Igår for de sista tranorna iväg. Det kändes vemodigt och vädret förstärkte den känslan; helmulet, regngrått och endast en handfull grader över noll. Jag var på väg till ateljén efter elvafiket hemma och stannade i steget eftersom himlen ekade av mäktiga rop.
De börjar bli sent för transträck, bortflyttning måste ske innan vintern gör definitiv entré. Detta gäller, sena ungfåglar eller annan tvekan till trots, nu eller aldrig gäller eftersom snön faller redan, inte mer än tjugo mil norröver.
För ett par veckor sedan gick den stora mängden tranor iväg. Då var det hög luft med termik och nordanvind. Fåglarna fick god fart i vinden och himlen dånade av trumpetanden och kråanden, när skruvarna höjde sig mot molnen i snäva, cirklande mönster.
Igår var det bara runt tvåhundra individer som snurrade runt över byn, kanske de sista. Termik var det ont om i höstrusket; det lilla som kunde hittas av den varan fanns över samhället. Skruvarna letade höjd och flocken splittrades många gånger genom att smärre sällskap ideligen slet sig loss, vände näbbarna tillbaka, mot Tåkern, men strax igen ångrade sig och återslöt. Så höll det på en bra stund och först efter stor tveksamhet och lång fördröjning bestämde sig flocken för att det var dags att ge sig av utan återvändo.
Alldeles moltysta, rodde de sen vidare genom lufthavet och försvann över vårt hustak mot hägrande sydliga mål. Med tranorna är det nu, som sig bör, över för i år.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar