onsdag 27 augusti 2014

26 augusti - Vilda bin

.
Det blev en uppföljning idag, av det tema jag tidigare har skrivit om flera gånger, nämligen steklarna i området nära vår bostad, (bivargar och guldsandbin m fl arter).



Tommy Karlsson, länsstyrelsen i Östergötland.

Det är så nämligen att jag fick ett telefonsamtal från Tommy Karlsson på Länsstyrelsen i Östergötland för några dagar sedan där han meddelade att han önskade göra ett besök i området och idag blev detta av.



Med håven på skaft gick Tommy runt i terrängen, fotograferade området och spanade in varenda sentblommande fältvädd- och väddklintblomma med vilket jag var behjälplig. Det var glest mellan dessa sköna blomster idag, föregående veckas höstrusk hade satt P för det mesta i den vägen.



En tills vidare obestämd art av vildbi.


En hane, det syns på de långa antennerna, av en art av vägbi, säger Tommy.

Nog hittade vi några enstaka små bin men av bivargarna syntes inte ett levande spår och bohögarna var utjämnade av regn och vind. 
Det får bli ett besök till nästa sägong berättar Tommy och lovar att han lägger in området som skyddsvärt i länsstyrelsens agenda samt meddelar Ödeshögs kommun om detta. Vidare kommer han att föreslå vissa snara åtgärder såsom att skrapa av grässvål på några slänter för att skapa nya bomiljöer för stekelfaunan.

Gott så. Tänk vad mycket det har blivit av detta!

tisdag 26 augusti 2014

25 augusti - Vid sidan av måleriet

.

Jag tar mig an skissen till en ny stor olja.

När jag står på min målaraltan och målar på mina oljor, händer hela tiden saker vid sidan av. Mycket är vanligheter, (jag höll på att skriva trivialiteter men ångrar mig genast och skriver istället just) - vanligheter.

Det kan vara fäktandet efter sommarens sista envisa getingar som bara sätter sig där det passar. Speciellt i närheten av munnen som kanske doftar av mat, eller på fingrarna som doftar av färg.



Vänskap kor emellan.

Det är korna i hagen som ibland nyfiket längtar efter mänskligt sällskap och kommer fram och ställer sig alldeles intill mitt staffli och skärskådar mig och mitt arbete riktigt ordentligt.

Det är tranornas ropande skruvar under himlen, besöket av en spillkråka som överraskar med klingande rop från asken i hagen, den unga ormvråkens tålmodiga jakt i betet, regnen som kommer och går eller vinbergssnäckans långsamma släpande som jag följer timme efter timme över det nyklippta gräset. Allt är sådant som händer vid sidan om mitt måleri.



Idag är det framför allt storspovarnas sydsträck som ger förtätad stämning.
Högt högt under molnen kommer de i glesa sällskap; ibland även ensamma, med rop som ekar över hela bygden. Och jag kan oftast inte låta bli att svara. 

Det är lätt att härma storspovarnas lockläten. Jag får dem att snurra runt i lufthavet där ovanför mig, ta ett par extra varv och intensifiera sitt ropande. De vill ha mig med på resan, eller förstås den artfrände som de tror finns där nere på backen.
Och jag tänker att här visas prov på samhörighet, ett socialt engagemang, nästan ett slags tecken på vänskap storspovar emellan. 
Livet är förunderligt rikt och jag är med på resan.

torsdag 21 augusti 2014

21 augusti - Höstrusk

.

Elva grader, regnskurarna kommer och går, hela tiden från sydväst under Omberg och jag står på målarverandan och hukar i blåsten med ylletröja och oljerock på och med mössan neddragen över öronen medan jag oupphörligt förbannar urvädret, som får mina dukar att hoppa och vibrera, utan att det hjälper ett dugg.
Knappt två timmar står jag ut sen vänder jag åter hemåt mot ateljévärmen och bestämmer mig för att invänta en dag med bättre förutsättningar.

Längs vägen över mossen ser jag kvistar, grenar och hela träd nerblåsta och vinden fortsätter att slita i lövverket.
Vilken höst - och så tidigt.

måndag 18 augusti 2014

18 augusti - Oljefärg bakom örat

.
- Du har färg i nacken Gunnar, du är ju alldeles blå ... och bakom örat också. Vad har du gjort, säger Ulla.

Jag målar. Intensivt och envetet. Det är det enkla och koncisa svaret.
Nio dukar har jag på gång just nu, i olika format.

Jag tänker på Erland Cullberg, vår store och originelle konstnär, död 2012. Han hade färg överallt, inte bara i nacken och bakom örat.
Jag träffade honom för ett antal år sedan. Vi sågs på Operabaren i Stockholm, när jag var där med litografigänget. Grafiktryckaren Arne kände alla konstnärer av betydelse, också Erland, så vi presenterades där "mitt i smeten".

Erland var färgrik, minst sagt, inte bara som person utan också mera bokstavligt. Hans händer var fulla av färg, kläderna också och jag såg minsann att även öronen var kulörta i gult, rött, grönt och blått.
Så jämfört med Erland Cullberg är jag novis i sammanhanget. 
Men kanske är jag en bit på väg nu när jag är blå i nacken och bakom öronen.

Som alltid har jag alltså en "kollektion" på gång. Jag arbetar så, ett par timmar med en duk, och sedan byter jag till nästa och därefter till nästa ...
Jag går vidare när jag känner att orken eller förmågan tryter, när rädslan gnager om att göra för fort och fel.

Sen sitter jag där i stolen på gräsmattan vid Stugan och glor på ett par dukar åt gången vilka hänger där på falurödväggen. Jag tittar nog lika mycket som jag målar, samlar kraft och intryck och bestämmer mig för en väg framåt.
Så går det till!

Några verk under arbete:





söndag 17 augusti 2014

17 augusti - Höst

.
Det blev fort höst i år. Undrar om sommarkänslan kommer tillbaka än en gång i år.
Från ljuvligt bad i Vättern för en dryg vecka sedan och 35 grader varmt i luften till dagsregn och 17 grader; vilken skarp kontrast och övergång från sommar till höst.

Nu blir det inte så mycken ork för skriverier i min blogg, då får det i så fall hända stora saker, eftersom jag är strängt upptagen med oljemåleri den kommande dryga månaden. Jag har en utställning i Linköping på Galleri R den 11 oktober nämligen och jag är, efter den makalösa sommaren, något efter tänkt planering.

Jag får väl visa några alster som är på gång den kommande tiden. Men idag nöjer jag mig med att presenterar en dagsskiss av en sträckande ung brun kärrhök.


Den kom seglande under molnen i en liten blå glänta med solljus, svängde ett par varv över huvudet på mig och drog sen på hög höjd vidare ut över stubbfälten mot Kälkestad och försvann bort mot Heda.
Jag älskar dessa chokladbruna unga brunhökar med sitt skarpt lysande ockragula på  hjässa och strupe.

Lycka till på resan, säger jag, lite nyfiket avis.


tisdag 12 augusti 2014

12 augusti - Överraskande steklar

.
Sensommaren bjuder på flera härliga överraskningar i min närhet.
I området inte mer än ett par hundra meter från vårt hus, där jag för en dryg månad sedan upptäckte en stor koloni av bivarg, och där vi senare gjorde en blomstervandring i Naturskyddsföreningens regi, vandrade jag idag åter tillsammans med äldsta barnbarnet Ella samt vännerna Sven och Christer.
Christer var med under nämnd blomstervandring, men för Sven, med stor kunskap om och intresse för insekter, var det en nyfiken premiär.

Bivargarnas tidigare stora aktivitet hade nu dämpats betydligt och till och med nästan dött ut. De flesta högarna var utjämnade av regn men lyste ännu ljusa i området och endast på ett par platser såg vi grävande honor, men idag inte någon hembärning av honungsbin.



Vi såg en enda hane och han var döende, kunde inte flyga iväg då jag lutade mig över honom med kameran.
Säsongen är alltså över. Alla vuxna individer går mot ett avslut.
Men å andra sidan äter nu de nykläckta larverna för fullt där ner ur sitt förråd av förlamade honungsbin under kommande veckor. Därefter kommer de att förpuppas i sina håligheter för att till nästa vår och sommar gräva sig upp ur backen och påbörja en ny cykel.



Andra arter steklar använder utslätade bivargshögar för sitt behov av bogångar.

Vi sökte även upp den sand/mjälagrop gjord av lekande barn i området, där jag tidigare har sett flera andra arter steklar.
Två stora svarta grävsteklar med gula band på bakkroppen for runt omkring oss. En av dem landade framför mig och kämpade sig upp över rinnsanden till sitt bohål. Den hade ett byte med sig; en fluga, som vevade med vingarna för fullt och arbetet blev segt och långvarigt.



Till slut lyckades den komma ända upp till sitt hål, vända sig om och med baken före och flugan i käften, äntligen baxa sig ner i sitt hål.
Jag tog en hel hoper med bilder över tilldragelsen. Den här ovan har jag lagt ut på facebook för att försöka få ett förslag till art. Men ännu, när jag skriver detta, har ingen lämnat besked.

Nu kom det!
Dennis Nyström svarar: " En hona av rovstekeln Mellinus arvensis"

Jag läser att den har det svenska namnet Glattstekel och är tämligen allmän. Den fångar mycket riktigt flugor som den skickligt kastar sig över, griper med sina käkar och förlamar med ett stick.

Så till den verkliga överraskningen.
Den fann vi i en blomma av fältvädd och det var Sven som först såg att det satt ett vildbi däri.
Jag tog en serie kort men först när jag tittade till dem i datorn upptäckte jag att en blomkrabbspindel även fanns på plats. Det blev således en snygg trippel av arter.



Även denna bild lade jag ut på facebook i en insektsgrupp och fick direkt besked om av
Dan Mangsbo: "Det är en hona av det vackra guldsandbiet"

Jag läser att guldsandbiet är ett av vår finaste vildbin; en art som är rödlistad och stadigt minskande. I endast tjugo områden i landet finns den.
Den samlar pollen av väddarter. I en källa läser jag att det sker endast i ängsvädd, men jag undrar jag om inte den betydligt sällsyntare fältvädden är lika så god just här.



Sven och Ella håvar insekter.

Nu har vi samlat tillräckligt med material om detta fina område i Ödeshög, för att jag ska våga påstå att det är dags att registrera platsen som en mycket skyddsvärd sådan.
Inte nog med att här är floristiskt mycket rikt och annorlunda. Uppenbarligen finns en hel värd av allehanda märkliga kryp.

fredag 8 augusti 2014

8 augusti - Glada

.
För andra dagen i rad ser jag en glada i min hembygd.
Igår upptäckte jag en som jagade över åkrarna vid Stora Åby kyrka då vi passerade med bilen. Den försvann strax bakom en trädridå och var borta.


Idag när jag är vid renhållningsstationen väster om Ödeshög kommer en glada åter cirklande över åkrarna. Den tar höjd och försvinner mot söder men jag kör ifatt den med bilen vid Orrnäs och lyckas knäppa ett par distanserade foton innan den försvinner för gott.

Det är ju inte var dag jag ser glada i hembygden och två dagar i rad kräver kanske bevis, tänker jag.

fredag 1 augusti 2014

1 augusti - Med vesen fot och stukad vinge blir livet komplicerat

.
Jag fick ett telefonsamtal från Bernt idag, som vidarebefordrade ett fågelärende från gården Gåvarp utanför Mjölby, och senare om kvällen vid solnedgången kunde jag slutligen komma på visit dithän.
Det gällde en skadad rovfågel som under dagen ganska "orädd" hade hoppat omkring i trädgården och som kunde matas med kycklingbitar varvid det konstaterades att den var ringmärkt.

Denna sista notering gjorde det extra intressant att verkligen ta vara på fågeln och trots den snara skymningen blev besöket en chansning som gick hem. 


Först sökte jag bland täta buskage ända tills ett av barnbarnen på besök hos farmor ropade att den satt i farstun till gårdshuset. Den hade sökt sig till ljuset inomhus, där jag naturligtvis lätt kunde lägga händerna på den.
Det var en tornfalk!

Jag har den i en låda nu. Den är skadad. 
Vänsterfoten är vesen, mörk, förkrymt och knuten. Död helt enkelt och högervingen hänger obrukbar, antagligen stukad. I övrigt är den i fin form och jag har fortsatt att mata den och ge den vatten. Näbben hugger och den friska foten är reptilsnabb.

Men detta arrangemang är förstås bara temporärt. Tornfalk är nämligen ett s k Kronans villebråd och får inte omhändertas hur som helst eller av vem son helst.
Idag kommer jag därför att lämna den vidare till min vän Göran som officiellt är ackrediterad att handha dylika ärenden.
Han får också bestämma fortsättningen för tornfalken. Men, ska jag vara ärlig så är väl utsikterna för ett fortsatt vilt liv inte så goda med dessa multifunktionella skador.


Tornfalken är ringmärkt med ring nummer 72211821 och jag ringer till Thomas på Ringmärkningscentralen på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm och får snabbt besked att fågeln är årsung och ringmärkt för inte lång tid sedan i Västergötland i ett ganska omfattande holkprojekt för tornfalkar.

Så blev det åtminstone den här gången en vetenskapligt värdefull notering med denna tornfalksindivid även om livet verkar komma att bli kort.

Finner du en ringmärkt fågel är det här adressen att rapportera till. Gör det. Varje bidrag är värdefullt! 

Ringmärkningscentralen
Naturhistoriska riksmuseet
Box 50 007
104 05 Stockholm
Telefon 08-519 540 80