I natt vräkte en storm omkull vår stora grill. Den står ute på altanen och det är faktiskt andra gången sedan i höstas som jag måste resa upp "eländet" efter alltför kraftig vind. Jag tänkte då, tidigare på sensommaren, att grillen gott kunde få stå kvar utomhus för att möjliggöra en spännande grilldag mitt i smällkalla vintern. Jag får naturligtvis skylla mig själv men tänkte att inget naturligt kunde vräka omkull den kolossen. Naturen svarar obstinat med omutlig styrka.
Fönsterrutorna i väster, som ännu mot eftermiddagen bågnar under trycket från blåsvädret, har blivit en aning opaka. Det är en saltfilm som lagt sig som ett tunt membran över glaset. Jag har försökt fotografera det hela med mobilen men misslyckats med synbarhet och skärpa. Fenomenet är subtilt men tydligt för den som förstår, framför allt om man slickar av fingret som dragits genom skiktet.
Vittnesmålet finns där som ett tecken på vår relativa närhet till hav. Vi bor, mitt i inlandets Sydsverige, trots allt endast tjugo mil från saltsjön. Säkert är det viktig, att vinden kan riva upp vågor till skum som flyger högt upp i luftlagren ända till oss, viktigt därför att på så sätt förmedlas mineraler över andra jordar och andra djur.
Jag säger inte att jag gillar vinden. Inte alls, jag försöker finna en större mening bara och något att skriva om som kanske inte alla har tänkt på.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar