Barnbarnet Naemi och jag åker till Ålebäcken i närheten av Hästholmen mellan Ödeshög och Omberg. Det är en gammal å, eller bäck om man så vill som för länge sedan avvattnade sjön Tåkern. Stor är den inte idag, men här har öringlek och harrlek ägt rum i alla tider åtminstone bekräftad ända sedan 1100-talets munktid vid Alvastra kloster. Här leker öringen under hösten och harren om våren och här har jag varit många gånger, nästan varje år för att ta del av spänningen.
När mörkret faller drar vi oss dit ikväll. Klockan är runt 18 och med stövlar på fötterna och var sin ficklampa i hand vandrar vi nu mellan träden, över ett par små träbroar fram till åbrinken och börjar leta genom att lysa över vattenytorna.
Vi lyser oss fram i mörkret, undviker snubbelrötterna och halkrisken i leran, tyst och försiktigt rör vi oss sakta framåt längs kanten för att undvika störning i form av ljud och skuggor; lampornas sken väcker av någon anledning inte någon som helst oro bland fiskarna.
- Där morfar, viskar Naemi och pekar bort mot ett plaskande ljud. Jag blir så glad över att hon blir den som först upptäcker fiskarna. Hon riktigt studsar av glädje.
Två stora öringar, ungefär 60 cm i längd, står mot strömmen vid en sten. De arbetar sig upp mot en liten fors som blänker vit i lampskenet, gör en runda och en av dem kommer då nästan rakt under oss in i en återvändsgränd och söker sig sen vidare framåt igen.
Det krävs en stor upptäckarlusta att försök finna två öringar i det här fotot, men de är där, jag lovar.
Jag försöker fotografera fiskarna, som rör sig upp och ner längs ån framför oss, men fördröjningen på mobilens slutare i mörkret gör det hela stört omöjligt.
Vi går inte så långt, bara knappa femtio meter längs vattnet men finner ytterligare öringar. På en ställe står fyra ganska små exemplar tillsammans och nojsar med varandra, när plöstligt en riktig bamse plöjer sig fram i full fart med hela ryggen över ytan i det tunna vattenskiktet rakt genom gänget. En klar markering om herravälde.
Vi finner snart att vi inte är ensamma besökare. Lampor lyser längre nedströms mot utloppet, öringlekens inlopp. Det är bröderna Nilsson som är på plats. I kväll igen, ty igår räknade någon trettio öringar längs sträckan från sjön upp till vägbron och sådant lockar även vana karlar.
Vi är här varje år, meddelar de. Det var vår arbetskompis Christer som tipsade oss en gång i tiden. Christer som störtade under pilgrimsfalksringmärkning och tyvärr inte finns med oss längre, han bokförde varenda öring åt länsstyrelsen på den tiden.
På vägen tillbaka till bilen möter vi fler vandrande ficklampor på väg ner till Ålebäckens flöde och öringleken. Platsen är idag väl känd och besökt och jag gläds verkligen åt detta, att man bryr sig och är så intresserad av vår närnatur i kommunen. Däri ligger framtidshopp.
- När vi kommer hem ska jag skriva om det här i min dagbok, säger Naemi väldigt glad och upphetsad.
- Försök rita dem också, säger jag. Inte så där som fiskar ser ut på bild utan som du minns dem när du blundar.
Och jag gör detsamma tillbaka i ateljén, blundar och minns hur det var där i lampskenet för bara en timme sedan. Jag ritar och målar säkert lika upphetsad som Naemi. Vi delar på den här upplevelsen och det gör den extra värdefull både för barnbarn och för morfar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar