I söndags var det fullmåne, möjligen en sån där di kallar för "supermåne". Jo stor det var den i alla fall när den gick upp över slättens dungar som en lysande apelsin, lite hopsnörd i höjdled av atmosfärens luftlager.
Månen nära horisonten är storartad, t o m berömd, framför allt som kräftmåne i augusti, men det överraskar oss ändå varje gång. Jag tänker på den upplevda storleken gentemot markens alla referenser av träd och byggnader. Nära horisonten blir månen en riktig koloss! Då den stiger upp, rundar till sig och vitnar verkar den minska avsevärt i storlek. Det har nog alla tänkt på någon gång i livet.
Månen har just nu en följeslagare på himmelskupan, eller snarare en förelöpare. Det är planeten Jupiter, liksom ett vasst, vitt nålstick i den dunkla himlapällen. För varje dag som går avlägsnar de sig emellertid från varandra nu. Jupiter har mera bråttom än Månen och kommer allt längre ifrån och framför.
Månen stiger upp ur horisonten. Men den är inte först på plats, planeten Jupiter är en förelöpare just nu.
Åt andra hållet, där solen just gått ner, står Venus och braskar, ännu starkare än Jupiter. Den cirklar innanför oss i solsystemet och finns, även om den inte alltid är synlig, i närheten av solskivan och kallas då morgonstjärna eller aftonstjärna i folkmun; alltid i olika faser, precis som månen och därför olika starkt lysande.
När månen har hunnit mot zenit stiger just nu planeten Mars upp från horisonten, nära den plats där månen gick upp. Den är mindre starkt lysande än Jupiter och roströd i tonen.
Det var allt för idag. Snart är det Jul!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar