30 juni - Hemma igen efter Spanienbesök

Det är halva nöjet med att resa bort tycker jag, det där med att återvända hem. Nu är vi där/här. Nu är vi åter hemma. Det är dags att ta ett förnyat grepp om tillvaron som har flutit fritt och skönt en stund.

Gräset hemma är redan klippt, blommorna vattnade och jag är på väg ner till Stugan för att göra detsamma där.

Imorgon blir det kanske tid för en liten rapport. Men det är inte säkert!

17 juni - Lite semester på bloggen

.

Hej alla mina läsare,

Min blogg kommer att vila i knappt två veckor nu. Under tiden hänvisar jag er till min hemsida där det finns en förskräcklig massa material att läsa och studera.

Varför inte ta en titt på min resesida till exempel, eller konsten, eller ....

.

Klicka på länken till hemsidan som finns här till höger >.

.

God sommar på er - vi hörs igen i slutet av juni

15 juni - Pilgrimsfalk och brevduvor

Fri flykt - en oljemålning inspirerad av händelserna runt ringmärkning av pilgrimsfalkar på Omberg.

.

För länge sedan, då jag var ung, fanns det häckande pilgrimsfalkar på Omberg. Jag var där redan någon gång i mitten på 1950-talet med far och mor och jag tror att jag minns falkarnas flykt över stupet. I varje fall minns jag, de första åren med kompisarna vid Tåkern i början av 1960-talet, hur vi ibland fann slagna fågelbyten med näbbhack i bröstbenet, ofta skrattmåsar liggande på rygg med änglalikt utslagna vingar, renätna och fantasieggande kadaver. Och ibland upplevde vi också konkret vilken jägare det var fråga om - den "svischande" pilgrimsfalken på besök från Ombergs branter.

.
Runt om i stugorna i bygden finns också kvarlevorna från den tiden och tidigare, uppstoppade falkar spetsade med dussintals berättelser om pojkars vågade äventyr som klättrare i falkberg; ett mandomsprov som hette duga.

.

Varje bygdeskola med självaktning i Ödeshögs kommun har falkar i sina samlingar, ofta en ung fågel, alla uppstoppade av konservatorn Muhrman i Skänninge och jag undrar hur många pilgrimsfalkar han tog hand om mellan åren 1930 - 1960, och jag undrar hur många som sköts eller nackades bara för att slängas på gödselstacken värdelösa, som ohyra.

.

Mitt exemplar av uppstoppad ung pilgrimsfalk, skjuten vid Tåkern på 1940-talet

Själv har jag en av dessa många kvarlevor, en uppstoppad ung pilgrimsfalk, i ateljén. Den är skjuten vid Herrestad på norra sidan av Tåkern någon gång under 1940-talet och har hamnat hos mig efter en skilsmässa, och den är förstås preparerad av den skicklige konservator Muhrman.

Det känns faktiskt rätt tragiskt och vemodigt att denna vackra fågel en gång dödades för intet mer än att bli en dammsamlare men hos mig spelar den kanske ändå någon liten roll, tröstar jag mig en smula.

Sen kom åren med gifter och miljöförstöring, de hänsynslösa och förödande årtiondena under 1960 - 1970. "En tyst vår" - med utdöendet av mängder med toppredatorer: örnar, falkar och uvar. Även Ombergs falkar försvann, förstås, smygande tyst och definitivt. En dag var falkberget helt tomt och skrattmåsarna fick frid från falkens vinande slag.

Stammen av pilgrimsfalkar rasade och då det var som värst i mitten av 70-talet var populationen nere i tio till femton par i hela landet. Katastrof är ett ord som ofta används felaktigt men i det här fallet med rätta. Pilgrimsfalkens öde var beseglat för alltid trodde man som realist mer än som pessimist.

Satsningen på avel av infångade pilgrimsfalkar i hägn och kontrollerad uppfödning av insamlade ägg och ungar med Naturskyddsföreningen som huvudorganisatör under 80 - 90 talet med centrum i västra Götaland gav dock pessimismen ett välkommet tjuvnyp. De positiva resultaten kom efter hand att bli förvånande lyckosamma. Effektiviteten och kunnandet inom projektet ökade och med det möjliggjordes också förutsättningen att återutsätta pilgrimsfalkar i frihet vid Sveriges tomma falkberg; Norra Halland och södra Bohuslän var först med att få tillbaka sina fåglar.

Ur mitt skissblock från Hallands då enda häckande pilgrimsfalkar. Året är 1988 och jag och Dag Peterson sitter som falkbevakare.

1988 och 1989 satt jag som falkbevakare i ett falkberg i norra Halland tillsammans med fågelmålaren Dag Peterson. Vi bodde i en barack men där sov vi bara "omlott" ty merparten av tiden ägnade vi oss åt just falkbevakning hos ett av dessa återutsatta falkpar. Det var härliga dagar med tuben riktad stadigt och ständigt in mot bohyllan. Vi satt där med varsitt skissblock i handen och dokumenterade, ritade och skrev och solen den sken. Delar av mitt skissarbete vid falkberget i Halland resulterade sedan i två stycken kåserier i tidskriften Gavia - Fåglar i Södra Älvsborg 1989 och 1990.

Omslaget till tidskriften Gavia, där jag gjorde kåserande reportage både 1989 och 1990.

Målet med vår gärning var att hindra främmande och ogästvänliga besök, falkenerare och ogärningsmän, från att förstöra häckningen. Sånt hände på den tiden även om risken möjligen var något överdriven. Det sades då, att en kull falkägg kunde vara värd tiotusentals kronor på den svarta marknaden och att en falkunge kunde inbringa minst det dubbla i ett främmande arabiskt shejkdöme. Som sagt, det hände, faktiskt på riktigt att falkbon plundrades och idag ser vi facit i alla dessa tama falkenerarfalkar som finns både i Europa - läs England och Tyskland - samt i arabiska länder. Där finns säkert ättlingar från svenska falkberg inkluderade, idag ofta sönderavlade och hybridiserade.

"Den gamla damen" - JP19 fotograferad vid bohyllan på Omberg 2003.

Sen dök den upp, den första falken på Omberg för, kan det vara, tolv år sedan, en hona med vit höger lillvinge och ringmärkt i "Projekt Pilgrimsfalk". Det var vännen Lennart som hittade henne, han meddelande Janne som i sin tur meddelade Fältstationen och resten är historia och en mycket positiv sådan. Idag häckar två par av pilgrimsfalk på Omberg, ett par i Sommen och i år även ett nyetablerat par i närheten av Gränna. Och den "gamla damen", hon den första, är ännu kvar om än något grånad om nu pilgrimsfalkar drabbas av sånt.

Unge av pilgrimsfalk - fotograferad under ringmärkning på Omberg 2003.

Den 14 juni detta år, ringmärktes fyra ungar i ett av Ombergs bon. I samband därmed insamlades vissa bytesrester och det är egentligen med anledning av detta som jag skriver hela denna berättelse.

Bytesrester från ringmärkningen av pilgrimsfalk häromdagen - två brevduvor.

Jag har tagit hand om materialet som bland annat består av fötter och lösa ringar från uppätna brevduvor. Jag tänker att det kan vara intressant att veta lite mer om om bakgrunden och fånga möjligheten att knyta kontakt. På en av ringarna finns nämligen ett mobiltelefonnummer. Jag ringer och Daniel i Älgarås svarar.

- Det var en av mina bästa duvor, säger han; en hane som vann sitt race förra helgen då den släpptes i Lesjöfors. Den här gången deltog han i ett släpp vid Örebro med tolv av mina duvor. Bara nio kom hem som väntat och en kom dagen därpå.

- Den blev mat till fyra fina ungar av pilgrimsfalk som just har ringmärkts på Omberg, berättar jag.

Sen talas vi vid i telefonen Daniel och jag varvid en intressant historia rullas upp:

Klockan 0930 på söndagen den 14 juni går släppet av brevduvorna i Örebro. Vad händer sedan? Kanske följande: Ett litet gäng av dessa duvor, med ägare från flera håll i Västsverige, verkar gå vilse då de når Vätterns nordspets och väljer att följa östra sidan av sjön och hindras därefter av den byiga och hårda nordvästen att återvända till "rätt" sida; de vill väl inte gena tillbaka över vattnet, utan följer landlinjen mot söder och hamnar så småningom utanför Omberg, där en av dessa duvor blir byte för pilgrimsfalken. Vad som händer med de övriga "försvunna" duvorna, undras det fortfarande över hos ägarna. Kanske kommer de att följa stranden ner till sydspetsen av sjön för att därefter möjligen hitta hem norrut igen.

- Problemet väntar på sin lösning, säger Daniel. Jag saknar ännu en av mina duvor och vi undrar och väntar.

Klockan 14.30, samma dag, den 14 juni, alltså endast fem timmar efter släppet, sker ringmärkningen i falkboet på Omberg, varvid bytesresterna tas om hand. Det är frågan om helt renätna, men ännu i skrivandets stund, färsksluktande duvfötter, som jag har framför mig.

På dessa fem timmar har alltså duvsläppet skett, duvorna flugit cirka åttio km söderut, blivit anfallna varvid en har blivit tagen av pilgrimsfalk och transporterats till falkboet och där blivit närande falkmat varefter den återfunnits, tillvaratagits och lyckosamt nog hamnat i mina händer för vidareförädling av ämnet, varvid hela denna fantastiska berättelse om en händelse och ett tidspressat förlopp, har kunnat rullats upp i detalj.

Daniel är mycket tacksam över mitt beslut att meddela honom tillvaratagande. Han kan också hjälpa mig med att bestämma ytterligare ringmaterial. En grön ring, också den från falkboet, visar sig nämligen tillhöra en brevduveägare i Skåne, vars duva försvann efter ett släpp i Jönköping helgen innan, alltså den 7 juni. Även detta är lite egendomligt, menar Daniel, att den har flugit åt "fel" håll, åt norr istället för hem mot söder.

Tänk så mycket spännande information som kan komma i dagen om man bjuder till, tänker jag och är glad att jag tog kontakten.

15 juni - Vändpunkten

Suck, nu är vi där, vid den femtonde juni, det datum som jag har som riktmärke för sommarens definitiva övertagande i min bygd med en liten, liten försmak av höst. Det är dagen då alla flyttfåglar är på plats, alla häckningar påbörjade och de flesta till och med överstökade. Vändpunkten är här i fågelvärlden - inga fler ankomster är att vänta, istället börjar bortflyttningen. Redan! Och ännu är det en knapp vecka kvar till midsommar; sex dagar med ytterligare något växande ljus.

Man har gått där och längtat, så det värker i bröstet, efter våren med alla sina tecken och händelser, förankrade i minnen av tidigare upplevelser: takdroppet, lärkan, hästhoven, citronfjärilen, blåippsmattan, sädesärlan, lövsprickningen, den första lövsångaren, göken, gullvivorna, kastanjeblom, tornseglarna och slutligen rosenfinkens sång. Nu är det över! Nu har jag ätit sommarens första jordgubbar, odlade på friland i Tåkernbygd.

Näktergalshonan i närbild

Näktergalen matar sina ungar i syrenhäcken vid Stugan, trädgårdssångarens ungar är redan utflugna medan stararnas ungar helt har klippt familjebanden och drar runt som "tonårsgäng". De vuxna stararna är redan på väg till Sydosteuropa för att klara av sin sommarruggning och kommer att möta sina "barn" först senare i höst i Frankrike och England, där alla återsamlas för nya insatser till kommande vår.

Ungstaren

Vid fågelsjön kommer de första svartsnäpporna, gluttsnäpporna och skogssnäpporna tillbaka från norrlandsmyrarnas bobestyr. Det är honor som satsade all sin energi i stora ägg, som lämnade över ansvaret för ungarnas vård till hanarna och nu snabbt drar söderöver igen för att klara sin egen fortlevnad. Som sagt, en liten, liten försmak av höst. Och det innan vi nått fram till midsommar.

14 juni - Utställning på Österbybruk herrgård i sommar

Bild från vernissagen

I helgen var det vernissage på en samlingsutställning på Österbybruk herrgård i Uppland, där jag också deltager. Det är föreningen Nordic Wildlife Art som i samarbete med Bruno Liljefors stiftelse arrangerar det hela.

Jag hänger mitt stora verk och Martin Holmer kollar att allt ser OK ut.

Utställningen visas hela sommaren och jag vill bara slå ett slag för ett besök.

Välkommen!

13 juni - Guckusko

Rapporten om guckusko anlände för en dryg vecka sedan från May och Bernt Karlsson som håller mig stadigt underrättad om det årliga förloppet på växtplatsen utanför Vadstena.
.
Orkidén guckusko är idag mycket ovanlig i Östergötland och är slutgiltigt och definitivt utgången från de flesta tidigare fyndplatser. Personligen har jag endast koll på denna och så här ser det ut där i år. Tack för meddelande och bild!
.

"Vi var nog en vecka för tidigt i år det var bara en som var utslagen av 10 knoppar,och dom såg klenare ut än förra året".

12 juni - Mera regn och kyla ger ytterligare ökad holkdöd

.

Nu regnar det igen, ordentligt. Upp mot 50 mm kan förväntas i Västsverige under detta dygn och i och med det kan man väl förmoda att döden i fågelholkarna, den som jag skrev om häromdagen, kommer att öka ytterligare. Det är flera personer som har dokumenterat samma sak, dock inte samstämmigt och heller inte överallt i landet.

Gode vännen Johan Träff på Gotland, som under många år har forskat på halsbandsflugsnapparna där, (det han inte vet om den arten är knappast värt att veta) har beskrivit situationen via nätet brevduvan. Nu har Johan dessutom haft vänligheten att sända över några alldeles färska bilder från holkar med häckande halsbandsflugsnappare.

.

Det är sorgliga bilder, nästan makabra. Men ändå mitt i all bedrövelsen, konstnärliga och nästan vackra. De visar få levande ungar, döda ungar och okläckta ägg.

.

(Jag har förfulat bilderna något genom att lägga på en copyrightstämpel och tillhörighet, för att markera att dessa bilder bara är ett lån och inte får användas utan lov av Johan personligen.)

Här är Johan Träffs unika bilder!

Holk 1153 090610 bale med 2 nykläckta, 1 död pull och 3 ägg
.

Holk 1169 090610 bale med 6 döda pull vid kläckning

Holk 1220 090610 bale med 1 pull, 2 döda pull och 2 rötägg

.

Så här skriver Johan på nätverket Brevduvan:

.

"Under mer än 30 säsonger har jag varje år följt utvecklingen i mellan150-250 kullar av halsbandsflugsnapparna på sydöstra Gotland.

.

Flugsnapparna kläcker numera äggen första veckan i juni med en topp under andra veckan.

Under alla dessa säsonger har det aldrig varit så här kyligt och regnigt i början av juni. Vädret under den här säsongen har medfört att många honor tvingats att lämna sina nästan färdigruvade ägg eller nykläckta ungar - för att hitta föda för egen överlevnad.

.

Uppsalaforskarna (prof Lars Gustafsson m fl) har mött samma problem bland de halsbandspar de följer, cirka 500 häckningar. Normalt kommer det alltid någon period under häckningscykeln med tuffa dagar och nätter för flugsnapparna, men de brukar åtminstone här på södra Gotland komma i andra halvan eller slutet av juni.

.

För de par som har ungar kvar i holkarna har ofta bara 1-3 pull mot normalt 5-7 klarat den första fasen efter kläckningen. Och de får det säkert jobbigt att klara sig igenom hela boperioden (14-17 dagar) - speciellt om det blir ytterligare några kalla nätter härute. M a o ser det ut som att årets nyrekrytering bland halsbandsflugsnapparna på södra Gotland kommer att bli den sämsta på mer än 30 år.

.

Svartmesarna har däremot klarat sig bra och hoppade ur holkarna redan för någon vecka sedan. Talgoxe och blåmes har just nu ganska stora kullar med flygfärdiga ungar, 7-12 ungar per häckning. Visst har det varit någon övergiven äggkull (talgoxe), men det är varje år en helt normal företeelse i mitt holkbestånd på fler än 500 holkar. Däremot har jag inte hittat några döda mesungar som andra vittnat om.

.

Mvh - Johan Träff

Grötlingbo på sydöstra Gotland."

10 juni - Fjärilsvandring på Omberg

Mitt i allt det negativa på min blogg idag vill jag lyfta fram lite tröst. Jag har strosat runt på Omberg några dagar i förhållandevis skapligt väder. Inget regn i alla fall och till och med några glimtar småvarm sol.

Här häckar den större hackspetten. Det framgår förstås inte av bilden men ni får tänka er hur det låter hela tiden från ungarna där inne i hålrummet: "...ick-ick-ick-ick-ick-ick-ick-ick-ick-ick-ick..."

Jag har lyssnat till fågelsången, inkluderat mindre flugsnappare och rosenfink men den här gången mest förundrats över de idoga och påträngande tigglätena från tre större hackspettkullar jag träffat på, förundrats därför att de redan på långt håll har avslöjat sig själva för både mig och presumtiva rovdjur, varvid mina funderingar går åt det där med överlevnad och evolution - är ungarna verkligen så skyddade där i sitt hål, att utvecklingen inte har gjort något åt saken. Varför måste de tigga hela tiden? Föräldrarna gör väl så gott de kan och vet ju ändå var ungarna finns? Jag förstår inte detta - ur ett evolutionärt perspektiv alltså!

Men mest har jag under dessa mina vandringar på stigar och småvägar njutit av alla blomster och fjärilar. Det är förunderligt skönt att i egen takt och med eget huvud kunna vandra på detta sätt. Axlarna åker ner och hjärtat får ro.

...

Det är väl ingen fjärilssommar just nu precis men nog finner jag några som är värda dokumentation och dessutom finner jag flera andra spännande arter smådjur. Jag smyger mig på och försöker fotodokumentera vad jag ser. Fästingen får jag på köpet. Den följer med mig hem och avslöjar sig själv i duschen. Det kliar ännu i naveln. Jag bjuder alltså på en liten bildserie av fjärilar och andra smådjur från ett par dagars idylliska vandringar på "Arken" Omberg. Varsågod!

.

10 juni - Holkdöd

Blåmesparet som häckar i min atejéholk är gjorda av Vesa Jussila.

Se hans hemsida - Naturdiorama.

.

Min vän Göran ringer och är bekymrad över den kalla försommaren som troligen medför ungfågeldöd i stor omfattning. Hur stor och bred denna är totalt, är det naturligtvis svårt att ha ett grepp om, men troligen är problemet stort just nu när regn och kyla dominerar efter en ovanligt varm, tidig och pådrivande vår.

- Jag skulle ringmärka i holkarna men avbryter för att inte störa just nu. Hos talgoxarna ligger en eller flera döda ungar i varje holk och blåmeshonan ligger och trycker över nästan flygga ungar. Det verkar också som att varenda svartvit flugsnapparkull går om intet i år, säger Göran bedrövat i telefonen.

Och samma sak säger Tobias Nilsson i ett mejl till nätverket Brevduvan:

"Jag har hittat väldigt mycket döda ungar i mina holkar den här säsongen. Mest stora ungar av talgoxe. Men även de små har i många fall sett klena ut, så flera kommer väl att gå samma öde till mötes. Idag hittade jag en ganska stor unge som blivit matad med en ca 8 cm lång daggmask. Ungen hade fått i sig ett par cm av den och resten hängde utanför den döda kroppen. Mina holkar sitter uppe i södra Roslagen och som jag förstår så har maj månad inte varit särskilt kall i den delen av Sverige. Jag tycker dock att vi, medeltemperaturen till trots, har haft flera långa perioder med kyla. Fr.a. verkar det ha varit kyligt i juni ...

... I samma område som jag förra året hörde göktytor från fem olika revir har jag i år inte hört någon göktyta alls. Även stenskvättorna syns och häckar i betydligt mindre utsträckning. Vädret?"

10 juni - Frågan om Naturreservat

Det är det här som gör mig så orolig...

... den nuvarande regeringens ambitioner att föra över alltmer beslutanderätt från riksdag och länsstyrelser till kommunerna.

Den generella ambitionen kan väl tyckas vara logisk och riktig, att lägga bestämmandet nära människor som närmast berörs, men då det gäller frågor om natur och miljö kan dessa idéer få egendomliga och obehagliga konsekvenser, menar jag. Nedan listar jag tre typiska exempel med olika problemställning och jag ber er ha vänligt överseende med att jag slår in redan öppna dörrar i exemplen 1 och 2..

1. Vargens vara eller icke vara och jakten på djuret i i fråga, är en typisk sådan fråga. Självklart för mig är att vargen är en riksangelägenhet och inte något som skall avgöras på lokalplanet. Detta medför å andra sidan att staten måste ta ett generöst och övergripande ansvar för problem som kan uppstå "hemmavid".

2. En annan fråga är att strandskyddet har förts över från länsstyrelserna till kommunal nivå, vilket innebär en stor uppluckring eftersom kommunerna kämpar med varandra om att dra nya innevånare till sig. Att få bygga sitt hus strandnära är status och eftertraktat. Tidigare kunde länsstyrelserna bromsa olyckliga former av vattennära exploatering men nu när kommunerna har ansvaret blir det ofta slagsida bort från allemansrätt, natur- och miljöhänsyn.

Min käpphäst är den, att kompetensen vad gäller natur och miljö ofta är undermålig på kommunal nivå. Och nedan följer ytterligare ett "skräckexempel" på detta.

Faksimil ur tidningen Östgöta Correspondenten 9 juni 2009. Läs och begrunda konsekvenserna när beslutandet hamnar på fel kompetensnivå.

3. Avsättningen till Naturreservat. Jag läste med förvåning och besvikelse i gårdagens Corren, att Åtvidabergs kommun säger nej till ett nytt tänkt naturreservat i skogsmark. Och inte nog med det, kommunstyrelsen där uttrycker att man tycker att det överhuvud taget är nog med skyddad mark i kommunen fortsättningsvis med hänsyn till de areella näringarna. Så kan det bli då ansvaret hamnar fel, då kompetensen inte finns, jäviga lojaliteter kan tänkas och övergripande hänsyn är bortdelegerad.

Min slutsats är att det borde behövas endast få fall ytterligare för att ha incitament till att för gott ta bort beslutanderätten om natur-och miljöskydd från den kommunala nivån.

9 juni - Inhopp som scoop-reporter

Jag råkade komma i rätt tid till en dramatisk bilbrand då jag var på besök i Linköping igår. Jag plockade snabbt upp min mobiltelefon och sköt iväg några skott så som auktoriserade pressfotografer gör. Kanske fanns det i mitt bakhuvud, möjligheten att inhösta lite kredit som scoop-fotograf, eller så var det bara ett ögonblick av intuition.

Vi var fler som tänkte samma sak. Åtminstone ett tiotal personer runt omkring mig gjorde lika dant, ty så ser det ut i denna nya tid då alla bär med sig möjligheten och i tidningen idag var det en annans "läsarbild" som berättade den dramatiska historien. Väl bekomme!

8 juni - Tåkerns Naturum?

Idag står det att läsa i tidningen Corren att det startklara bygget av Naturum vid Tåkern läggs på is ett tag. För hur länge? Det var tänkt att stå färdigt hösten 2010 och vem vet idag om det någonsin blir av.

.

Från översta plattformen få fågeltornet vid Tåkern har man en härlig utsikt över fågellivet och landskapet.

Jag hade redan hört signalerna om beslutsvåndan från regeringens sida sedan några veckor av projektledaren Dan Nilsson på Länsstyrelsen i Östergötland och idag går meddelandet ut i offentligt ljus; naturvårdsverket omförhandlar sin budget på uppdrag av regeringen.

Det är klart att ett "skryt"-bygge som detta, på minst tjugo miljoner kronor ytterligare, kan kännas malplacerat just nu i ekonomiska "kristider", men mycket av investeringar i mark och pengar är redan gjorda och det känns ju som att planeringen betraktat i bakljus synes ha varit en glädjekalkyl - både bristfällig och osäker.

Tornet och naturmiljön är viktig för pedagogisk verksamhet och information.

Klart är ändå själva fågeltornet. Det är på plats och invigt om än inte riktigt färdigt ändå; vassbeklädnaden saknas ännu och lite detaljslipning därtill. Låt mig säga klart och tydligt direkt, att jag är "omvänd", positivt överraskad och glad idag över detta. Det blev ett fantastiskt torn och ett lika fantastiskt lyft för det publika Tåkern.
Många tusen besökare har redan varit där och alla verkar belåtna både med tornet och de naturvårdsåtgärder som åstadkommit ett myllrande fågelliv tätt inpå.

Skall jag vara helt ärlig, och det ska man väl, kan jag tycka att hela projektet kunde räcka med detta. Jag är och har hela tiden varit orolig för hur det skulle kunna komma att bli med detta enorma Naturum - kommer turisterna att "räcka till", driften att säkras, intresset att bibehållas m m, m m. Hur är det tänkt att fungera under alla de "tysta" månaderna på året, är det en god investering om byggnaden står tom under största delen av året? Så har jag funderat. Jag har ärligt känt en stor osäkerhet inför volymen av projektet och realismen i fundamenten.

Det nya tornet vid Glänås, Tåkern, är ett vackert och mycket funktionellt bygge med spännande arkitektur.

Vart det hela kommer att ta vägen nu, är skrivet med osynligt bläck, men jag tror det är skrivet. Signalerna är ganska tydliga och har problem börjat torna upp sig brukar det ena ge det andra. Ett betydligt bantat Naturum kanske blir verklighet så småningom, med plats för publik information och guidning, offentlig ringmärkning och pedagogisk verksamhet. Det vore bra och det skulle räcka, tycker jag. Och det magnifika tornet finns ju redan på plats och som ståtligt byggnadsverk räcker det till mer än väl.

7 juni - Naturnatten & sport o sånt

Låt mig först tröska igenom känslorna efter helgens sportevenemang.

Man kan inte vinna allt. Ibland är motståndaren bara bättre och så var det faktiskt både vad beträffar VM-kvalet i fotboll där Sverige förlorade slarvigt mot Danmark och för "en-av-stunden-tagen" Robin Söderling mot Federer i Franska Öppna i tennis. Kul ändå att svensk sport står sig som den gör, tycker jag.

Till "viktigare?" saker.

Samling vid Örnslid på Omberg för vår vandring under Naturnatten.

Naturnatten - Naturskyddsföreningens nya satsning i traditionsskapande åtgärder - gick av stapeln i fredags kväll för andra året även i Ödeshögs krets. Liksom förra årets mycket lyckade utflykt engagerade vi också i år naturguiden Lars Frölich, som berättade om "Bröllop på Omberg" och vi startade vår vandring vid Örnslid för att avsluta den på stupen vid Marbergen med en otroligt lyckosamt vältajmad solnedång över Vättern, vilket överraskade oss alla såsom en skänk av ljus och stillhet mitt i ett flera dagars svart regnande och stormande.

I överraskande vackert väder intog vi vår matsäck på stupen vid Marbergen på Omberg.

Det blev en botanisk miniatyrresa med berättelser om esparsett och purpurknipprot vid Storpissan, om sårläka och strävlosta på skogsstigen och brudbröd och fältmalört på klipphyllan.

Till nationaldagsfirandet behövde vi i lugn och ro hemmavid Ulla och jag för att åter orka satsa på dagen idag, då vi var värdar för Ödeshögs skidklubbs söndagliga tipspromenad vid Skönatorpet.

Nog har vi varit aktiva i helgen alltid!

5 juni - Extrema vädersvängningar

Puh!

Det är de här extrema vädersvängningarna som gör att jag ibland nästan deppar ihop, mindre för min egen skull än för exempelvis alla djur-och fågelungars skull. Många av dem börjar sitt liv just den här veckan och synkroniseringen är urusel. Jag uppmanar med stort allvar talgoxungarna i holken i trädgården att stanna kvar några dagar extra.

Förra veckan var det i det närmaste trettio grader varmt men under ett par dygn har detta förvandlats till ett idogt regnande i följe med en isig nordanblåst av endast fem grader.

Och väderfolket berättar om snö i Dalarna på morgonen. Är det verkligen den 5 juni, eller?

Häromdagen berättade jag om skatparet som vaktade ut blåmesungarnas bolämning i trädgården hemma och min frustration över detta. Men tro inte att skatorna kommer undan själva. Idag, just denna regnvädersdag, lämnar skatkullen sitt bo i grannens tall.

Det är ett väldans liv. Hesa varningshack interfolieras av flygbuller och en skatunges skrikande nödrop. Det är katten som tar sin tribut. Men inte gläds blåmesen åt detta, tror jag. Hämd är endast ett intelligent begrepp; och i ännu högre grad - mänskligt.

.

Livet är en paradox. Så vacker i varje detalj, men också så grym i varje detalj.

För livet kvittar det lika, livet finns vid sidan om sådana resonemang och benämningar. Epiteten skapas endast i samma stund som någon med intelligens och referenser studerar fenomenet. Eller kanske till och med skriver om det .....

.

Men vad händer nu då? Är det möjligen solen? Jovisst, så är det! Den bryter just nu igenom molntäcket och värmer landskapet, min själ och alla presumtiva deltagare som åter får lust till Naturskyddsföreningens utflykt på Omberg i kväll. Bra synkronisering!

4 juni - Spiseln i Stugan

Har du märkt att jag konsekvent skriver spisel istället för spis då jag tänder upp den eller lagar mat på den nere i min Stuga. Det är helt medvetet min vän. På så sätt vill jag markera skillanden till en elektrisk dito.
Har du också märkt att jag skriver Stugan med stor bokstav. Också det ett självklart val. Så vill jag förmedla min tacksamhet och vördnad för detta enkla tjäll.

Nu åker jag ner till Stugan för att klippa gräset. Innan regnskurarna återkommer.

3 juni - För tyst i Stugan

Jag tänder i spiseln och lagar lite mat. Det är tyst och stillsamt men vinden tjuter i skorstenen och skurarna vandrar över landskapet, dock något glesare nu. Genom fönstret berättar härmsångaren om sina bravader och törnsångaren mal sin ramsa - "dvi, dji-dji, dvi, dji-dji, dvi -ditt" - en snabb och upprepad kortsång med lite variation (egentligen är det ett r-ljud i sången hela tiden också), vilken förtäljer att han redan har skaffat sig en maka och inte längre behöver anstränga sig maximalt..

Jag släpper ut några kvardröjande guldögonsländor men för tre stora drottningar av bålgeting är det för sent. De ligger döda och torra i fönstren. Först därvid upptäcker jag skalbaggarna. De som är så lika getingar att de kallas getingbockar. Ett tiotal har kläckts från min körsbärsved i köket och blivit fast på fel sida av friheten då de sökt sig till ljuset i fönstren.
.

Jag samlar in dem och släpper dem lösa på huggkubben utanför farstun. Där passar jag på att fotografera dem. De fångar solvärmen, lever upp med stekellikt ryckiga rörelser (god mimicry minsann), fäller ut sina gulsvarta täckvingar och flyger efter en liten stund iväg ut till rätt sida av friheten. Senare, hemma i ateljén, kan jag artbestämma dem alla till att vara Lövgetingbock, Clytus arietis.

Sen blir det för tyst och tomt i Stugan så jag tittar in på en kopp kaffe i Fältstationen. Det är skönt att få sitta och "slöprata" en stund med goda vänner. Jag underrättas därvid om att den brandkronade kungsfågeln som upptäcktes för tre dagar sedan sitter kvar i närheten av Stocklycke på Omberg och sjunger. Åtminstone gjorde den det i morse.

Eftersom vädret klarnar upp, solen skiner igen mellan vita molntappar, åker jag vägen över berget. Jag ska ju ändå hem i den riktningen.

En brandkronad kungsfågel som jag målade för några år sedan då jag njöt av den i Tyskland. .

Jag ställer mig sålunda på vägrenen i den djupa grönskan och lyssnar men kommer först då på att jag idag knappast har förmågan längre, att kunna lyssna in en brandkronad kungsfågels högstämda sång. Visst tycker jag mig höra att den sjunger, men det kan ju lika gärna vara ett hjärnspöke byggt av för stark önskan.

Christian och Doris spanar efter den brandkronade kungsfågeln som sjunger däruppe i grönskan någonstans.

Som tur är dyker Christian upp längs vägen med bättre öron än mina.
Sen kommer Doris - hon hör bestämt lika illa som jag men tillsammans får vi till slut höra fågeln riktigt bra. Trots noggrann spaning får vi dock aldrig någon brandkronad kungsfågel in i kikaren. Men jag är nöjd ändå - fattas bara.

3 juni - Det är kallt och grått på slätten och i hjärtat

Jag åker över slätten. Mäktiga regnbyar går, på tvärs med min resa, över landskapet, och tunga draperier av grått regn släpar sig långsamt förbi blåskuggor, solgläntor, knappsynligt Omberg och glimtgula rapsfält. Det är kallt. Under tusenmetersmolnen, svarta och hotande, är det endast sju grader konstaterar jag lika ödsligt kallt.

Tornseglarna, fåtaliga i antal, sveper förbi genom fronten, på väg mot norr för omväxlings skull, och vindkraftverkens rotorblad vevar förtvivlat för att hinna med i flykten.

Tomt och kallt är det även i mitt hjärta just nu. Jag har fått veta att min gode vän och konstnärsmentor, Mohim, inte finns på jorden mer. Han har somnat lugnt och stilla hemma i sin säng.

Jag sitter i bilen. Jag är på väg till Stugan för en stund med mig själv och mina tankar. Jag tänker tända min kakelugn och sitta där resten av dagen.

Men glädjen finns ändå någonstans långt inne i sorgen. Jag har de senaste åren lärt känna Mohims dotter, som konstnärskollega och vän och medlem i vår kulturarbetarförening. Detta fantastiska skall jag också tänka på under min stund i Stugan.

2 juni - Tåkernbesök med skolklass

På kvällen ringer Moa från Svämb och berättar om en uggelunge på vägen. Jag åker dit rappt; konstaterar att det handlar om en kattuggla och sätter upp den i skydd i ett tätt körsbärsträd. Nu skall den säkert klara sig, berättar jag, och därmed är både ugglan och Moa nöjda.

.

Utflykt -Tåkern

.

Ännu då vi lämnar skolgården är det varmt och skönt och solen skiner. Då vi en halvtimme senare landar med bussen på P-platsen vid Glänås har molnen redan tornat upp sig i norr och kylan kommer krypande längs backen. Efter en timme vid tornet kommer regnet i byar och temperaturen sjunker ytterligare ...

.

...men inte humöret. Inte alls! Ullas skolklass 4 A från Fridtjuv Bergskolan i Ödeshög är ett perfekt exempel på elever med värme, glädje och nyfikenhet. Det är hur kul som helst att vara med dem ute i naturen. Och sånt behövs, när vi har fyra timmar framför oss, kvarlämnade och utlämnade åt naturens krafter och nycker.

Hela klass 4 A är samlad vid utflykten till Tåkern.

Som tur är har vi alla rikligt med matsäck som vi kan njuta av inne i tornets nedre rum tätt, tätt packade tillsammans med häckande ladusvalor.
.

Emelie i intensivt fågelstudium!

Efter ett tag upphör faktiskt regnet och vi ger oss ut på vandring längs spången på Svanshals äng. Vi tätar till troppen då vi passerar rakt genom koflocken med alla kalvar och där tjuren råmar markerat av vår närhet. Det går bra. Alla håller sig lugna - både kor och barn.

Vi plockar mängder av ruggade vingpennor från grågäss, studerar majvivor och hade det inte varit för vårt intresse (läs mitt intresse) för en komocka och dess innehåll av larver och baggar, kanske vi hade hunnit längre än det nu blev.

- Nästa gång kanske vi inte behöver stanna och titta på koskit, säger Vladde. Då hinner vi säkert att komma ända ut i vassen och se lite mer fåglar.

Jo, så får det nog bli, när barnen nästa gång gör ett besök med mig, såsom 5:or, vid tornet vid Glänås. Men det blir kanske inte förrän till nästa vår.

1 juni - Försenad deklaration

Värmen är kompakt och tung. Trettio grader i skuggan, skulle jag tro. Jag sitter i ateljén och svettas med min försenade deklaration. Nu är den ett måste ....

1 Juni - Starar och blåmesar lämnar holken

Det var igår....

I det ljuvliga sommarvädret i tjugofem graders värme ännu strax innan solnedgång tar vi en promenad genom byn Ulla och jag. Många tänker samma sak, alla i shorts och t-shirt. Några missar emellertid mycket av möjliga upplevelser på grund av att öronsnäckorna är fyllda med musik från byxfickan - sånt fattar jag inte!

Starungarna har lämnat holken och träningsflyger med sina föräldrar.

Uppe i himlen "skärrar" små familjesällskap av starar omkring. De första kullarna har precis lämnat loppiga holkar och nu tar de sandfärgade ungarna sin första flygtur, vingliga och oroliga, i sällskap med sina svartglänsande föräldrar.

I toppen av en ek vid hembygdsgården sjunger steglitsen virtuost och energiskt. Vi sneddar genom parken med snarkande björktrastar och stickande stenknäckar. Ringduvor överallt; en företeelse i vår ort inte mer än högst 10 år gammal. Nu har arten även erövrat Ödeshögs samhälle.

Minigolfens banor är mögliga och oskötta. Är inte sommaren här?

Vi sitter sen på altanen hemma, belysta av solens sista strålar genom vårt åsidosatta växthus trasiga rutor, med ett glas rött vin och njuter pingsthelgens sista lediga dag.

Skatorna sitter tysta på var sin taknock på grannhusen.

Plötsligt lämnar en blåmesunge holken på väggen över oss. Den dunsar ner på altangolvet, får åter luft under vingarna och tar sats i riktning mot oxbärshäcken fem meter bort

En blåmesunge har tagit språnget ut ur holkens relativa trygghet.

En skata är där direkt. Den dyker ner mot ungen men jag lyckas avstyra rovet den här gången, jag ger ungen en aning ytterligare livschans och den når den täta häcken, där den sätter sig alldeles stilla och tyst.

Inga fler ungar kommer ut ur holken. De andra väntar tills i morgon bitti. Då kommer det att ske. Vi är inte hemma då och skatorna är på plats. Kommer någon blåmesunge att klara sig? Men, skatorna har ju förstås sina ungar att tänka på.

Så osentimal inför naturens "grymheter" känner man sig förstås inte alltid. Framför allt inte om man på något sätt blir inblandad i historien. Så som den här gången.