Suck, nu är vi där, vid den femtonde juni, det datum som jag har som riktmärke för sommarens definitiva övertagande i min bygd med en liten, liten försmak av höst. Det är dagen då alla flyttfåglar är på plats, alla häckningar påbörjade och de flesta till och med överstökade. Vändpunkten är här i fågelvärlden - inga fler ankomster är att vänta, istället börjar bortflyttningen. Redan! Och ännu är det en knapp vecka kvar till midsommar; sex dagar med ytterligare något växande ljus.
Man har gått där och längtat, så det värker i bröstet, efter våren med alla sina tecken och händelser, förankrade i minnen av tidigare upplevelser: takdroppet, lärkan, hästhoven, citronfjärilen, blåippsmattan, sädesärlan, lövsprickningen, den första lövsångaren, göken, gullvivorna, kastanjeblom, tornseglarna och slutligen rosenfinkens sång. Nu är det över! Nu har jag ätit sommarens första jordgubbar, odlade på friland i Tåkernbygd.
Näktergalshonan i närbild
Näktergalen matar sina ungar i syrenhäcken vid Stugan, trädgårdssångarens ungar är redan utflugna medan stararnas ungar helt har klippt familjebanden och drar runt som "tonårsgäng". De vuxna stararna är redan på väg till Sydosteuropa för att klara av sin sommarruggning och kommer att möta sina "barn" först senare i höst i Frankrike och England, där alla återsamlas för nya insatser till kommande vår.
Ungstaren
Vid fågelsjön kommer de första svartsnäpporna, gluttsnäpporna och skogssnäpporna tillbaka från norrlandsmyrarnas bobestyr. Det är honor som satsade all sin energi i stora ägg, som lämnade över ansvaret för ungarnas vård till hanarna och nu snabbt drar söderöver igen för att klara sin egen fortlevnad. Som sagt, en liten, liten försmak av höst. Och det innan vi nått fram till midsommar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar