7 juni - Till träskets lov

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse".

Så börjar Tomas Tranströmers underbara dikt, som jag känner att jag har ett privat förhållande till. Den talar så direkt till mig. Jag älskar bortglömda och svårfunna vilseplatser som har hemligheter för den som kan förstå och som mödar sig att leta.

Tåkern har flera sådana ställen för också mig. Mötesplatser dit jag återkommer ofta och som jag känner att jag är tämligen ensam om. Dit drar jag mig tillbaka för att bara finnas, oftast utan annan mening eller tanke än att bara vara.

Jag tar med mig något att dricka och möjligen äta, ty jag vill gärna vara borta en stund. Det händer att jag somnar där om möjlighet finns, gärna på bottnen av en kanot, där jag kan vaggas till sömn av lättsamma vågskvalp, vindsus och fågelljud. Då händer det att jag får kontakt med människor som levde före mig, ibland för sextusen år sedan i ett forntida Tåkern. Jag vet att det redan då fanns samma slags vilseplatser för människor i trästockar att uppsökas av den som ville och kunde.

Jag for iväg igår kväll på en sådan färd, inte mer en någon kilometer lång och rakt ut i Tåkerns träskmarker per kanot. Jag sökte mig till en plats som ingen känner fastän så nära. 

Vill du får du följa med.

Färden är enkel i början. Kanalen är bred och ren.

Snart tätnar vegetationen alltmer.

Bävern har hittat också till Tåkern.

Vegetationen tar över vattenytan och bredden krymper.

Den vackert gulgröna slokstarren bugar välkommen i kölvattnet. Jag paddlar tyst, nästan dropptyst.

Ytväxtlighet, stockar och en vägg av jättegröe bromsar min framfart.

Mitt i den tunna vattenfåran ruttnar ett vildsvin. Kanske har det fångats i den fälla snärjande vegetation kan utgöra.

Jag måste upprepat parera lutande pilar, fallna träd och hängade grenar. Paddeln pendlar från sida till sida vid varje tag.

Vattenytan försvinner till slut helt under en tät växtlighet. Framkomligheten är snart över.

Jag får efterhand sällskap av små vita fjärilar som fladdrar nästan eteriskt framför mig. 

Jag ställer frågan om arttillhörighet på FB:s nätverk om "Småfjärilar" och får svar av Anders Göthberg och Magnus Hallgren att de är Andmatsmott, Cataclysta lemnata, som har ett submersivt larvstadium nästan som hos nattsländorna. Tack för hjälpen!

Längre än hit går det inte att komma utan yxa och såg. Här blir jag en stund medan solljuset falnar och rörsångarna sjunger upp sig och jag inväntar vassångarens surrande ton.