Efter en minst sagt trög start på vår senaste utställning i Motala behöver jag rensa tankarna.
Goda ursäkter letar man efter med ljus och lykta och finner nästan alltid men ödmjukheten inför en annan, möjlig sanning behöver nog poleras upp till ny fräschör när det känns motigt och besöksskaran är tunnare än väntat. Jag är ju så "bortskämd" av oerhört lyckade utställningar tidigare och att nu låtsas som intet eller att smyga med fakta är inte min melodi. Jag måste lufta mina känslor genom att föra upp dem till ytan och ljuset.
Därifrån går det förhoppningsvis att hitta ny kraft, vinklar och inspiration. Naturen brukar kunna ge nödvändigt perspektiv, vederkvicka tankar och lossa på spänningar.
Jag vilar därför ut en förmiddag i det fantastiska landskapet vid Stora Lunds naturreservat vid Vättern, mellan Ödeshög och Hästholmen söder om Omberg.
Jag sätter mig på högsta punkten, ett kalt mjukslipat gråberg, och vänder näsan mot vinden från norr. Härifrån har jag en härlig utsikt över småbruten kustslätt och vatten.
Välbetade hagmarker och buskar av olvon, slån, en och hagtorn dagglittrar i solskenet i kapp med Vätterns vågor.
Fågelsträcken kommer och går. Det är inget stort tryck, vädret är nog för vackert, men tre ljugpipare, en stenknäck, ett antal steglitsor, en större hackspett, mängder av mesar, några gulsparvar och lärkor, samt allestädes virvlande grönfinkar har jag över mig. Och sen lyfter en stor flock ringduvor och kajor borta mot Hästholmen. De skyndar upp i höjd och jag anar ett hot.
Hotet är en pilgrimsfalk men den verkar tämligen ointresserad av jakt på duvor idag och drar istället söderut längs kustlinjen. Jag försöker fånga karaktären i mitt skissblock fastän avståndet är stort
En stund därefter upptäcker jag haren. Den har lagt sig platt mellan två slånbuskar på andra sidan betesgläntan; avvaktar mina rörelser men ligger samtidigt och njuter av den varma solen i lä från vinden. Den har säkert funnits där i blickfånget hela tiden och eftersom jag har suttit alldeles tyst och stilla länge nu ...
...så börjar den en noggrann morgontoalett som pågår en lång stund.
Jag skissar det hela i mitt block.
Sen får jag till slut stensmak i gumpen och kylan från berget isar mina sittben ända upp mot veka livet, så jag smyger diskret iväg, åt sidan, för att inte störa mer än nödvändigt och vandrar längs klipporna vid vattnet tillbaka till bilen på parkeringsplatsen.
Jag finner stora fina slånbär vid ett parti i hagen. Hit ska jag ta mig tillbaka senare när frosten har slagit till rejält, tänker jag, men annars är det faktiskt lite tunt med bärsättningen. Några buskar av olvon och av trubbhagtorn lyser ändå vackert röda.
Jag känner självförtroende och lust återvända. Nu ska jag försöka lägga funderingar och grubbleri åt sidan. En dag i naturen har lossat många tidigare låsta band. Konstnärslivet är en utmaning. Jag känner den och antar den. Nu jäklar!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar