30 juni - Gammeldags Marknad i Heda

Imorgon, lördag den 1 juli, händer det igen. Den genuina och fina hantverksmarknaden i Heda öppnar kl 10.00. Det blir vad jag förstår den 30:e gången i ordningen och jag har varit med från allra första stund, t o m under det första planeringsstadiet, då för snart ett halvt liv sedan.

Alltid första lördagen i juli månad.

Ett år endast har jag missat. Det var när en av mina tre döttrar bestämde sig för att gifta sig just den 1 juli, det återkommande  datumet för Heda marknad. Annars är det så att jag varje år har funnits på plats med min disk belamrad av kort, brickor, muggar och små konstverk bland mycket annat, som med hjälp av hela min härliga familj brukar hitta hem till alla er besökare på lätta fötter.

Det där med de "små konstverken" har blivit min signatur under Heda marknad. Jag sitter och målar publikt på plats, direkt och ärligt, helt utan skrupler och ångest. Det brukar vara mycket uppskattat att få vara med på den resan. 

"På hemliga vägar" - Marknads målningar i akryl under Heda marknad 2023.

I år har jag ett tema som jag kallar "På hemliga vägar". Stigar och vattenstråk bär genom improviserade landskap. De är målade i akryl och säljs i en enkel men vacker vit ram för blyga 600 kr - att ta med hem som minne eller blivande present.

Jag håller alltid ett lite extra lågt pris på Heda marknad. Bara så att du vet!

Vi ses imorgon. Välkommen!

29 juni - Så är det äntligen avklarat, det där med uttern.

Ni som har följt mig genom åren har troligen noterat att jag under alla år med skrivandet i min Naturliga dagbok ofta återvänt till min otur med utter. Jag har varit ute åtskilliga vändor vid lämpliga vattendrag såsom Stångån och Svartån och sjöar som Noen, Loren och Tåkern under alla årstider och alla tider på dygnet. Jag har åkt själv eller tillsammans med den som nyss blivit lyckliggjord, till forsar, dammar, kvarnar, sel, stenskravel, vassar och nipor.  

Utterskit, luktar viol säger en del men mest fisk ändå. Fotot är från Stångån och taget under en pedagogisk exkursion ledd av utterspecialisten Mia Bister.

Jag har t o m  insamlade utterskitar i en plastburk här i ateljén och har tagit hand om och skickat in tre trafikdödade uttrar. Jag har således varit nära många gånger, gäckande nära, ibland bara en huvudvridning bort eller ett par spårstämplar ifrån, men misslyckandet har följt mig.

Död och insamlad utter vid Markaån vid Ödeshög.

Jag har förklarat i min dagbok och tröstat mig med, att tids nog blir det också min tur att kunna uppleva det där efterlängtade mötet med ett undflyende däggdjur. (När jag säger så räknar jag bort det möte jag hade med utter i en kraftverksdamm i Extramadura i sydvästra Spanien. Det var långt håll och fel miljö helt enkelt.)

Utterspår vid min målarstuga vid Tåkern.

Min längtan efter just utter skapades redan när jag som åttaåring i sällskap med min pappa vandrade iväg till Mjölby realskolas aula, för att få se den alldeles nya filmen "Det stora äventyret" av Arne Sucksdorff.

Bild ur Arne Sucksdorffs film "Det stora äventyret" från 1953.

En svartvit film fylld med vacker naturromantik och skrämmande spänning, som handlade om två pojkar, i min egen ålder vid den tiden, som räddade och tog hand om en utter som fångats i en fälla. På den tiden betraktades utter som ett "skadedjur" belagt med skottpengar. Jag ryser ännu av detta obehag men också av välbehag i längtan efter gamla tider och minnen som åter väckts till liv.

Hur märkligt kan det inte bli. Idag fick min längtan och min ideliga missräkning med detta fantastiska djur ett slut, men inte såsom förväntat, utan nästan med ett uns antiklimax inblandat.

Utterskisser från idag den 29 juni 2023 - en stor dag!

Vid Fågelsta, fem kilometer söder om Motala längs RV 50, långt från vattendrag, kommer en utter plötsligt uppspringande i full galopp på vägbanan framför min bil mitt i solskenet. Den passerar så nära, att jag måste bromsa ganska hårt för att inte kollidera med den. Allt är över på ett ögonblick men jag har uttern för alltid inbränd i min näthinna.

Så var det gjort - det där med uttern! Nu går jag vidare.

28 juni - Överlevaren revfingerört

Vid min lilla påbörjade, ännu fattiga äng vid ateljén börjar det mesta se visset ut. Torkan tär på själva livet. Det kom visserligen fem nya millimetrar regn i förrgår men det förslår förstås inte långt. Det skulle behöva regna en vecka. Åkrarna på slättens höjder och sandiga partier visar nu oåterkalleliga torkskador och där första ensilageskörden är kapad reser sig blott gröna ruggar av lusern, där sådana finns, tack vare deras meterdjupa rotsystem.

Jag har förresten nyss varit nere vid Vättern för ett snabbdopp, det behövdes i hettan, och i Hästholmsviken var det vad jag hörde tjugotvå grader i vattnet - redan! Sådana temperaturer i vår normalt så kalla sjö brukar inte gälla förrän i början av augusti, efter en lång någorlunda varm sommar. Ytvattnet kändes faktiskt blaskvarmt och snart börjar väl algblomning, "vattenloppor" och annat oönskat skräp dyka upp även här.

Jag slänger ett öga på min torra äng. Knappt ett grönt strå, allt har gulnat, några rotfibblor står ännu i blom, medan i stort sett alla prästkragarna har blivit bruna och gräsens vippor glänser magert moget i motljuset. På kanten, strävande ut mot asfalten, finner jag den växt som emellertid verkar klara det mesta.

Det är revfingerörten den sega. Den ger upp sist av alla, har till och med ork att skicka ut sina tentakler långt ut över den sterila asfalten i jakt på nya domäner. Vilken överlevare!

Den finns i gräsmattan hemma också. Många önskar den åt fanders, det märker man på sociala nätverk, men hemma hos oss får den lov att vara. När den kilar in sina revor i odlingslådor och rabatter brukar dock måttet vara rågat och då märker man att den minsann har sett om sitt hus - en kraftig pålrot går på djupet och man får ta i allt man orkar om man ska få med sig något väsentligt av den upp till ytan. 

Visst måste man beundra revfingerörtens överlevnadsförmåga.

18 juni - Äntligen regn

Vi brukar inte yvas över regn, vi som bor i nordliga land, mera över sol. Men efter en månads värme och torka utan en droppe kändes det skönt i natt att vakna till suset av nederbörd. Klockradion blinkade. Aha, det har åskat också. 

Det var under småtimmarna som jag nu steg upp med ett leende på läpparna, tittade ut under rullgardinen och kunde se plasket av droppar på altanens brädor. Äntligen!

Det har regnat hela dagen och i brist på den mätare i plast som var trasig redan efter vinterfövaringen men ännu inte ersatts gissar jag att ungefär 15 mm har kommit. Det lindrar en del men hjälper knappast torkade beten och brunbrända åkrar.

Mot Omberg skissade jag några snabba och vilda skisser i "boka" jag stöttade i knäet. Inget ville torka och det fick bli som det blev, ingen kvalitet alltså, men ärligt och direkt. 

Sen for jag långsamt vidare på berget mot Borghamn och köpte rökt fisk till lunch. Allt vilade i regnet. Det enda som hände var väl att koltrastarna hoppade framför mig på vägen, lyckliga över att daggmaskar åter blev tillgängliga. 

På vägen över Omberg körde jag genom låga moln som vilade mot stupen i väster. När man är mitt i dem inser man först inte att det faktiskt är just moln, men jag hade ju ritat dem lågt liggande över berget redan i mina skisser.

17 juni - Vem är det som "tutar"?

Första gången fick jag frågan för flera år sedan av en person här i samhället som undrade vad det är för fågel som sitter hela dagarna i ända och liksom tutar ett huit eller tui ungefär.

- Hela tiden varannan sekund från morgon till kväll den senaste tiden. Jag blir nervös på den, det blir nästan outhärdligt och jag orkar snart inte mer. Kanske om du vet vem det är och berättar, att det kan kännas något lättare att då stå ut.

Häromdagen igen. Den här gången i Linköping, hemma hos dottern Emma med familj, när de alla utom jag, som höll ställningarna hemma i Ödeshög, höll till i trädgården hela dagen för att duka och förbereda äldsta barnbarnet Ellas kommande student.

"... huít .... huít .... huít .... huít .... huít .... huít .... huít .... huít .... huít .... huít .... huít ... ".

Så kom jag dit lite senare, igår, och satte mig på deras altan.

- Hör ni rödstjärten? Den varnar hela tiden, antagligen för att ungarna precis har flugit ut.

-Va? Är det en sån som låter. Då fick vi alltså svaret och vi som nästan önskade den döden.

Rödstjärtens hona.

Jo, så var det alltså vid båda dessa tillfällen och kanske några till som jag har glömt bort, att det är den vackra rödstjärten som har det där lite vassa och tydliga "huítet" som tränger igenom även på ganska långt håll. Och det är dess varnings- och lockläte och kommer flitigt till användning nu någon vecka framåt, när ungarna lämnar holken eller bohålet i trädet. 

Sen satte sig hanen på en torrgren på andra sidan gatan och sjöng några fina strofer ...

- Hör ni? Nu sjunger rödstjärten också.

Men ingen hade tid att lyssna. Festen var alldeles för nära.

Rödstjärtens hane.

Man får tya lite för glädjen att ha en vacker och skönsjungande fågel i sitt hägn. Jag skulle gärna vilja ha ett par i vår trädgård. Men här är inte tillräckligt lummigt från stora gröna träd.

Rödstjärten är en favorit!

13 juni - Stäppen på Slätten

Dagens mål för oss i tisdagsklubben är Kastad kulle. Den ligger på Östgötaslätten en halvmil söder om Vadstena vid den gamla Riksväg 50 och är en i nordsydlig riktning utsträckt oval formation som sticker upp över slättens platta golv med ca tjugo meter i höjd.

Det bär brant uppåt mot kullens topp. Här får man nästan en känsla av ett pastoralt medelhavslandskap.

Kastad kulle är geologiskt en så kallad drumlin, det vill säga en bildning från glaciär tid runt en kalkstensskålla vilken blivit lossryckt ur underliggande lager och bäddats in av grus och sand.

Utsikten över slätten från den kalkgrusiga Kastad kulle är vacker och unik. I den södra änden har grus utvunnits tidigare och området har även använts som avstjälpningsplats för sten och bråte.

Kastad kulle har alltid ansetts vara en udda utmark i bygden och har därför använts som ett "hopabete", en allmänning, för nära tio gårdar runt om, där kritterna kunde släppas att beta fritt gemensamt. Sedan cirka tjugo år tillbaka är Kastad kulle ett skyddat naturreservat med särskilda skötselåtgärder, erkänt för sin intressanta geologi och unika flora. 

Vid ingången till reservatet finns informationstavla och rastplats. Här tar vi vårt fika idag med en energiskt sjungande törnsångare som sällskap.

Kastad kulle hotades tidigare av igenväxning, vilket åtgärdades vid reservatsbildningen. Vi finner dock att stora delar av reservatet ånyo och säkert ständigt är i behov av ytterligare röjning och kanske utökat bete. Slånbuskage och vildrosor breder årligen ut sig och kräver dylika åtgärder.

Uppe på toppen av Kastad kulle finns en domarring och en gravsättning.

Då vi stod högst uppe på kullen kom en bivråk seglande över oss. Den vred hela tiden på huvudet, spanande efter humlor och getingar.

På kullens norra ände finner vi i de betade backarna ganska gott om äkta pimpinell, Poterium sanguisorba, som är en mycket sällsynt och kalkgynnad torrmarksväxt. Kanske får du lite associationvibbar till en visa av Bellman: "Rött vin och pimpinella ..."? Jo, så är det. Det är den här växten han avser och den användes för att "rena", klarna, vinet. Pimpinellan är en tämligen oansenlig växt med blommor som nästan ser vissna ut redan som "prunkande".

Jag tog allt några foton av pimpinellan också, men de blev så suddiga och oanvändbara, att det fick bli en akvarellskiss istället.

En annan fin art är den kräsna backklövern, Trifolium montanum. Den vill ha kalk i den torra backen och gillar att få vara lite ensam om herraväldet. Jag kan inte låta bli att tycka att blomman liknar en igelkott.

Backklöver är en rar klöverart som man minsann inte finner alltför ofta.

I södra änden av drumlinen möter oss allt tätare bestånd av luddvedel, Oxytropis pilosa. Arten är vårt landskaps stora stolthet då det kommer till floran. Luddvedeln finns nämligen i vårt land bara på Östötaslätten med ett tiotal lokala bestånd samt på Gotland. Den betraktas som en postglacial relikt, precis som Ölandssolvändan, och har idag sin hemvisst på stäpperna österut i Europa och Asien.

Täta och frodiga bestånd av luddvedel finns på Kastad kulle. De färgar den torra och för torkan utsatta terrängen i vackert ljusgul, silvrig färg.

Luddvedeln i närbild.

Vi är överens om att beståndet av luddvedel på Kastad kulle sticker ut på ett unikt sätt genom sin riklighet och täthet. Aldrig har vi sett ett frodigare bestånd än här.

Jag har nämnt igenväxningshotet mot en lokal som Kastad kulle. Ett annat hot kan vara den alltmer tätnande och ökande förekomsten av krissla som kan hota att ta över och dominera över andra arter. Sådana fenomen är säkert dessutom svårare att åtgärda.

Lars i ett hav av krisslor.

Nästa vecka blir det om inget annat kommer emellan ett besök vid Spellinge utanför Mjölby. Jag återkommer med andra ord.

11 juni - På plats med skissboken i Mörkahål-kärret på Omberg

Jag tog en paus i dagens städbeting för att få syre och inspiration. Det blev till Mörka hålkärret på Omberg färden gick. Jag gick in från Tillyvägen till skuggan i sumpskogen, där flera trädstammar sedan förra gången nu låg fallna tvärs över stigen. Jag fick genast sällskap av bromsar och myggor bland knoppande kärrfibblor, tuvor av skärmstarr och sjungande gärdsmyg och tog snabbt stegen ut i solen på andra sidan, för att få ro från surr och stick. Där först kunde jag slå mig ned på spången med skissboken i knät och njuta.

Min tanke var att dokumentera orkidéer, flugblomster främst, innan säsongen är över för den arten.

Flugblomster omgivna av tätört och nästan helt utblommade majvivor.

Nu var det ändå på håret tidsmässigt och torkan har väl gjort sitt den också, men fastän nästan vissnade fann jag ett tjugotal exemplar ännu med några friska blommor kvar på stänglarna. 

Sen blev det lite nyckelblomsterstudier. I kärret finns en rik variation av dessa spännande orkidéer, inte så talrikt och tätt som det är bitvis på Tåkernstranden, men istället med väl tilltaget bryderi när det kommer till artbestämningen.

Ett kort exemplar av ängsnycklar, Dactylorihza incarnata, endast 12 cm hög, med rena, ljusa blad och rödrosa blommor ses här tillsammans med knoppiga, tunt gängliga fläcknycklar, som jag tror tillhör stammen Dactylorihza maculata, var. maculata Jungfru marie Nycklar. De tillhör kärret mera än underarten Skogsnycklar, D. m. fuchsii. som om några veckor kommer att inrama alla Ombergs småvägar och dikeskanter i rosa flor.

Ängsnycklarna är många och står vackert i färgvariation från ljust rosa till mörkt blodrött. De finns med både ofläckade gulgröna blad och blad med glest fläckiga ovansidor. De har blommat någon vecka redan och är alltså i högblomning just nu, medan fläcknycklarna brevid således ännu är i knopp. Denna tidsskillnad i blomning är viktig, tror jag, för att alla Dactylorihza-arter kan hålla vid liv så rena stammar som de ändå gör, när hybridisering mellan dem är så påtaglig, vilket kan ställa till med problem för alla oss nördiga, som alltid vill veta vad som är vad.

Blodnycklar, Dactylorihza incarnata, var. cruenta

Jag finner några blodnycklar också. De står lite för sig själva, har kortare blomklase i mörkt blodrött, nästan som purpur och med kraftiga och starkt fläckiga blad som även är fläckiga på undersidan. 

Sen finner jag några orkieéer som just är på väg att slå ut. De passar inte riktigt in i mönstret. De är småvuxna och tunna, har korta klasar i rödlila på tunna stjälkar vilka mörknar under blomställningen. Bladen är smala och och spinkiga och är fint fläckade på ovansidan.

Jag letar i huvudet. Var har jag sett sådana här tidigare? Jovisst! I Hagebyhögakärret förra sommaren. Detta är med största sannolikhet Sumpnycklar, Dactylorihza majalis, ssp. lapponica. 

Hemma i ateljén söker jag via artportalen och finner att sumpnycklar är angivna som funna i Mörkahäl-kärret tidigare av vännen Kjell Antonsson år 2011. Men bara så, inga fler senare noteringar finns. Då får det bli en ny rapport och kanske att jag övertalar tisdagsklubben dessutom för ett besök på tisdag i mening att få fler synpunkter på detta spännande fynd.

Tillägg den 13 juni: Lars och jag är på plats idag för att få en dubbelkoll på orkidén jag berättar om här ovan. Vi blir helt överens om att vi inte finner några sumpnycklar och alltså skriver jag ingen rapport till Artportalen heller. Ärendet avslutat!

Förresten. Jag mötte ett par med hund på vägen därifrån. De klev rakt ut i kärret från spången för att vänligt nog bereda mig plats. Men just där stod ju ängsnycklar och flugblomster som tätast. Så inlindat vänligt som möjligt påpekade jag "fadäsen" och de lovade att hålla sig till spängerna i fortsättningen.

- Ha en bra dag och en fortsatt god tur, sa jag uppmuntrande.

7 juni - Till träskets lov

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse".

Så börjar Tomas Tranströmers underbara dikt, som jag känner att jag har ett privat förhållande till. Den talar så direkt till mig. Jag älskar bortglömda och svårfunna vilseplatser som har hemligheter för den som kan förstå och som mödar sig att leta.

Tåkern har flera sådana ställen för också mig. Mötesplatser dit jag återkommer ofta och som jag känner att jag är tämligen ensam om. Dit drar jag mig tillbaka för att bara finnas, oftast utan annan mening eller tanke än att bara vara.

Jag tar med mig något att dricka och möjligen äta, ty jag vill gärna vara borta en stund. Det händer att jag somnar där om möjlighet finns, gärna på bottnen av en kanot, där jag kan vaggas till sömn av lättsamma vågskvalp, vindsus och fågelljud. Då händer det att jag får kontakt med människor som levde före mig, ibland för sextusen år sedan i ett forntida Tåkern. Jag vet att det redan då fanns samma slags vilseplatser för människor i trästockar att uppsökas av den som ville och kunde.

Jag for iväg igår kväll på en sådan färd, inte mer en någon kilometer lång och rakt ut i Tåkerns träskmarker per kanot. Jag sökte mig till en plats som ingen känner fastän så nära. 

Vill du får du följa med.

Färden är enkel i början. Kanalen är bred och ren.

Snart tätnar vegetationen alltmer.

Bävern har hittat också till Tåkern.

Vegetationen tar över vattenytan och bredden krymper.

Den vackert gulgröna slokstarren bugar välkommen i kölvattnet. Jag paddlar tyst, nästan dropptyst.

Ytväxtlighet, stockar och en vägg av jättegröe bromsar min framfart.

Mitt i den tunna vattenfåran ruttnar ett vildsvin. Kanske har det fångats i den fälla snärjande vegetation kan utgöra.

Jag måste upprepat parera lutande pilar, fallna träd och hängade grenar. Paddeln pendlar från sida till sida vid varje tag.

Vattenytan försvinner till slut helt under en tät växtlighet. Framkomligheten är snart över.

Jag får efterhand sällskap av små vita fjärilar som fladdrar nästan eteriskt framför mig. 

Jag ställer frågan om arttillhörighet på FB:s nätverk om "Småfjärilar" och får svar av Anders Göthberg och Magnus Hallgren att de är Andmatsmott, Cataclysta lemnata, som har ett submersivt larvstadium nästan som hos nattsländorna. Tack för hjälpen!

Längre än hit går det inte att komma utan yxa och såg. Här blir jag en stund medan solljuset falnar och rörsångarna sjunger upp sig och jag inväntar vassångarens surrande ton.

6 juni - Med utsikt från Omberg

Ulla är krasslig i halsen och därför ställer vi in vårt deltagande på torget i Ödeshög idag. Annars brukar vi alltid vara på plats när det stora sillkalaset är dukat med fullsatta bord, tal, utdelning av priser och allmän högtidlighet; speciellt detta år när vårt land firar 500 år som fri nation.

Vi sitter istället i betet invid Ostmossens naturreservat på Omberg, Lars, Karin, Sverker och jag. I strålande het sol och molnfri himmel och med inte ens den minsta bris på svettiga nackar. Trots detta slipper vi myggen som inte trivs med hettan i det öppna. 

I en glänta anar vi slätten med Tåkern nedanför oss.  Allt är grönt och frodigt. 

Vi lyssnar förtvivlat efter rosenfinkens vissling som alltid varit med på den här platsen tidigare. Men, för första gången hör vi den inte och inte heller törnskator finns kvar i sitt gamla trogna revir. Ingen gök hör vi och inga tornseglare seglar förbi över himmelskupan, och inte heller bivråk ...

Jo, mycket är sig likt men inte allt! Tillfälligheter eller trend?

De gula blommorna i förgrunden är klasefibblor.

Runt omkring oss blommar hagtorn och rara blomster. Vi finner alla tre arter jungfrulin till exempel: jungfrulin, rosettjungfrulin och toppjungfrulin. Gullvivorna har gått i frukt och Sankt Persnycklarna som här är mångtaliga har börjat svartna. Våren har definitivt gått över i både sommar och torka varmed floran förändras.

Säfferoten den rara är på plats istället. Hårig är den så det förslår för att klara värme och vattenhushållning på de utsatta torrmarker den är så väl anpassad till.

När vi anlände fanns redan två bilar före oss på plats. Ostmossen har blivit en "hotspot" för lepidopterologer - fjärilsälskare. Nästan varje gång man kommer hit finns någon där som vandrar omkring och letar fjärilar. Numera dessbättre utan håv och ättiketerburk utan istället med kikare, kamera och litteratur. Idag kan man man nämligen artbestämma nästan allting utan att behöva döda, vilket är väldigt tillfredställande och moraliskt bra! Ostmossen är ju dessutom naturreservat och därmed helt skyddat mot insamling.

Gullvivefjäril - fotograferad vid tidigare besök på Ostmossen.

- Har ni sett några gullvivefjärilar idag, frågar jag personerna som kommer från Höganäs, eftersom jag vet att det troligen är den främsta målarten.

- Ja, vi har haft tur och har sett två stycken väldigt fräscha individer trots att det börjar bli sent på säsongen, får jag till svar.

Vi i vår lilla "klubb" sitter där vi sitter. Vi har sett gullvivefjärilar tidigare och ger dem vår frid och inte är vi så personligt rörliga heller för den delen. Fjärilarna får nog komma till oss istället.

Ängsnätfjäril. Ursäkta suddigheten.

En mycket sliten hane av puktörneblåvinge. 

Två ängsnätvingar noteras. Det är en art som börjar bli alltmer sällsynt och om utvecklingen fortgår kommer den troligen att bli nästa  på allvar hotade art. Några slitna puktörneblåvingar flyger ännu och en och annan citronfjäril samt ett antal idag obestämda småfjärilar där en dock sticker ut därför att den är lätt bestämd även på avstånd. Den heter rutig buskmätare.

Och idag på morgonen dagen efter plockar jag bort en fästing, förstås. Årets första faktiskt. Med det är det som det brukar. Lite måste det få kosta.

5 juni - Skatjäklar, skydrag och nattfåglar

Jag köpte fyra plantor "Västeråsgurka" till vår pallodling idag på förmiddagen. Jag inhandlade samma sort hos Kennet förra året och resultatet blev alldeles fantastiskt, vi fick goda gurkor i mängd, så valet i år var givet.

Medan lunch inmundigades ställde jag gurkorna, nyvattnade, i skuggan vid husväggen och när jag kom ut för plantering var det mesta förrött, efter bara en timme utan tillsyn.

Jo, jag vet att ni letar efter mat till ungarna, era skatjäklar. Jag vet att det är stressigt och tröttsamt att få till det just nu, men berätta gärna för mig varför ni nyper av mina gurkor - till ingen nytta!

Tre gånger under förmiddagen med ryggen böjd över plattskarvarna som behövde rensas vände jag mitt huvud uppåt mot skyn. Två gånger var det varnande fiskmås som kallade på min uppmärksamhet. Det gällde dragande ormvråk en gång och cirklande sparvhök den andra. Båda var på hög höjd och jag hade aldrig fått nys om dem om inte fiskmåsen hade skvallrat. Tredje gången var det en kråkas vasst ihärdiga "krrra krrra" som berättade om en glada som gled förbi över mitt huvud. Visst är det väl trevligt att man också som människa kan vara ett med naturen, om du förstår hur jag tänker.

Igår kväll vid 22-tiden for jag iväg till Alvastra pålbyggnad för lite nattfågelspaning. Jag var först på plats men strax droppade fler bilar in och snart så stod vi där ett litet gäng och lyssnade på nattfågelsång.

Närmast vännen Göran med dotter Anna.

Näktergalarna höll på till kl 00 då de tystnade efterhand. Jag tror att det rörde sig om fyra till fem individer som sjöng från buskagen runt omkring oss. Gräshoppsångaren var flitig, även om jag med min åldrade hörsel inte hörde så mycket av den. Men faktiskt, ibland slog ringadet igenom trots ett avstånd på upp till 25 meter. Av virtuosa kärrsångare hördes ett par stycken. De är mina favoriter och alldeles nyanlända. De kommer faktiskt sist tillbaka av alla våra flyttfåglar, sällan före 1 juni i den här bygden. Lyssna via länken!

Kärrsångare

Anledningen till att så många var på plats var ryktet om busksångare. Den har hörts på platsen några kvällar redan och är väl värd ett besök. Lyssna bara:

Busksångare

Visst, det satt en misstänkt fågel och sjöng på angiven plats, men den uppfattade jag mera som varande en kärrsångare med dålig fart och energi. Strax intill hördes istället några sporadiska små läten som kunde vara något mera ... men där blev det aldrig mer än så. En verifierad busksångare får således vänta på notering från min sida sett; till nästa gång bara. 

4 juni - Minisemester i Kalmar

Nu är vi hemma igen efter en fyra dagars semester i Kalmar med goda vännerna Astrid och Bertil. Vi bodde på hotell Svanen ute på Ängö med 15 minuters promenad in till stadens centrum och alla turistmåsten. 

Utsikten över vattnen runt Ängö från vårt hotellrum bjöd på hägrar, viggar, knölsvanar, storskrake, skäggdopping, sothöna och mycket annat. 

Kalmar är en fin och mycket spännande stad, därom var vi alla eniga, med många gamla hus, gränder, stadsmur, ...

Kalmar gamla vattentorn. Nu med lägenheter hela 9 våningar upp. (foto - Ulla Björkman) 

... hamn, fängelse, rik närnatur, vatten, slott, restauranger, turistliv och intressanta muséer. Ulla och jag kommer säkerligen att åka tillbaka.

Mitt fokus låg helt uppenbart på det korta Ölandsbesöket, men jag har tacksamt fått lov att använda bilder tagna av mina resekamrater från allt det andra som hände.

Stora alvaret i lågperspektiv med många intressanta och typiska blomster.

Gebbe fotograferar krutbrännare. foto - Astrid Arencrantz.

Första dagen gjorde vi den pampiga Domkyrkan mitt på det stora Stora torget.

Foton - Ulla Björkman.

 Andra dagen veks åt Öland med besök vid Möckelmossens naturreservat på Stora alvaret och tänkt strandpromenad med möjligt bad vid Sandby borg. Det mesta av detta blåste dock bort, men hukade man tillräckligt lågt i den hårda nordvinden, kunde man i lä av stenmurar njuta av rikligt blommande ölandssolvända, bergskrabba och den lilla vackra orkidén krutbrännare.

Krutbrännare.

Bergskrabba.

Ölandssolvända.

När vi lämnar Alvaret och närmar oss de bördigare markerna nära Stenåsa, tipsar jag mina vänner i bilen, att hålla ögonen öppna för ängshök. Svaret kommer omgående. En inte helt utfärgad hane av denna gracila rovfågel jagar framför oss. I bakgrunden vilar Naturbokhandelns husrad . Ängshöken far runt omkring oss på jakt och jag skissar av minnesbilderna när vi parkerat bilen där framme. Jag kan nämligen inte stå kvar; vägen är smal och bakomtrafiken trycker på. 

Här är ett av dessa fragment från en ängshöks jakt ur min skissbok.

Kalkhällarna vid havet nära Sandby borg.

Tredje dagen gjorde vi ett gediget besök på det pampiga Kalmar Slott. 

Först på programmet stod vandringsutställningen "Monet and friends - alive". 

foton - Ulla Björkman.

En berättelse med mycket färg, citat och tidsenlig musik till en anpassad storbildsvisning på väggar och golv, så att man kände en intensiv närvaro i själva konstverken.

Vid entrén till Kalmar slott.

Efter detta och lunch deltog vi i en rundvandring i slottsgemaken med besök i audiensrum, matsal, konungasal och drottningsal samt några sovrum, där Erik XIV:s sovsal var imponerande färggrann och guldig. Guidningen sköttes perfekt av Viggo som tackade oss för vårt visade stora intresse.

Johan III:s dukade taffel med "fiskdagsdukning" för sin nya, adertonåriga hustru Gunilla Beilke med systrar. (foto - Ulla Björkman).

Vi hade tänkt oss även Kalmar Länsmuseum under eftermiddagen men kände oss mättade och beslöt oss för en liten tur ner mot Blekinge istället. Vi kom så långt som till Ekenäs. Där var vi halvvägs till Brömsebro och vände åter efter glass och fotbat.

Foto - Ulla Björkman.

En lugn och avspänd minisemester var därmed avklarad utan stora åthävor och på fjärde dagen vände vi hemåt igen med kort glasbruksbesök på vägen.