Vid min lilla påbörjade, ännu fattiga äng vid ateljén börjar det mesta se visset ut. Torkan tär på själva livet. Det kom visserligen fem nya millimetrar regn i förrgår men det förslår förstås inte långt. Det skulle behöva regna en vecka. Åkrarna på slättens höjder och sandiga partier visar nu oåterkalleliga torkskador och där första ensilageskörden är kapad reser sig blott gröna ruggar av lusern, där sådana finns, tack vare deras meterdjupa rotsystem.
Jag har förresten nyss varit nere vid Vättern för ett snabbdopp, det behövdes i hettan, och i Hästholmsviken var det vad jag hörde tjugotvå grader i vattnet - redan! Sådana temperaturer i vår normalt så kalla sjö brukar inte gälla förrän i början av augusti, efter en lång någorlunda varm sommar. Ytvattnet kändes faktiskt blaskvarmt och snart börjar väl algblomning, "vattenloppor" och annat oönskat skräp dyka upp även här.
Jag slänger ett öga på min torra äng. Knappt ett grönt strå, allt har gulnat, några rotfibblor står ännu i blom, medan i stort sett alla prästkragarna har blivit bruna och gräsens vippor glänser magert moget i motljuset. På kanten, strävande ut mot asfalten, finner jag den växt som emellertid verkar klara det mesta.
Det är revfingerörten den sega. Den ger upp sist av alla, har till och med ork att skicka ut sina tentakler långt ut över den sterila asfalten i jakt på nya domäner. Vilken överlevare!
Den finns i gräsmattan hemma också. Många önskar den åt fanders, det märker man på sociala nätverk, men hemma hos oss får den lov att vara. När den kilar in sina revor i odlingslådor och rabatter brukar dock måttet vara rågat och då märker man att den minsann har sett om sitt hus - en kraftig pålrot går på djupet och man får ta i allt man orkar om man ska få med sig något väsentligt av den upp till ytan.
Visst måste man beundra revfingerörtens överlevnadsförmåga.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar