tisdag 30 november 2021

30 november - I advents mörker

Det är gott att vara i ateljéns värme dessa sista mörka dagar i november, att ägna sig åt akvarellmåleriets mysterium. 

Jag bläddrar bland skisser från vårens tid och målar och skvätter på späd grönska och nytt liv; blir i en dröm och längtar efter återvändande under en stund då jag lurar mig själv.

detalj ...

fredag 26 november 2021

26 november - En fin morgon

Sjunde barnbarnet, Love, kom till världen igår kväll. Vi är lyckligt lottade med våra barn och barnbarn och jag är alldeles varm i hjärtat. Sånt står över allt annat som händer i världen och i Sverige.

Från det ena till det andra ...

"Det är nåt vitt med den första snön" ...

Den kom lagom till adventsilluminationen och allt känns lätt, synkat och skönt. Minus fem grader visar temometern utanför köksfönstret. Undras om det kommer att förbli vitt fram till jul? Det vore något att minnas.


onsdag 24 november 2021

22 november - I skuggan av Ombergs barr

Vi går inte långt idag. Jag måste vara tillbaka i bynn senast klockan halv elva, så promenaden sträcker sig inte längre än några hundra meter in på stigen längs branten mellan Urbjörn och Gamla skolan på bergets östra sida. Det var länge sedan jag gick här och nästan allt känns nytt.

Välväxta ädelcypresser. Här den vilda formen av trädgårdens alla varianter av detta från sydvästra USA importerade träd.

Först passerar vi genom en plantage av ädelcypresser, med en areal av ungefär ett tunnland. Ovan som man är med så höga och välväxta exemplar av detta barrsläkte, kan man lätt missa dem, även om barken berättar om något annorlunda.

En verkligt trist granplantage.

Efter att vi kladdat oss igenom den lilla kalkbäckens flöde, kommer vi rakt in i en trist granplantering. Jo, den är verkligen trist, i ordets rätta bemärkelse. Ungefär fyrtio år gammal och ingen av oss minns den riktigt från förr. Den tycks inte gallrad, stammar av varierande dimensioner står tätt med spärrande grenstumpar, mycket är dött och allt övrigt är sjukt och skadat.

Skadorna finns på nästan varje stam, ungefär en till en och en halv meter upp och består av långsträckta rispor, repor, utbuktningar och bölder. Kådan rinner ibland rikligt och allt känns verkligen bäddat för granbarkborre som också redan slagit ut några partier.

Skadad och sjuk gran.

Vi funderar på orsaken till de gamla skadorna. Kan det vara stång- och fejningsskador från hjort och rådjur eller kanske betesskador från ungdomstid eller vad? Vi ska forska vidare och samtidigt föreslå total uthuggning av detta trista bestånd. 

Vid vår fikaplats i gläntan växer pampiga svarttallar.

Rasten tar vi i gläntan vid det gamla svarttallsbeståndet som vi båda känner från tidigare. Här diskuterar vi områdets historia och framtid medan ett meståg passerar över huvudet. I den spridda flocken finns förutom mesar även trädkrypare och några kungsfåglar. Jag passar på att skissa en stund.

Kungsfågelstudier.

Under barret, planterat här för kanske 40 år sedan finns ännu spår av det som var. Vi noterar ädelgräs såsom långsvingel och strävlosta vidare lundstarr, akleja, sårläka och annat "nobelt" kvarlevande i en matta av kämpande blåsippsblad.

Orkidén skogsknipprot lyser ut mörkret.

I skuggan av en gran lyser en ännu "blommig" skogsknipprot ur dunklet. Den blir dagens ljusa detalj i rapporten från en förfulad plats. Vi hoppas på att få igenom förslag till åtgärder. 

måndag 22 november 2021

22 november - Att måla lite varje dag ...

"Minst ett streck om dagen bör man rita för att hålla igång konstnärsskapet".

Det är vad jag har hört och det är också  precis vad jag tror. Att skapa, vidmakthålla och utveckla den där kopplingen mellan hjärna och hand är väsentlig i sammanhanget. Tänk så här: blunda och föreställ dig någonting, träna på att verkligen försöka se det, med detaljer, färg, valör, form, och allt. Kan man se detta inom sig, ska man ju faktiskt, i den bästa av konstnärsvärldar, också kunna överföra allt till sin hand, för att fästa det på ett papper, i en lerklump eller en på en pannå. 

Det finns människor som har en obegriplig, medfödd förmåga att kunna se, koppla ihop och återge konst, musik och annat inom autismens rike och här några av dem du kan besöka på t ex Youtube: Stephen Wiltshire, Niam Jain och Benjamin Wewer. Många fler fantastiska förmågor finns där ute i vår värld, men för oss mera "vanliga varianter" krävs övning och åter övning eftersom genvägarna saknas. Alltså tecknar jag varje dag för att bibehålla förmågan, förkovra mig och i bästa fall fortsätta utvecklas. 

Idag letade jag upp blyertsteckningar av en väldigt vacker vit ormvråk som jag skissade redan 1989. De kom till glädje i dagens övning i akvarell. Nu är jag nöjd - dagens beting.

lördag 20 november 2021

20 november - "Räddaren i nöden" - en gästskrivare berättar.

För första gången introducerar jag en gästskrivare i min Naturliga dagbok. Det är en trogen vän och läsare vid namn Ulf Eriksson som står för premiären med en smått fantastisk historia han nyss har varit med om. 

"Hej där! 

Vid gårdagens fiske var jag med om något riktigt märkligt. Det här var vid fyratiden, det började mörkna, och jag var på väg tillbaka till båtlänningen. Riktigt blåsigt hade det varit hela eftermiddagen men nu kom det en riktig stormby som fick båten att kastas in i vassen. 

Precis då kommer tre sångsvanar in för landning. Två av dem kraschlandar i vattnet medan en blåser rakt in i alkrattet som växer långt ut i vattnet. Det blir lite livat där en stund, men när jag tittar över axeln så ser jag dem på väg uppströms. 

Jag fortsätter att glida nedströms och förlorar dem snart ur sikte. Men det tystnar aldrig däruppe. Jag hör ett oavbrutet tutande och något känns fel. Jag ror återigen uppströms och ser så småningom den där stora fågeln hängande inne i alkrattet. När jag kommer fram är den i stort sett livlös och jag ser att den hänger i halsen/nacken som i en bödelssnara. På något vis har den lyckats fastna i en grenklyka där dess förlängning ligger omlott. Kort sagt som i en fälla. Vad göra?

Jag försöker backa in båten men kommer aldrig igenom grenverket. Jag vänder båten med fören först och ror med all kraft rakt in i snåret, hamnar en meter ifrån, men når aldrig grenarna. Paniken är nära. Jag lossar åran och sticker in den i klykan ovanför huvudet på svanen och lyckas bända upp "fällan" så mycket att fågeln lossnar och faller i vattnet. Den ligger där en stund, livlös, innan den plötsligt ruskar på sig, glider ut på vattnet och försvinner uppströms. Jag hör den och följer den med blicken i kanske hundra meter. Jag tror att den klarade sig. 

Dagens gädda är glömd och betydelselös. Jag är bara tvungen att få dela upplevelsen med någon som förstår. 

Ha det gott!"


20 november - Sandlostan i östgötsk jordbruksbygd

Från det att jag fann gräset sandlosta för första gången i modern tid i Östergötland 2015, kan utvecklingen nästan kallas explosiv.

Sandlosta i fri fart år 2016.

Några tidiga länkar till skriverier om detta för jordbruket mycket besvärliga ogräs som jag gjorde efter upptäckten:

2015 - året för upptäckt.

2015 - fortsättning.

2016 - https://naturligdagbok.blogspot.com/2016/05/27-maj-sandlosta.html

I jordbruksmark runt Tåkern har arten fram till idag 2021 fått ett starkt fäste och under resor till Vadstena i somras kunde jag se att sandlostan tagit steget ut i själva åkrarna på många platser, varvid partier i åkrarna färgades i rostton av sandlostans mjuka och täta vippor.

Nu har lantmännen på allvar insett probemet och i LRF:s och SLU:s rapporter uppmärksammas problemet rejält med olika rekommendationer för produktionsteknik som följd.

November 2021. Platsen för den första upptäckten av sandlosta i Östergötand. Här har försök till åtgärder genomförts. Hobbarna av "hö" är överblommad sandlosta, (från samma plats som fotot ovan).

En av metoderna för att få bukt med vildgästerna är att anlägga s k falska såbäddar i kantzonerna av åkern, där sandlosta och andra ogräs kan gro för att därefter beartetas bort. Dessa strängar av av öppen jord ser man numera ofta i bygden och de visar på en fördjupad kunskap hos odlarna och en önskan att verkligen åtgärda problemet. 


Bårder av "falska såbäddar" kantar numera många åkrar i Tåkernbygden.


fredag 19 november 2021

På söndag blir det åter dags för sedvanlig gåsfest med Tåkerns fältstation; som man har längtat.

Jag har lovat att ställa upp med lite underhållning och har letat i annalerna efter lämpligt tema. Gerza undrade om jag möjligen kunde visa mitt "gamla" bildspel från Indonesien. Men det tror jag att jag  körde för några år sedan. Det måste bli något annat.

Så hittar jag "Marocko" i mitt arkiv. Jag har ju gjort ett par naturresor dit, kanske kunde det vara något att ställa i ordning. Ett första powerpointförsök ligger ju redan där och väntar på uppdatering. 

Nu har jag arbetat med nya bilder, både foton överförda från diabilder och små akvarellvinjetter. Jag har saxat material ur mina skissböcker och redigerat programmet.  Nu är jag färdig. Det är inte något elegant projekt, fotona är dammiga, repiga och suddiga och programmet är den enklaste varianten med manuell frammatning men där finns karaktär, känsla och en stor portion nostalgi. 


Ego 1990 - på den dåvarande, numera nedlagda restaurangen vid Oued Sous. Som jag minns, bara friterad fisk på menyn.

Lite av bildmaterialet:


Första dagen vid Agadirs hamn, på den numera otillgängliga piren. Intensiv sjöfågelskådning från morgon till kväll gäller. Kan jag få hjälp med namn på bilden blir jag glad.


Vid Essaouiras kust studerar vi en ökenlöpare. Personernas namn - tack!


En ung eremitibis - Tamri.


En sida ur skissboken vid Ouarzazat, dab-agam.


Ytterligare en skissida från "Fågelslätten" vid Ouarzazat.

En parentes i sammanhanget. I filmen om Riddaren Arn, när det kommer till ökensekvenser, så är de inspelade i området runt Ouarzazat.


Smalnäbbade spovar som jag minns dem från Merja Zerga. De tre sista exemplaren på jorden såg vi där? Numera en nästan säkert utdöd art. 

torsdag 18 november 2021

18 november - När man talar om trollen ...

Den femte oktober i år gjorde vi i tisdagsklubben ett besök hos den "Vita helvellen" på norra stranden av Tåkern. 

Se länk till reportaget här.

Vit hattmurkla som den egentligen heter har således fascinerat mig ända sedan Gunnar Brusewitz berättade om den i sin "Skissbok" från början av 1970-talet.

Beståndet av vit hattmurkla i min ateljéträdgård har dessvärre just smulats sönder under arbetet med lindhamling häromdagen.

Inte kunde jag väl tänka mig att jag idag skulle finna denna fina lilla svamp i min egen ateljéträdgård. På gräsmattan vid järngrinden stod den, och inte bara en, utan ett tjugotal exemplar. 

Tala om att gå över ån efter vatten, eller de där trollen som står i farstun.

tisdag 16 november 2021

16 november - Swartzwald på Omberg

 - Vi är här, säger Lars och visar på en gammal karta ett område på norra Omberg på höjderna alldeles öster om välkända Västra Väggar. Swartzwald heter ägan, fortsätter han och börjar berätta historien om platsen så gott man nu kan när historiens vingslag så sakta börjat avklinga.

Lars Frölich berättar historien om Swartzwald.

En av Linnés efterföljare var Olof Swartz. Han var en stor botanist, naturbeskrivare och tecknare. Han blev av Kungliga Vetenskapsakademien utsedd föreståndare till Bergianska trädgården och intendent i naturalhistoria vid dess museum. En "kändis" från tiden.

Länk till Olof Swartz på Wikipedia

En nära släkting till Olof Swartz var fabrikören och tobaksentreprenören Johan Swartz i Norrköping. Han och möjligen en av hans söner Johan Gustaf Swartz är upphovet till namnet Swartzwald på Omberg; ett namn som måste tolkas som en lek med begrepp efter det berömda Sydtyska skogsområdet Schwartzwald nära gränsen till Schweiz med tillhörande kända tårta.

Länk till Johan Gustaf Swartz på Wikipedia

Länk till arbete om Ombergs djurgård.

I skriveriet som nu följer  har jag i efterhand fyllt på med kompletteringar som kommit in som en reaktion på berättelsen om Swartzwald. Det är AnnKatrin Spendrup som så vänligt lämnat alla dessa intressanta uppgifter, markerade med röd text.

Den mycket välburgna familjen Swartz köpte Hofs gård vid sjön Tåkerns nordöstra strand och gjorde den till en mönstergård, vida känd i landet. I anslutning till avvecklingen av Ombergs gamla djurgård i början av 1800-talet, vilken gått i förfall under nästan 100 år, förlänade/eller sålde (Lars vet inte vilket) staten ut stora delar av Ombergs marker och hela Dags mosse till gårdarna i närmaste omgivning i proportion till dessas storlek och betydelse. Även småtorpare och fattiga kunde gratis få en liten del av den torrlagda Dags Mosses besvärliga mark medan storbönderna fick skapliga tunnland uppe på Omberg samt remsor på mossen för torvbrytning. Hofs gård, som låg utanför socknen fick ändå, av outgrundlig anledning menar Lars, även de ett rejält stycke skogsmark, vilket de alltså med skämtlynne döpte till Swartzwald. Där byggde de en skogvaktarbostad med "tillhörande familj", ett "torp" av gedigen kvalitet samt tillhörande äng och åker, som kom att brukas under dryga hundra år. 

Swartzwalds förste skogvaktare hette Peter Glad, född 1797. Han tog en hushållerska som troligen hette Sophia Widlöf, född ca 1820. De gifte sig så småningom men fick inga barn. Däremot kan släkten Widlöf fortsatt ha haft viss anknytning till torpet och idag är dess ättlingarna rikt spridda och väl kända i bygden Omberg- Heda.


Swartzwald ligger idag dolt i terrängen.

- Detta är Swartzwald, säger Lars, och här är ängsmarken och ännu  längre in åkermarken, pekar han. Numera är allt igenvuxet med uppslag av buskar och lövträd, som ni kan se. Detta är inte brukat sedan ungefär 85 år tillbaka, men jag har träffat en kvinna som var barnfödd här, fortsätter han, och hon och hennes syskon fick gå genom skogen varje dag för att komma till Väversunda kyrkskola.

Den kvinna som Lars träffade var antagligen Hjördis, född Karlsson, som bodde vid de s k Grisabackarna vid Omberg på gränsen mellan Ödeshög och Vadstena. Hon var berättarglad och finns med i någon hembygdsbok. Hon var äldsta dottern till Swartzwalds skogvaktare Gustaf  "i Svängen" Karlsson och hans fru Gerda. Två andra systrar heter Elsie och Gunnel. 

Gården Swartzwald i en röjning mitt i Ombergs skog.

Platsen öppnar sig till en röjd tomt med ett ganska stort och pampigt trähus med nylagt plåttak och tillhörande skorsten. En skottkärra står full med vatten i knähögt gräs, trädgårdsbänkar och spaljéer är eftersatta, husets väggar börjar murkna och trappan till huset är grön av påväxt mossa. Vid Östgötaleden som passerar strax intill står en grönmålad pump bland några taniga rhododendronbuskar. 

- Det känns vemodigt och dystert här, säger Sverker. 

Vi konstaterar att platsen verkar ganska övergiven; möjligen lämnad åt sitt eget öde av folk som inte längre vill vara med.

Vi är vid Swartzwald denna dag, då Lars i någon text någonstans någon gång har hittat uppgifter om att valnötsträd har planterats här. Finns något kvar, har han funderat, och idag slutligen bjudit in oss, för att med gemensamma ögon få allt genomgånget, överstökat och möjligen verifierat en gång för alla.

- Här finns nog inga gamla valnötsträd kvar, säger Sverker och tänker på krigsvintrarnas köld. Valnötsträd klarar inte den kylan på en sån här utsatt plats, menar han. 

Och, vi finner heller inte något men utesluter förstås inte möjligheten att vi kan ha missat. Området är så tätt bevuxet med naturlig igenväxning av skogstry, måbär, hagtorn, ask, lönn, björk, ek, alm, rönn, körsbär och al samt planterad lärk att inget kan uteslutas.

Parallellt med sökandet efter typisk "valnötsväxt" bland lövbrötarna, ägnar vi oss förstås också åt gängse florastudier. Vi finner en idegran på en överraskande och spännande distans från beståndet nere vid Västra Väggar samt en tämligen rik lövskogsflora med strävlosta, skogsbingel, parksmultron, blåsippa och skogsnässla. 


Skogsnässla, Urtica dioica holosericea.

- Den bränner man sig inte av, säger Sverker och visar att den nästan helt saknar brännhår och den har även ett eget variantnamn holosericea, vet han att berätta.


En gelésvamp, gullkrös, lyser i dunklet ...


 ... och på några murkna grenar finner vi den allmäna svampen, nedbrytaren stubbhornsvamp.

En vanlig dag på ett ovanligt Omberg.

måndag 15 november 2021

15 november - Lite höststök

"Dagarna mörknar minut för minut..." 

Det blir ju så när barndomens och ungdomens premiärsnö, nästan alltid den första november, uteblir alltmer ofta, att mörkret blir så dominant. Vissa dagar ljusnar tjurskalligt med stor möda.

Snart är allt klart i trädgården. Rosenrundeln är höjd med tre varv kantsten. Nu kan fyra nya buskrosor förhoppningsvis komma att trivas. Fågelmatning i liten skala är igång, talgoxar, blåmesar, pilfinkar, gråsparvar och två nötväckor har hittat fram. Dotter Hanna och Ulla har räfsat gräsmattan ren från löv medan jag har snickrat en ny kompost. Det tar sig!

Ny trädgårdskompost.

Snart kan vi ta vinter, gå inomhus och tända ljus, dricka glögg och käka lussebullar och pepparkakor; dessa senaste dagar för oss utan TV, vilket är en ny spännande upplevelse. Signalerna vill inte ta sig fram mellan skilda våningar, tror vi på. Därmed har jag har missat två viktiga fotbollmatcher, mycket surt men lärorikt och tålamodstränande. Radion blev ett alternativ i sammanhanget, fast jag lyssnade knappt ändå.

Ateljéträdgårdens lindar hamlas.

Jag jobbar i ateljén. Tänker att jag måste avsluta ett par akvareller som är beställda. Jag har ju lovat före jul. I skumrasket utanför brummar maskiner. Ett arbetslag är på plats, man håller på med att beskära trädgårdens stora lindar. Hela gräsmattan är brötig av grenar och träden är stympade. Kajorna som sover där varje natt är besvikna och flyger runt i vida svängar och letar efter nytt härbärge.

Jo just det. Sidensvansarna är här. Vintern är nära och ikväll ska vinterdäcken sättas på. 

God kväll!

söndag 14 november 2021

14 november - Arbete till Svensk Botanisk Tidskrift

Då jag härförleden sände in ett förslag till artikel i Svensk Botanisk Tidskrift, fick jag i retur ett positivt svar och en förfrågan om att dessutom göra ett omslag till tidskriften på temat "naturlig betesmark".

Så här blev det till slut, presenterat i senaste numret, Volym 115:Häfte 4, 2021

Omslagsbild Naturbetesmark, Gebbe Björkman


Artikeln sid 246-247 av Gebbe Björkman är en reviderad version av ett skriveri i Naturlig dagbok från den 2 september 2021.
 
Jag har fått några extra exemplar av tidskriften som jag tänker förära Ingas efterlevande. Hoppas att de blir glada över detta lilla "arv" från Inga Juberg (född Berglund).

tisdag 9 november 2021

9 november - Svenska Cupen i Boule

I helgen avgjordes Svenska Cupen i Boule. 

Vid en kvalificeringsrunda i Borås för en månad sedan tog vi oss, laget V65/Lejonkulan Boule från Linköping, av de från starten cirka trettio bästa lagen i landet, vidare till finalrunda i Uppsala under helgen som var. Vårt 8-mannalag slutade efter två dagars intensivt spel från tidig morgon till sen kväll slutligen som trea - bronsmedaljen var bärgad, vilket är något av det bästa klubben någonsin gjort i lagsammanhang! 

Vann gjorde klubb Kärnan från Helsingborg, tvåa kom Bodens bouleklubb och vi fick dela bronspengen med Nordboulen från Umeå. (Fin fördelning över landet, vilket visar på boulesportens stora bredd och utbredning.)


Lejonkulan boule V65-laget, trea i Svenska cupen 2021. Från vänster: Labbe, Göran, Ann, Inger, Peter, Gebbe, Janne, Johan.

Här kommer även några miljöbilder från den fantastiskt fina boulehall som Boulealliansen i Uppsala erbjuder sina egna spelare och besökare. Det är många av oss boulespelare i Linköping med omnejd som menar att det är hög tid för Linköpings kommun att leva upp till ambitionen att vara med som en av landets bästa idrottsstäder genom att göra slag i saken snarast! Bygg en boulehall nu! Hur svårt kan det vara?




Sicken en trevlig maskot!

Sist ändå, kan jag ju inte låta bli att skicka med en liten fågelnotis i sammanhanget. Då vi passerade Strängnäs på vägen till Uppsala lyfte en flock tallbitar ur några fruktiga rönnar vid vägkanten. Allt var snabbt förbi, men då de nästan traststora och långstjärtade fåglarna flög som finkar var det allt som behövdes - det blev klartecken från kön och medföljande "bruksanvisning" i bilen på kuppen.

onsdag 3 november 2021

3 november - Öringlek

Barnbarnet Naemi och jag åker till Ålebäcken i närheten av Hästholmen mellan Ödeshög och Omberg. Det är en gammal å, eller bäck om man så vill som för länge sedan avvattnade sjön Tåkern. Stor är den inte idag, men här har öringlek och harrlek ägt rum i alla tider åtminstone bekräftad ända sedan 1100-talets munktid vid Alvastra kloster. Här leker öringen under hösten och harren om våren och här har jag varit många gånger, nästan varje år för att ta del av spänningen.

När mörkret faller drar vi oss dit ikväll. Klockan är runt 18 och med stövlar på fötterna och var sin ficklampa i hand vandrar vi nu mellan träden, över ett par små träbroar fram till åbrinken och börjar leta genom att lysa över vattenytorna.


Naemi på pass vid Ålebäckens öringslek.

Vi lyser oss fram i mörkret, undviker snubbelrötterna och halkrisken i leran, tyst och försiktigt rör vi oss sakta framåt längs kanten för att undvika störning i form av ljud och skuggor; lampornas sken väcker  av någon anledning inte någon som helst oro bland fiskarna.

- Där morfar, viskar Naemi och pekar bort mot ett plaskande ljud. Jag blir så glad över att hon blir den som först upptäcker fiskarna. Hon riktigt studsar av glädje.

Två stora öringar, ungefär 60 cm i längd, står mot strömmen vid en sten. De arbetar sig upp mot en liten fors som blänker vit i lampskenet, gör en runda och en av dem kommer då nästan rakt under oss in i en återvändsgränd och söker sig sen vidare framåt igen.

Det krävs en stor upptäckarlusta att försök finna två öringar i det här fotot, men de är där, jag lovar.

Jag försöker fotografera fiskarna, som rör sig upp och ner längs ån framför oss, men fördröjningen på mobilens slutare i mörkret gör det hela stört omöjligt.

Vi går inte så långt, bara knappa femtio meter längs vattnet men finner ytterligare öringar. På en ställe står fyra ganska små exemplar tillsammans och nojsar med varandra, när plöstligt en riktig bamse plöjer sig fram i full fart med hela ryggen över ytan i det tunna vattenskiktet rakt genom gänget. En klar markering om herravälde.

Vi finner snart att vi inte är ensamma besökare. Lampor lyser längre nedströms mot utloppet, öringlekens inlopp. Det är bröderna Nilsson som är på plats. I kväll igen, ty igår räknade någon trettio öringar längs sträckan från sjön upp till vägbron och sådant lockar även vana karlar.


Rolf och Clark Nilsson är på plats vid öringleken varje höst.

Vi är här varje år, meddelar de. Det var vår arbetskompis Christer som tipsade oss en gång i tiden. Christer som störtade under pilgrimsfalksringmärkning och tyvärr inte finns med oss längre, han bokförde varenda öring åt länsstyrelsen på den tiden.

På vägen tillbaka till bilen möter vi fler vandrande ficklampor på väg ner till Ålebäckens flöde och öringleken. Platsen är idag väl känd och besökt och jag gläds verkligen åt detta, att man bryr sig och är så intresserad av vår närnatur i kommunen. Däri ligger framtidshopp. 

- När vi kommer hem ska jag skriva om det här i min dagbok, säger Naemi väldigt glad och upphetsad. 

- Försök rita dem också, säger jag. Inte så där som fiskar ser ut på bild utan som du minns dem när du blundar.

Och jag gör detsamma tillbaka i ateljén, blundar och minns hur det var där i lampskenet för bara en timme sedan. Jag ritar och målar säkert lika upphetsad som Naemi. Vi delar på den här upplevelsen och det gör den extra värdefull både för barnbarn och för morfar.

tisdag 2 november 2021

28 oktober - Ateljébesök åter på tapeten.

Jag hade besök i ateljén förra veckan. Rotary Skänninge var här med smörgåstårta och chokladbiskvi. Curre, från cluben, och jag hjälptes åt att förbereda och med detta gjort gick det helt okej med tjugo personer på plats, fastän en smula mysigt trångt.



Några av besökarna från Rotary Skänninge.

Det blev första gången på snart två år med arrangemang i min ateljé och allt kändes både efterlängtat och lite nytt. Nästan tre timmar varade besöket och jag hann med att berätta om både det ena och andra, måla lite och svara på alla frågor. Alla blev nöjda, sades det och det blev en del hål på väggen efteråt också.

Jag vill passa på att slå ett slag extra för dylika events. Jag tar gärna emot besök. Jag kan arrangera med catering vid behov. 

Nu öppnar jag upp igen. Välkomna till Ateljé Gebbe!

måndag 1 november 2021

1 november - En rar historia

Häromdagen sa jag till hustrun att när vi åker till Omberg nästa gång får vi hålla extra utkik.

"Efter vad då", frågade hon.

"Jo, det är en mindre tallbitinvasion på gång just nu och eftersom Omberg har lockat flockar tidigare så känns det som ett ganska bra läge".

"Är det stor skillnad", frågade hon.

"Hur då menar du?"

"Mellan större och mindre tallbit. Jag har ju sett ganska många tidigare på Omberg".

Det blev en hel del skratt för oss båda ty frågan är inte alls dum på något sätt, snarare en helt följdriktig konsekvens av min dubbeltydiga inledning. Hustrun känner nämligen väl till både större och mindre hackspett, större och mindre korsnäbb samt större och mindre strandpipare för att nämna några exempel. Så, varför inte större och mindre tallbit, fastän ännu helt okänt. 

Akvarellskiss av en tallbit, en utfärgad hane, från tidigare invasion på Omberg.

Håll ögonen öppna. Vem vet!