Det är en regnig förmiddag när Lars och jag tar vägen över skogen som gränsar till Holavedens utmarker mot norr och inte mer än som närmast en km från Smålandsgränsen.
Den är inte sig lik från förr, den här skogsmarken som jag minns den från 70-talet när jag anlände till bygden. Då var här gott om tjäder, orre och järpe och partier med blandad och åldrig skog, sådan som var minst 100 år och ibland betydligt mer än så, fanns på många platser både på privat skog och på häradsallmänningen
Nästan allt sånt är borta idag och varje år breder nya kalhyggen ut sig, tycks det mig.
Kravet på ekonomisk avkastning och årliga inkomster driver på hårt; hårdare än vad jag tycker är rimligt, framför allt om man, som statuterna förordar, verkligen vill ha en biologiskt uthållig skog i vårt land.
Sverige ligger långt efter uppsatta EU-mål om naturskyddad skogsmark, och det verkar bara bli etter värre.
En trafikdödad iller. Sådana här foton blir alltid makabra och obehagliga men ändå viktiga som dokumentation.
En iller ligger nydöd på vägen. Det är väl ca 20 år tillbaka i tiden, då jag första gången "mötte" denna däggdjursart på trakten. Då var det en god vän på en gård i närheten, som berättade om problemen med en iller som tog deras ankor - och jag tvivlade.
Jag förfäktade åsikten att det troligen var en mink som istället härjade och jag vidhöll tjurskalligt denna åsikt ända tills en trafikdödad iller i en röd plasthink och med en groda i munnen, visades upp för mig av nämnda vän.
Där fick jag förstås ge mig och därefter har jag sett flera trafikdödade och även fälldödade illrar i och från hemmamarkerna. Jag känner ändå att det är lite av en "ny" djurart i trakten.
Vi åker längs rasslande grusvägar och ibland in på små gräsbevuxna stickvägar; letar efter minnen och upplevelser.
Sänkegölen minns jag från tidiga vandringar. Här letade jag smålom men fann ingen, men en gång en orrhöna med ett tiotal små kycklingar över vägen och järpar överallt och även tjäder.
Det otroligt grovvuxna granskiftet allra längst in är sedan länge nerhugget, där breder 20-årig tallskog ut sig idag och på vändplanen växer grå ögontröst och brunört.
I kanten av vändplanen sticker något gult upp ur vegetationen. Det är sporangier av mattlummer.
Under en kort vandring ner till kanten av Sänkegölen finner vi dels några liter vattnigt storvuxna kantareller och fräschare trattisar, som alla hamnar i en liten påse som Lars turligt nog har med i fickan, samt dels exemplar av revlummer av vilken jag tar med en gren tillbaka till bilen därför att jag har en pedagogisk möjlighet i sikte.
Det blir till slut en bra bild på två av våra lummerarter som tydligt visar skillnad på vad som är vad.
Och nu, senare, då jag kollar i floran överraskas jag av att vi har så pass många arter av lummer - 6 stycken - och sen några underarter och den mera avlägsna släktingen dvärglummer dessutom. Detta visst jag inte tidigare. En dag i skogen har gett mig nya insikter.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar