Jag sparade en av min mors hembakta mjuka vetekringlor, tänk att hon ännu regelbundet bakar sitt bröd snart 89 år gammal med tanke även på oss, liggande öppet i Stugan över natten. Tro mej, jag gjorde det med flit.
Och idag på förmiddagen kokade jag sen kaffe på vedspiseln och plockade fram det där brödet igen, hårt som en skorpa, och satte mig att njuta av ett riktigt gammeldags fika.
Tänk att unna sig lyxen att doppa. Det gör man inte var dag numera.
Lyx förresten. Jag minns väl den tid då inte annat stod till buds än att doppa kaffebrödet; tiden före frysen; det känns inte alls så länge sedan; bullar och annat bröd som redan dagen efter baket började stelna och torka. Då var det istället lyx med dagsfärskt bröd.
Efter någon veckas torka, innan nytt bröd åter bakades, blev det gamla till "fattiga riddare", en efterrätt man hör talas allt mera sällan om numera, eller till en av mina favoriter:"tärnad vetebulle i het mjölk".
Dagens ungdom känner väl knappast till uttrycket: "Varsego o doppa. Ta för er nu!", eller har kanske i varje fall svårt att förstå meningen med ordet doppa. Men det fanns alltså en tid, för inte alls länge sedan, då ordet hade en nödvändig innebörd.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar