16 november - Swartzwald på Omberg

 - Vi är här, säger Lars och visar på en gammal karta ett område på norra Omberg på höjderna alldeles öster om välkända Västra Väggar. Swartzwald heter ägan, fortsätter han och börjar berätta historien om platsen så gott man nu kan när historiens vingslag så sakta börjat avklinga.

Lars Frölich berättar historien om Swartzwald.

En av Linnés efterföljare var Olof Swartz. Han var en stor botanist, naturbeskrivare och tecknare. Han blev av Kungliga Vetenskapsakademien utsedd föreståndare till Bergianska trädgården och intendent i naturalhistoria vid dess museum. En "kändis" från tiden.

Länk till Olof Swartz på Wikipedia

En nära släkting till Olof Swartz var fabrikören och tobaksentreprenören Johan Swartz i Norrköping. Han och möjligen en av hans söner Johan Gustaf Swartz är upphovet till namnet Swartzwald på Omberg; ett namn som måste tolkas som en lek med begrepp efter det berömda Sydtyska skogsområdet Schwartzwald nära gränsen till Schweiz med tillhörande kända tårta.

Länk till Johan Gustaf Swartz på Wikipedia

Länk till arbete om Ombergs djurgård.

I skriveriet som nu följer  har jag i efterhand fyllt på med kompletteringar som kommit in som en reaktion på berättelsen om Swartzwald. Det är AnnKatrin Spendrup som så vänligt lämnat alla dessa intressanta uppgifter, markerade med röd text.

Den mycket välburgna familjen Swartz köpte Hofs gård vid sjön Tåkerns nordöstra strand och gjorde den till en mönstergård, vida känd i landet. I anslutning till avvecklingen av Ombergs gamla djurgård i början av 1800-talet, vilken gått i förfall under nästan 100 år, förlänade/eller sålde (Lars vet inte vilket) staten ut stora delar av Ombergs marker och hela Dags mosse till gårdarna i närmaste omgivning i proportion till dessas storlek och betydelse. Även småtorpare och fattiga kunde gratis få en liten del av den torrlagda Dags Mosses besvärliga mark medan storbönderna fick skapliga tunnland uppe på Omberg samt remsor på mossen för torvbrytning. Hofs gård, som låg utanför socknen fick ändå, av outgrundlig anledning menar Lars, även de ett rejält stycke skogsmark, vilket de alltså med skämtlynne döpte till Swartzwald. Där byggde de en skogvaktarbostad med "tillhörande familj", ett "torp" av gedigen kvalitet samt tillhörande äng och åker, som kom att brukas under dryga hundra år. 

Swartzwalds förste skogvaktare hette Peter Glad, född 1797. Han tog en hushållerska som troligen hette Sophia Widlöf, född ca 1820. De gifte sig så småningom men fick inga barn. Däremot kan släkten Widlöf fortsatt ha haft viss anknytning till torpet och idag är dess ättlingarna rikt spridda och väl kända i bygden Omberg- Heda.

Swartzwald ligger idag dolt i terrängen.

- Detta är Swartzwald, säger Lars, och här är ängsmarken och ännu  längre in åkermarken, pekar han. Numera är allt igenvuxet med uppslag av buskar och lövträd, som ni kan se. Detta är inte brukat sedan ungefär 85 år tillbaka, men jag har träffat en kvinna som var barnfödd här, fortsätter han, och hon och hennes syskon fick gå genom skogen varje dag för att komma till Väversunda kyrkskola.

Den kvinna som Lars träffade var antagligen Hjördis, född Karlsson, som bodde vid de s k Grisabackarna vid Omberg på gränsen mellan Ödeshög och Vadstena. Hon var berättarglad och finns med i någon hembygdsbok. Hon var äldsta dottern till Swartzwalds skogvaktare Gustaf  "i Svängen" Karlsson och hans fru Gerda. Två andra systrar heter Elsie och Gunnel. 

Gården Swartzwald i en röjning mitt i Ombergs skog.

Platsen öppnar sig till en röjd tomt med ett ganska stort och pampigt trähus med nylagt plåttak och tillhörande skorsten. En skottkärra står full med vatten i knähögt gräs, trädgårdsbänkar och spaljéer är eftersatta, husets väggar börjar murkna och trappan till huset är grön av påväxt mossa. Vid Östgötaleden som passerar strax intill står en grönmålad pump bland några taniga rhododendronbuskar. 

- Det känns vemodigt och dystert här, säger Sverker. 

Vi konstaterar att platsen verkar ganska övergiven; möjligen lämnad åt sitt eget öde av folk som inte längre vill vara med.

Vi är vid Swartzwald denna dag, då Lars i någon text någonstans någon gång har hittat uppgifter om att valnötsträd har planterats här. Finns något kvar, har han funderat, och idag slutligen bjudit in oss, för att med gemensamma ögon få allt genomgånget, överstökat och möjligen verifierat en gång för alla.

- Här finns nog inga gamla valnötsträd kvar, säger Sverker och tänker på krigsvintrarnas köld. Valnötsträd klarar inte den kylan på en sån här utsatt plats, menar han. 

Och, vi finner heller inte något men utesluter förstås inte möjligheten att vi kan ha missat. Området är så tätt bevuxet med naturlig igenväxning av skogstry, måbär, hagtorn, ask, lönn, björk, ek, alm, rönn, körsbär och al samt planterad lärk att inget kan uteslutas.

Parallellt med sökandet efter typisk "valnötsväxt" bland lövbrötarna, ägnar vi oss förstås också åt gängse florastudier. Vi finner en idegran på en överraskande och spännande distans från beståndet nere vid Västra Väggar samt en tämligen rik lövskogsflora med strävlosta, skogsbingel, parksmultron, blåsippa och skogsnässla. 

Skogsnässla, Urtica dioica holosericea.

- Den bränner man sig inte av, säger Sverker och visar att den nästan helt saknar brännhår och den har även ett eget variantnamn holosericea, vet han att berätta.

En gelésvamp, gullkrös, lyser i dunklet ...

 ... och på några murkna grenar finner vi den allmäna svampen, nedbrytaren stubbhornsvamp.

En vanlig dag på ett ovanligt Omberg.