötta och ledsna. Jag har gått ner i varv en stund och vilat min ande. 

Sakta kommer jag att ta mig tillbaka. Jag vet. Jag har varit här förut, så idag, för första gången på länge, är jag åter i ateljén. Det har faktiskt tagit emot, vilket jag aldrig känt tidigare. Livet går verkligen upp och ner.


Hawkey Franzen. 

Den 3 juni ringde Katarina om att vår gemensamme vän, musikern och estradören Hawkey Franzen var inlagd för palliativ vård i Motala lasarett. Den 5 juni var vi där, hos Hawkey, för ett par timmars samvaro. Han var svag och trött. Med stor möda och tunn röst berättade han för oss om sina tankar inför döden, om sitt liv med alla minnen av musik och skådespel. 

Nedan följer ett av Hawkeys senaste verk. En dikt och en sång som han skrev till "Rädda Vättern". De senaste åren har han sjungit den på torget i Ödeshög under invigningen av Konstrundan "Konst runt Omberg". Men år 2024 uteblev han och först i efterhand fick vi veta varför. Han var sjukare än även han själv visste.


EJ DANSAR TRANOR
Vi har ett arv som vi vill vårda
vinden känns kall i tider hårda
Det blåser upp, det hörs som storm
en fågel grå med jättes form
Dess flykt är snabb och skriet gällt
ej lyfter svanor från asfaltsfält
Varv efter varv vill döden flyga
en kallas drönare och den kan smyga
Den släpper ägg över land och sjö
som vi vill rädda ifrån att dö
Av giftigt regn eller syresvält
ej dansar tranor på asfaltsfält
När vi ska lämna vårt arv, vårt lån
till nära, kära och långt bort från
Ska vi ha kämpat och gjort det väl
vi hade många och starka skäl
Allting som lever, vår egen art
vi ska nu dansa tillsammans snart
Vi har ett arv, det är en sjö
en Vätterstrand, en Visingsö
En solnedgång, en himmels brand
vi har en sång, vi har ett land
Ett ljus, en färg
och Ommas berg

Tidigt på morgonen den 7 juni dog Hawkey Franzen. Det blev med ens väldigt tomt och tyst men jag känner enorm tacksamhet över att han bjöd på sig själv en allra sista gång. Tack Hawkey för att du orkade.

Jag lägger in en länk till Hawkeys egen sida på facebook. Där kan du finna väldigt mycket material om hans värv: bilder, texter och filmer. Tag dig tid för besök. Det är det värt, jag lovar.

Facebook


onsdag 8 maj 2024

8 maj - Konstrundan "Konst runt Omberg" 9 - 12 maj

Imorgon torsdag den 9 maj kl 11.00 öppnar vi alla våra verkstäder och ateljéer i den 22:a konstrundan. Med bara yrkesverksamma medarbetare lovar vi hög kvalitet! För direkt kontakt och för att få ut programmet digitalt klickar du på vinjetten i höger spalt.

KONST RUNT OMBERG

Själv finner du mig alltid i min egen verkstad - Ateljé Gebbe - mitt i byn Ödeshög. You can´t miss it!

Utställningen pågår torsdag - söndag, 9 - 12 maj mellan kl 11.00 -17.00. Jag vill hälsa dig varmt välkommen i år igen eller kanske för första gången. Invigning på torget i Ödeshög i morgon torsdag kl 10.00.

Jag lägger upp lite material och bilder som aptitretare:


Artikel i Östgötatidningen. Reportage om undertecknad som veteran i årets konstrunda. Faksimiler ur Östgötatidningen. Reporter Mia Karlsvärd.







Vi ses!
hälsningar från Gebbe med familj.

måndag 22 april 2024

22 april - Vintern har tagit livtag om våren

Det är kallt. Ulla rastar mig per bil; igår med en rundtur ner mot Tåkern. 

Fem grågåsgässlingar ser vi vid Väversunda dike. De små ungarna upplever jag som runda, gula bollar med en mörk kärna. Snart grånar de och blir långhalsade och gängliga, men just nu, som nykläckta är de ännu "sockersöta" små praliner.

Ett stort gäng sädesärlor söker föda i svämvattnet på uppsidan av vägen. Jag uppskattar antalet till 50 individer, men då finns där några ängspiplärkor med i totalen.


En ärla sitter på vägen och vill inte flytta sig för bilen. Hopkurad och frusen blir hon kvar där nästan in i döden. Det är tufft för insektsätarna dessa dagar med minusgrader och kall Nordan. Ändå värre är det för de första tropikflyttarna som redan har anlänt: buskskvätta som jag noterade för några dagar sedan, svartvit flugsnappare, lövsångare, rödstjärt och flera andra.

Ramstads mossvarta åkrar ligger i blöt. Den snö som senast kom, hemma i Ödeshög runt 15 cm, har smält men inte runnit undan. Små sjöar har bildats överallt.

I vätan finns skrattmåsarna. Här håller upp emot tusen individer hov, varav kanske en tredjedel är ungfåglar med bruna inslag i fjäderdräkten eller total eller partiell avsaknad av typisk chokladhätta. De vuxna borde vara på sina häckningsöar, men där har de inget att hämta just nu. 


Ramstads åkrar står under vatten.

För att finna näring trampar de istället idogt runt i den gyttjiga blötan, står med uppresta halsar och något sänkta vingar och näbben neråtriktad, i vattnet där fötterna går som pedaler, snabbt upp och ner, så att bottenslammet virvlar upp till ytan varvid fåglarna hela tiden pickar i sig av det som kommer upp av ätbart: frön, småmaskar, hoppstjärtar och annat.


Överallt trampar skrattmåsarna runt i vattnet på jakt efter något ätbart.

Våren har gått i stå och idag när jag skriver är vantar och mössa ett måste. Gles yrsnö virvlar i luften utanför ateljén. Usch!


onsdag 17 april 2024

17 april - Historien om min vänsterfot

Ännu ett sporadiskt nedslag i ateljén, den här gången med kryckor. Allt eftersom avser jag att lämna rullstolen därhän; livet blir lättare.

Kanske är det dags för en sån där utlämnande rapport beträffande mitt tillstånd igen; så där som jag har gjort tidigare, då gällande sjukhusbesök såsom genomliden endoskopi, starroperationer och hemorröjdborttagning med mera. Någon må tvivla på anledningen till denna återkommande offentliga självrannsakan, men jag lovar att avsikten bara är god och absolut inte driven av självömkan. 

Redan hösten 2022 genomgick jag en operation av min katastrofalt dåliga vänsterfot. Jag har skrivit om detta tidigare, hur en partiell steloperation och en justering av fotställningen skulle kunna avhjälpa mina problem. Läkaren lämnade emellertid en brasklapp, att ingreppet var en test av möjligheter. Det kunde gå, sa han, men det blev som han möjligen innerst inne befarade, att operationen inte kom att fungera. Det gick åt skogen helt enkelt och efter ett drygt års kämpande var jag tillbaka på ruta ett, om inte noll. 

Nu opererades jag för andra gången alldeles nyligen. Det blev en stor operation, tre och en halv timme lång, där i stort sett hela foten öppnades och åtgärdades. Den här gången var läkaren omutlig med att det endast var en total steloperation som var lösningen.

Så blev det att jag vaknade efter narkos med gips om foten på Lasarettet i Motala den 21 mars.

Ur gipset stack en dränageslang ut. Den var kopplad till en svagt brummande pump de följande två veckorna. Ont hade jag knappast alls och kunde lämna den starka medicineringen åt sidan, vilket var väldigt skönt. Varje kväll tog jag sprutor i magfettet för att hindra blodproppar. De följande fyra veckorna avlöpte ganska bra även om det ibland blev lite långtråkigt att mest ligga på rygg eller sitta i rullstol. Att på något sätt stödja på foten var absolut förbjudet!

Efter denna månad var jag kallad till kirurgen för borttagning av stygn och gips.

Gipsen sågas upp.


Närmare 45 stygn avlägsnas från fotens alla sidor och kanter samt från höftbenskammen, där benmärg har fiskats upp för att förstärka läkningsprocessen.

Numera har jag en helt ny vänsterfot. Jag har ärr efter denna operation och två tidigare precis överallt och nu är den stelopererad, helt låst i 90 graders vinkel.

För att skydda läkningen fram till den 13 maj, då jag är kallad för slutbesiktning, måste jag bära en ortos, en "Aerocast" i alla upprätta lägen.

Läkaren har sagt att återställandet av foten kommer att ta minst ett år i anspråk med succesivt ökande belastning och träningsmängd. Sen får vi se hur det kommer att bli i slutändan. 

Han gjorde en del extra där under operationen, meddelade han mig; plussade på med att operera bort min besvärliga Hallux valgus och dessutom bryta upp min jobbiga hammartå. Det var dessa justeringar som gjorda att operationen blev dubbelt så lång som planerat.

- Jag tycker att du var värd detta efter allt du gått igenom, sa han vänligt.

Ännu återstår mycket, inte minst att träna upp användandet av en helt låst fot men till det kommer jag att återkomma senare. Jag har förtröstan och envist tålamod och nu vet du varför jag inte skrivit så mycket i Naturlig dagbok den senaste tiden.

Vi hörs!