Efter lunch idag började det blåsa så våldsamt och byigt att jag var tvungen att packa ihop mitt måleri. Det var lokalt och temporärt nästan stormvindar. Sen kom regnet och jag tog då chansen, med större effektivitet i tankarna, att fara till Motala för att hämta och lämna tavlor inför utställningen där på Galleri Vättern den 22 september. Som oftast, bråttomläge!
Men innan dess, under förmiddagens soliga timmar, är skapandet mycket bjudsamt.
Jag sitter tämligen ofta, så också nu, tillbakalutad i en sliten brassestol på gräsmattan, fem meter ut från altanen med staffliet, palett, färger och penslar, vid västerväggen av Stugan och studerar mina pågående verk som är tätt upphängda på simpla spikar mitt i det faluröda.
Detta är den bästa biten av mitt måleri. Den, då jag ger mig själv tid att kritiskt men lustfyllt rannsaka pågåendet och slutligen avnjuta ett i mitt tycke ibland angenämt och förvånande slutresultat. Just där kan jag verkligen glädjas åt mina skapade verk och ibland undrar jag faktiskt var allt kommer ifrån och jag kan känna ett egendomligt utanförskap till min egen förmåga.
Senare, vid utställningar och sånt, kan allt kännas tveeggat, ångestfyllt och komplicerat, men i min ensamhet här i mitt fantastiska landskap är allt ännu behagligt, overkligt och upphetsande.
Mitt i allt detta finner jag även tid till det lilla runt omkring mig. Det vill jag verkligen betona och jag tror att det är allt detta runt omkring som ger mitt måleri hela dess förutsättning och mening.
Som idag till exempel, så känner jag direkt att det verkligen doftar räv vid min plats i vilstolen; riktigt stinker. Så jag söker runt med blicken och finner till slut orsaken i form av en dagsfärsk spillningshög alldeles nedanför rumpan. Jag tar en pinne och förpassar högen över taggtråden ut till betet. Närheten är lite för påtaglig. Samtidigt undrar jag vad räven önskade sig och letade efter just där, på min plats.
När jag ändå letar där i gräset ser jag humlan som klättrar runt. Den är uppenbarligen och oundvikligt i sin levnads sista dagar; vilsen, trött och oförmögen till flykt vinglar den omkring bland stråna.
Det är snart förbi. Humlor och getingar lämnar över stafettpinnen till ett antal nya drottningar, som är de enda som kommer att överleva vintern. Visst är väl sånt vemodigt, men samtidigt anar jag ett ännu något fjärran hopp om en ny vår som alltid kommer; tar man för givet.
I gräsmattan har maskrosorna gjort en sista säsongschansning genom att skicka upp några få små blommor här och där. Blomflugor och enstaka nässelfjärilar trängs efter en gnutta nektar och pollen.
Så tar naturen ut svängarna ännu en vända.
På min stol sätter sig blodröda ängstrollsländor omedelbart då den blir ledig och sitter jag där själv sätter de sig gärna i pannan eller på mina händer där de då också får del av min kroppsegna värma. Huvudena vickar vid varje liten förbipassage i luftrummet ovanför och sen far de plötsligt snabbt iväg efter en mygga eller ett knott och kommer tillbaka tuggande, till samma plats.
Ibland blir det slagsmål om bästa platsen och ett prasslande virrvarr tumlar runt i luften och i vegetationen. Och då är det oftast hanar som är inblandade Typiskt!
Vid stugfoten smiter en snokstjärt undan in under huset just när jag dukar för lunch och det blir jag väldigt glad över, eftersom snokstammen i min trädgård kraschade förra vårvintern av någon anledning.
Efter en stund tittar ett huvud åter fram en bit därifrån. Men, då är det ingen snok utan istället spanande skogsödleögon av en ung individ som vädrar efter klartecken.
Och jag sitter alldeles stilla och till slut har den klättrat ut helt för att ordentligt kunna lapa sol och värme.
Emellan varven i mitt måleriarbete har vi detta gemensamt skogsödlan och jag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar