Det är grått. November är som mörkast nu innan snön kommer. Eftersom jag av omständighet är lite låst, passar jag på, när dotter kommer till hjälp för att ta mig ut en liten sväng. Det finns inte så mycket av liv att livas av kanske, men bara möjligheten är glädje nog. Jag njuter av regnstänket i ansiktet och vinden i håret, när jag kliver ur bilen och går längs vägkanten några hundra meter bort mellan Ramstad och Holmen.
Jag noterar med sorg och förundran att röjningen och kapningen av buskar och träd, under Renstads nye ägare, fortsätter oförminskat. Nu har de snart hundraåriga gamla pilarna längs kanalen vid Ramstad fått sig en rejäl omgång av yxa och såg. Djupa snitt och slitskador har skapat stora vita sår i de gamla träden. Jag undrar med fog om länsstyrelsen verkligen har gett sitt tillstånd till all denna bärsärkagång i vegetationen längs Tåkerns strand, ofta under Naturreservatets skötselregler.
Dags att verkligen kolla upp allt detta som händer i snabb takt.
En stor flock sångsvanar har lägrat rapsfältet nära Holmens gamla skola. Säkert sjuttio individer vaggar omkring i den frodiga rapsen eller ligger på mage och vilar sig. Väldigt många årsungar går med i familjegrupperna. Häckningsframgången för sångsvan fortsätter uppenbarligen att vara god.Det här är en annan, mindre flock som jag kommer extra nära, betande i en stubbåker.
Detta fanns inte på kartan när jag var ung. Sångsvanens återkomst är nämligen av sent datum. Från att under medeltid och följande århundraden ha varit en allmän och spridd art i vårt land, alla namn på sjöar med namnet emt/ämt inblandat skvallrar om detta, kom det nya, av kung Karl XI införda indelningsverket år 1680, med nya förutsättningar. Vid varje soldattorp fanns från och med nu tillgång till eldvapen som ibland kunde inbringa lite extra skaffning, även om jakt inte var tänkt som fri och patronerna troligen räknades nogsamt.
Sant är det emellertid, att möjligheten efterhand kom att påverka stammarna av jaktbara stora fåglar som sångsvanar och tranor avsevärt. Extra kött till fattiga hushåll var säkert guld värt och skäl för viss korruption. Populationerna av tranor och sångsvanar började minska och med tiden försvinna till nästan ingenting. Tranor och sångsvanar kom att överleva endast i de mest avlägsna delarna av landet, i otillgängliga myrmarker i Norrland. Detta gällde ännu i min ungdom. De här fågelarterna var faktiskt endast kända som sällsynta sträckarter med nimbus av mystik och enslighet så sent som på 1970-talet, men det var då ungefär som också vändningen kunde noteras, med egna ögon.
Numera är de båda arterna tillbaka såsom det troligen var för många hundra år sedan. Habitatskydd, jaktförbud och fridlysning samt inte minst EUs fågeldirektiv med skydd för hotade arter längs hela sträckvägen inklusive övervintringsmarker har slutligen bäddat för en sanslös återkomst. Detta är sannerligen något att glädjas över.
Naturens självläkande kraft är stark, bara vi människor ger naturen chansen. Trana och sångsvan är två goda exempel.



















































