5 september - Snigelpromenad

.
Jag har noterat det förut, hos sniglar till exempel men även hos andra små djur, som jordlöpare och spindlar, hur de tycks kunna följa en rak linje över sitt landskap om de så vill.

Igår tittade jag in till samlingsutställningen Blänk på Naturum Tåkern, jag kunde ju inte vara med under vernissagehelgen, och när jag åter kom ut på stigen såg jag att den där svarta skogssnigeln jag tittat på tidigare hade hunnit ganska långt i passagen över grusstigen medan jag studerade konsten därinne.

Jag böjde mig ned och fotograferade så att jag fick med det subtila men ändå synliga slemspåret genom stenmjölet. Det böljade i och för sig något men huvudriktningen var klar och stabil under den hittills två meter långa snigelpromenaden.

Och då tänker jag så här, jag är ju sån, att det är väl ändå märkligt att även små djur som en snigel kan hålla en så rak kurs när de vill.
Om vi direkt räknar bort att snigeln skulle besitta en förmåga att ta ut ett riktmärke att gå emot, ty det kan jag knappast tro på, så återstår endast två alternativ vad jag förstår.

Magnetsinne eller orienteringssinne efter solen

Något av dessa två alternativ måste ju gälla, annat finns väl knappast till hands, och då det denna dag dessutom var mulet så måste snigeln även kunna registrera en sol dold av moln med hjälp av den ultravioletta våglängden genom sitt eventuella orienteringssinne.

Nog blir man väl förundrad över naturens fantastiska rikedom på mysterier som man ideligen stöter på som här i mitt fall, om man ger sig tid att fundera runt en snigelpromenad.

Läs gärna kommentaren av Thord Wiman här nedan. Den innehåller förutom en egen snigelbetraktelse också en härlig dikt om detta urtidsdjur.