torsdag 27 september 2012

27 september - Exklusiva loppbett

.
Det har kliat ordentligt ett par dagar, i ljumsken. Då jag kikade efter upptäckte jag två närliggande röda bett. 

Jag har i tankarna rekonstruerat förloppet och tror mig förstå att det var den där trafikdödade illern som jag skrev om den 25 september som är upphov till det tveksamt välkomna besöket på min kropp.



Av hänsyn visar jag inte de riktiga betten eftersom de sitter i ett mycket privat område. Istället har jag gjort en akvarellrekonstruktion och hoppas att det blir bra så.

Jag var ju där och petade på det nydöda och ännu varma djuret och sen tog jag också tag i svansen och la undan det från vägbanan.
Där hände det förstås att en exklusiv illerloppa letade sig över till mig och sen angrep under nattens mörka timmar.

Detta är definitivt första gången för mig om det nu är så att illrar härbärgerar artspecifika loppor, så jag känner mig utvald.
Hur var det han sa en gång i tiden i TV, den ultimata naturvännen Nils Linnman:

- Om jag visste att det bara fanns ett par huvudlöss kvar i hela världen så skulle jag med glädje ställa upp som värd för att rädda arten från utrotning.

onsdag 26 september 2012

26 september - Spela död

.
Eva och Morgan står pass vid Ramstadbron med tuben uppställd och jag stannar förstås för en allmän pratstund. 
Vädret är ännu klart och behagligt men i sydväst är en ny molnskärm i antågande.

Ute på rapssådden går ungefär 75 tofsvipor, ca tjugo starar och några brushanar omkring. Lärkor, ängspiplärkor och gulsparvar far också runt i luften.



En havsörn sveper förbi oss på närhåll. Den verkar flämta - av ansträngning?

Under en halv timma ser vi följande rovfåglar: 
3 havsörnar
1 blå kärrhök
1 stenfalk
1 tornfalk
2-3 bruna kärrhökar
1 fiskgjuse
1-2 fjällvråkar
3-4 ormvråkar

På asfaltsvägen mellan Holmen och Väversunda ligger som ofta tidigare flera döda snokar. Det är en ny besvärlig tid för dem nu på hösten när de ska tillbaka från sjön upp till övervintringsplatserna på mossen och jag blir lika ledsen varje gång att bilisterna inte är mer vaksamma och hänsynstagande.

En av snokarna ligger utsträckt mitt på vägbanan och jag stannar för att ta en närmare titt. Den lever och verkar oskadd men trots att jag petar den på svansen vill den inte ge sig iväg. Istället snor den ihop sig till ett nystan och vrider sig runt med huvudet instoppad underst.

Jag tar upp den för att bära ner den till diket, varvid den kränger ut sin rosa analöppning och släpper ifrån sig sitt starkt doftande sekret och när inte detta verkar ha önskad effekt på mig vrider den sig alltmer krampaktigt och stelnar slutligen i en förvriden ställning med öppet gap och hängande tunga. Den spelar död. 
Detta är det yttersta alternativet i snokens arsenal av försvarsbeteenden.



Katatonisk snok.

Det är en märklig strategi, kan tyckas, och jag undrar om det egentligen kan hindra någon fiende?
Jo, kanske ändå, t.ex katter och rävar som dessutom säkert kombinerar upplevelsen med den starka lukten och drar sig undan. Men mot rovfåglar och ugglor torde det knappast hjälpa. 



Snoken spelar död.

Efter att jag placerat snoken i vegetationen vid sidan av vägen kommer den till sig så sakteliga och släpper sin katatoniska kramp. Så ligger den där vackert meandrad och då noterar jag att det är en snok utan gula nackfläckar. De är inte alls så ovanliga som man kan tro. 

Hoppas nu att du kan undvika vägen och bilfaran fortsättningsvis, tänker jag, och påminner mig om att jag måste ta tag i bestyret att se till att skyltar kommer upp på den här snokintensiva vägsträckan vid Tåkerns rand snarast.

26 september - Ännu en notering från skogen igår

.
Jo, fastän smått vill jag ändå komplettera med en notering från Lars och min skogsresa igår.
Det gäller dubbeltrastarna; de som flög upp från alla de små inägorna när vi passerade. 



I snålljuset blev de enfärgat lavgrå och försvann nästan mot skogens bakgrund som riktiga doldisar. Men, stjärthörnen lyste desto vitare. Det var vackert i det lilla formatet. Och just då och där förstod jag den viktiga funktionen.

tisdag 25 september 2012

25 september - Noteringar från skogen

.
Det är en regnig förmiddag när Lars och jag tar vägen över skogen som gränsar till Holavedens utmarker mot norr och inte mer än som närmast en km från Smålandsgränsen.

Den är inte sig lik från förr, den här skogsmarken som jag minns den från 70-talet när jag anlände till bygden. Då var här gott om tjäder, orre och järpe och partier med blandad och åldrig skog, sådan som var minst 100 år och ibland betydligt mer än så, fanns på många platser både på privat skog och på häradsallmänningen
Nästan allt sånt är borta idag och varje år breder nya kalhyggen ut sig, tycks det mig. 
Kravet på ekonomisk avkastning och årliga inkomster driver på hårt; hårdare än vad jag tycker är rimligt, framför allt om man, som statuterna förordar, verkligen vill ha en biologiskt uthållig skog i vårt land. 
Sverige ligger långt efter uppsatta EU-mål om naturskyddad skogsmark, och det verkar bara bli etter värre.



En trafikdödad iller. Sådana här foton blir alltid makabra och obehagliga men ändå viktiga som dokumentation.

En iller ligger nydöd på vägen. Det är väl ca 20 år tillbaka i tiden, då jag första gången "mötte" denna däggdjursart på trakten. Då var det en god vän på en gård i närheten, som berättade om problemen med en iller som tog deras ankor - och jag tvivlade.
Jag förfäktade åsikten att det troligen var en mink som istället härjade och jag vidhöll tjurskalligt denna åsikt ända tills en trafikdödad iller i en röd plasthink och med en groda i munnen, visades upp för mig av nämnda vän.
Där fick jag förstås ge mig och därefter har jag sett flera trafikdödade och även fälldödade illrar i och från hemmamarkerna. Jag känner ändå att det är lite av en "ny" djurart i trakten.

Vi åker längs rasslande grusvägar och ibland in på små gräsbevuxna stickvägar; letar efter minnen och upplevelser. 
Sänkegölen minns jag från tidiga vandringar. Här letade jag smålom men fann ingen, men en gång en orrhöna med ett tiotal små kycklingar över vägen och järpar överallt och även tjäder.
Det otroligt grovvuxna granskiftet allra längst in är sedan länge nerhugget, där breder 20-årig tallskog ut sig idag och på vändplanen växer grå ögontröst och brunört.



I  kanten av vändplanen sticker något gult upp ur vegetationen. Det är sporangier av mattlummer. 

Under en kort vandring ner till kanten av Sänkegölen finner vi dels några liter vattnigt storvuxna kantareller och fräschare trattisar, som alla hamnar i en liten påse som Lars turligt nog har med i fickan, samt dels exemplar av revlummer av vilken jag tar med en gren tillbaka till bilen därför att jag har en pedagogisk möjlighet i sikte.



Det blir till slut en bra bild på två av våra lummerarter som tydligt visar skillnad på vad som är vad.

Och nu, senare, då jag kollar i floran överraskas jag av att vi har så pass många arter av lummer - 6 stycken - och sen några underarter och den mera avlägsna släktingen dvärglummer dessutom. Detta visst jag inte tidigare. En dag i skogen har gett mig nya insikter.

måndag 24 september 2012

24 september - Att rensa tankarna

.
Efter en minst sagt trög start på vår senaste utställning i Motala behöver jag rensa tankarna.

Goda ursäkter letar man efter med ljus och lykta och finner nästan alltid men ödmjukheten inför en annan, möjlig sanning behöver nog poleras upp till ny fräschör när det känns motigt och besöksskaran är tunnare än väntat. Jag är ju så "bortskämd" av oerhört lyckade utställningar tidigare och att nu låtsas som intet eller att smyga med fakta är inte min melodi. Jag måste lufta mina känslor genom att föra upp dem till ytan och ljuset.
Därifrån går det förhoppningsvis att hitta ny kraft, vinklar och inspiration. Naturen brukar kunna ge nödvändigt perspektiv, vederkvicka tankar och lossa på spänningar.



Jag vilar därför ut en förmiddag i det fantastiska landskapet vid Stora Lunds naturreservat vid Vättern, mellan Ödeshög och Hästholmen söder om Omberg.



Jag sätter mig på högsta punkten, ett kalt mjukslipat gråberg, och vänder näsan mot vinden från norr. Härifrån har jag en härlig utsikt över småbruten kustslätt och vatten.
Välbetade hagmarker och buskar av olvon, slån, en och hagtorn dagglittrar i solskenet i kapp med Vätterns vågor.

Fågelsträcken kommer och går. Det är inget stort tryck, vädret är nog för vackert, men tre ljugpipare, en stenknäck, ett antal steglitsor, en större hackspett, mängder av mesar, några gulsparvar och lärkor, samt allestädes virvlande grönfinkar har jag över mig. Och sen lyfter en stor flock ringduvor och kajor borta mot Hästholmen. De skyndar upp i höjd och jag anar ett hot.



Hotet är en pilgrimsfalk men den verkar tämligen ointresserad av jakt på duvor idag och drar istället söderut längs kustlinjen. Jag försöker fånga karaktären i mitt skissblock fastän avståndet är stort

En stund därefter upptäcker jag haren. Den har lagt sig platt mellan två slånbuskar på andra sidan betesgläntan; avvaktar mina rörelser men ligger samtidigt och njuter av den varma solen i lä från vinden. Den har säkert funnits där i blickfånget hela tiden och eftersom jag har suttit alldeles tyst och stilla länge nu ...



...så börjar den en noggrann morgontoalett som pågår en lång stund.
Jag skissar det hela i mitt block.

Sen får jag till slut stensmak i gumpen och kylan från berget isar mina sittben ända upp mot veka livet, så jag smyger diskret iväg, åt sidan, för att inte störa mer än nödvändigt och vandrar längs klipporna vid vattnet tillbaka till bilen på parkeringsplatsen.



Jag finner stora fina slånbär vid ett parti i hagen. Hit ska jag ta mig tillbaka senare när frosten har slagit till rejält, tänker jag, men annars är det faktiskt lite tunt med bärsättningen. Några buskar av olvon och av trubbhagtorn lyser ändå vackert röda.

Jag känner självförtroende och lust återvända. Nu ska jag försöka lägga funderingar och grubbleri åt sidan. En dag i naturen har lossat många tidigare låsta band. Konstnärslivet är en utmaning. Jag känner den och antar den. Nu jäklar!

torsdag 20 september 2012

20 september - Utställning i Motala börjar på lördag

.

Klicka på bilden så blir den läsbar för dig.

Min gode vän och konstnärskollega, keramikern Lasse Frisk och jag, ställer ut tillsammans för första gången. Det sker i Motala på Galleri Vättern med vernissage nu på lördag den 22 september kl 11-16. Även på söndag den 23 september är det vernissagestämning mellan kl 10-14. Därefter är galleriet öppet tisdagar - fredagar 10-13 och 14-18 och lördag kl 10 -14. Och vår utställning avslutas den 4 oktober. Det är gott om möjligheter alltså för er alla att ta del av vår gemensamma satsning.

Det är förstås målningar och keramik det hela handlar om.

Jag vill nu hälsa er alla mycket varmt välkomna! Hoppas att vi ses.

tisdag 18 september 2012

18 september - På väg mot årligt avslut vid Stugan

.
- Ska du va här i helgen o måla?
Frågan kommer från en av de unga ägarna av bröderna Karlsson, som arrenderar kobetet på strandängen utanför Stugan
- I så fall får du stå ut med lite oväsen, får jag veta.



Det är hemtag av kalvarna nämligen. Fyra månader har gått från den 15 maj då flocken släpptes på tills idag den 15 september.

- Ska dom gå till slakt direkt nu då? frågar jag.

- Nej, de är sålda till en annan bonde som ska ha dom ett tag till, får jag till svar. 
Men korna kommer att råma förskräckligt efter sina kalvar åtminstone ett par dagar. Det ska du veta att det kan bli riktigt öronbedövande en tid framöver. 

- Men först ska vi samla in dom förstås och gänget kommer säkert att dra sig bort till andra änden av betet. Men, det är livat att se hur det kommer att gå. Det är alltid spännande. Nästa lika spännande som utsläppet på våren.



Med en hötapp lockas koflocken, genom den nu så viktiga ledarkon, tillbaka genom betet till fållan, där kalvarna sorteras ut och föses upp i skrindkärran för vidaretransport, medan korna och tjuren står kvar vid staketet och eventuellt börjar inse vad som sker.
Råmandet börjar så smått och redan då traktorn tuffar iväg bort längs grusvägen med sin last tar oväsendet än mer rättmätig fart.

I två dagar står hela koflocken vid grinden där skilsmässan ägt rum och råmar intensivt. Det känns att det är en frustration av längtan och sorg i kören och mitt eget hjärta snörper också därvid. Men så går det ju till, något annat kan man inte förvänta sig, det vore helt orealistiskt, inser även jag, som är glad över mina kogrannar.



Idag, måndagen den 18 september, är det åter tyst i kohagen. 
Korna har gett upp om sina kalvar (Men jag undrar om de har glömt?) och har vandrat ut över betet igen och tjuren kan se fram emot en härlig kommande höst, ty nu kommer alla korna snart i brunst igen, den ena efter den andra. 

En utomhussäsong är snart över och de sista sädesärlorna försvinner också inom kort. Det blir skillnad på mat också för dem utan kotrampet i hagen. Men nästa år ses vi igen.



En flygande gök är så typisk i sin apparation; svankig rygg, graderad stjärt och vingslag som aldrig når över horisontalplanet. Omisskännlig helt enkelt.

På vägen hem ser jag en gök flyga mot söder. Den är också på väg bort. Också det ett årligt avslut.

torsdag 13 september 2012

13 september - Rovfågelsträck över Stugan

.
Som vanligt friskar vinden i från sydväst. Annars är det ganska varmt men blåsten är som jag sagt tidigare något besvärlig för mig i måleriet. Jag måste flytta långt in i hörnet på altanen och där inne är det en aning mörkt och framför allt har jag mindre koll på himlen.

Jag vill ha koll på den nämligen, dessa vackra höstdagar. Där finns ofta en del rovfåglar att se. Idag började det bra redan när jag anlände. Tre havsörnar lekte i vinden alldeles ovanför stugtaket.



De cirklade runt under molnen, sköt som grova pilar ner mot marken, svängde upp igen, ja lattjade helt enkelt, jagade varandra på skoj med höjda huvuden och hängande fötter ända tills en av dem försvann ut över sjön och de andra två tog vägen upp över åkrarna mot Rök.
Det blev en fin start på dagen.

Vid lunchtid började bruna kärrhökar sträcka iväg. Och de här individerna var verkligen på flyttning. Rörselmönster och målinriktning var annorlunda mot de brunhökar som valt att stanna kvar ännu en tid, de som ständigt jagar över åkrar och beten alldeles invid Stugan.



Från hög höjd viker kärrhöken ihop sina vingar och far med väldig fart vidare mot söder.

Högt uppe under himlen cirklade de och försvann sen med hög höjd i ryggen mot söder på vinklade vingar. Jag räknade till en handfull under en halvtimme och därefter var det över.



Istället kom min första fjällvråk för året in från norr. Den fortsatte utan att stanna upp vidare mot kontinenten.

Ja, sen noterade jag också sparvhök och lärkfalk. Det är, jag har sagt det många gånger förut, ett verkligt privilegium att ha målardagar vid Stugan, att befinna sig mitt i fågelstråket.

12 september - Varsego o doppa!

.
Jag sparade en av min mors hembakta mjuka vetekringlor, tänk att hon ännu regelbundet bakar sitt bröd snart 89 år gammal med tanke även på oss, liggande öppet i Stugan över natten. Tro mej, jag gjorde det med flit.
Och idag på förmiddagen kokade jag sen kaffe på vedspiseln och plockade fram det där brödet igen, hårt som en skorpa, och satte mig att njuta av ett riktigt gammeldags fika.



Tänk att unna sig lyxen att doppa. Det gör man inte var dag numera.
Lyx förresten. Jag minns väl den tid då inte annat stod till buds än att doppa kaffebrödet; tiden före frysen; det känns inte alls så länge sedan; bullar och annat bröd som redan dagen efter baket började stelna och torka. Då var det istället lyx med dagsfärskt bröd.
Efter någon veckas torka, innan nytt bröd åter bakades, blev det gamla till "fattiga riddare", en efterrätt man hör talas allt mera sällan om numera, eller till en av mina favoriter:"tärnad vetebulle i het mjölk".

Dagens ungdom känner väl knappast till uttrycket: "Varsego o doppa. Ta för er nu!", eller har kanske i varje fall svårt att förstå meningen med ordet doppa. Men det fanns alltså en tid, för inte alls länge sedan, då ordet hade en nödvändig innebörd.

tisdag 11 september 2012

11 september - Att ge sig tid också för det lilla

.
Efter lunch idag började det blåsa så våldsamt och byigt att jag var tvungen att packa ihop mitt måleri. Det var lokalt och temporärt nästan stormvindar. Sen kom regnet och jag tog då chansen, med större effektivitet i tankarna, att fara till Motala för att hämta och lämna tavlor inför utställningen där på Galleri Vättern den 22 september. Som oftast, bråttomläge!



Men innan dess, under förmiddagens soliga timmar, är skapandet mycket bjudsamt. 
Jag sitter tämligen ofta, så också nu, tillbakalutad i en sliten brassestol på gräsmattan, fem meter ut från altanen med staffliet, palett, färger och penslar, vid västerväggen av Stugan och studerar mina pågående verk som är tätt upphängda på simpla spikar mitt i det faluröda.



Detta är den bästa biten av mitt måleri. Den, då jag ger mig själv tid att kritiskt men lustfyllt rannsaka pågåendet och slutligen avnjuta ett i mitt tycke ibland angenämt och förvånande slutresultat. Just där kan jag verkligen glädjas åt mina skapade verk och ibland undrar jag faktiskt var allt kommer ifrån och jag kan känna ett egendomligt utanförskap till min egen förmåga.
Senare, vid utställningar och sånt, kan allt kännas tveeggat, ångestfyllt och komplicerat, men i min ensamhet här i mitt fantastiska landskap är allt ännu behagligt, overkligt och upphetsande.

Mitt i allt detta finner jag även tid till det lilla runt omkring mig. Det vill jag verkligen betona och jag tror att det är allt detta runt omkring som ger mitt måleri hela dess förutsättning och mening.



Som idag till exempel, så känner jag direkt att det verkligen doftar räv vid min plats i vilstolen; riktigt stinker. Så jag söker runt med blicken och finner till slut orsaken i form av en dagsfärsk spillningshög alldeles nedanför rumpan. Jag tar en pinne och förpassar högen över taggtråden ut till betet. Närheten är lite för påtaglig. Samtidigt undrar jag vad räven önskade sig och letade efter just där, på min plats.



När jag ändå letar där i gräset ser jag humlan som klättrar runt. Den är uppenbarligen och oundvikligt i sin levnads sista dagar; vilsen, trött och oförmögen till flykt vinglar den omkring bland stråna.
Det är snart förbi. Humlor och getingar lämnar över stafettpinnen till ett antal nya drottningar, som är de enda som kommer att överleva vintern. Visst är väl sånt vemodigt, men samtidigt anar jag ett ännu något fjärran hopp om en ny vår som alltid kommer; tar man för givet.



I gräsmattan har maskrosorna gjort en sista säsongschansning genom att skicka upp några få små blommor här och där. Blomflugor och enstaka nässelfjärilar trängs efter en gnutta nektar och pollen. 
Så tar naturen ut svängarna ännu en vända.

På min stol sätter sig blodröda ängstrollsländor omedelbart då den blir ledig och sitter jag där själv sätter de sig gärna i pannan eller på mina händer där de då också får del av min kroppsegna värma. Huvudena vickar vid varje liten förbipassage i luftrummet ovanför och sen far de plötsligt snabbt iväg efter en mygga eller ett knott och kommer tillbaka tuggande, till samma plats.
Ibland blir det slagsmål om bästa platsen och ett prasslande virrvarr tumlar runt i luften och i vegetationen. Och då är det oftast hanar som är inblandade Typiskt!



Vid stugfoten smiter en snokstjärt undan in under huset just när jag dukar för lunch och det blir jag väldigt glad över, eftersom snokstammen i min trädgård kraschade förra vårvintern av någon anledning.
Efter en stund tittar ett huvud åter fram en bit därifrån. Men, då är det ingen snok utan istället spanande skogsödleögon av en ung individ som vädrar efter klartecken.
Och jag sitter alldeles stilla och till slut har den klättrat ut helt för att ordentligt kunna lapa sol och värme. 
Emellan varven i mitt måleriarbete har vi detta gemensamt skogsödlan och jag.

11 september - En tidningsartikel lite vid sidan om

.
Som sagt, lite vid sidan om får man väl betrakta det uppslag till artikelserie som journalisten Tina Gerdin på Corren, har lyckats hitta på.
Hon ringde mig måndagen den 27 augusti, på min egen födelsedag, då jag dessutom just fått tidernas present i form av ett nytt barnbarn Blanca.
Jag var barnvakt hemma hos storasyster Naemi i Stockholm och var kanske lite oförberedd på frågornas inriktning.
Så här efteråt tycker jag ändå att jag kan stå för sanningshalten i uppgifterna jag gav och jag har även fått godkänt av hustru Ulla, som tur är.



Faksimil ur Östgöta Correspondenten den 6 september 2012. Artikeln skriven av Tina Gerdin. (Klicka på bilden för läsbart format).

Jag tycker ändå att det är en "viktig" jämlikhetsfråga att ställa upp för och att eventuellt också bidra med mina synpunkter och efterlevnadsregler.

fredag 7 september 2012

7 september - Vådan av stolskådning

.
Jag har lite ont i axeln idag.



Det var strax efter det att vännen Göran tittade till mig i Stugan med blåbärsgifflar från Väderstad Centralkrog - mums. 
Vi satt där och filosoferade i solen och i den friska vinden, med slättens panorama  i blickfånget, kärrhökar, ormvråkar men ingen mera havsörn dock.



Den hade passerat alldeles innan Göran kom, precis som varje senaste dag under måleriet vid Stugan och märkvärdigt nog, eller så är det kanske, satt jag lika dant just då, tro dock inte att jag bara gör det, men med annat fika, i solen och i den friska vinden och tänkte: Nu skulle Göran ha varit här.

Han åkte snart igen och jag satt kvar en liten stund till i skönheten och njöt.

En korp varnade långt ifrån. 
Rovfågel, tänkte jag och scannade av himlen med min handjagare men först när jag tittade upp mot en begynnande halo, nästan rakt mot solen alltså, fick jag se den, oerhört högt uppe, tillsammans med två ormvråkar och en sparvhök.
Men inte är det väl dessa som den varnar för, tänkte jag och spanade vidare.

Då fick jag se den komma in i kikarfältet, på lägre höjd, en gammal pilgrimsfalk. Den seglade rakt över mig och jag lutade mig alltmer bakåt över stolryggen tills jag föll, lite bakåt och på vänster sida.
När jag reste mig upp igen, hade axeln domnat bort och falken också.

Så var det

onsdag 5 september 2012

5 september - Snigelpromenad

.
Jag har noterat det förut, hos sniglar till exempel men även hos andra små djur, som jordlöpare och spindlar, hur de tycks kunna följa en rak linje över sitt landskap om de så vill.

Igår tittade jag in till samlingsutställningen Blänk på Naturum Tåkern, jag kunde ju inte vara med under vernissagehelgen, och när jag åter kom ut på stigen såg jag att den där svarta skogssnigeln jag tittat på tidigare hade hunnit ganska långt i passagen över grusstigen medan jag studerade konsten därinne.



Jag böjde mig ned och fotograferade så att jag fick med det subtila men ändå synliga slemspåret genom stenmjölet. Det böljade i och för sig något men huvudriktningen var klar och stabil under den hittills två meter långa snigelpromenaden.

Och då tänker jag så här, jag är ju sån, att det är väl ändå märkligt att även små djur som en snigel kan hålla en så rak kurs när de vill.
Om vi direkt räknar bort att snigeln skulle besitta en förmåga att ta ut ett riktmärke att gå emot, ty det kan jag knappast tro på, så återstår endast två alternativ vad jag förstår.

Magnetsinne eller orienteringssinne efter solen

Något av dessa två alternativ måste ju gälla, annat finns väl knappast till hands, och då det denna dag dessutom var mulet så måste snigeln även kunna registrera en sol dold av moln med hjälp av den ultravioletta våglängden genom sitt eventuella orienteringssinne.

Nog blir man väl förundrad över naturens fantastiska rikedom på mysterier som man ideligen stöter på som här i mitt fall, om man ger sig tid att fundera runt en snigelpromenad.

Läs gärna kommentaren av Thord Wiman här nedan. Den innehåller förutom en egen snigelbetraktelse också en härlig dikt om detta urtidsdjur.