Jag tar mig an skissen till en ny stor olja.
När jag står på min målaraltan och målar på mina oljor, händer hela tiden saker vid sidan av. Mycket är vanligheter, (jag höll på att skriva trivialiteter men ångrar mig genast och skriver istället just) - vanligheter.
Det kan vara fäktandet efter sommarens sista envisa getingar som bara sätter sig där det passar. Speciellt i närheten av munnen som kanske doftar av mat, eller på fingrarna som doftar av färg.
Vänskap kor emellan.
Det är korna i hagen som ibland nyfiket längtar efter mänskligt sällskap och kommer fram och ställer sig alldeles intill mitt staffli och skärskådar mig och mitt arbete riktigt ordentligt.
Det är tranornas ropande skruvar under himlen, besöket av en spillkråka som överraskar med klingande rop från asken i hagen, den unga ormvråkens tålmodiga jakt i betet, regnen som kommer och går eller vinbergssnäckans långsamma släpande som jag följer timme efter timme över det nyklippta gräset. Allt är sådant som händer vid sidan om mitt måleri.
Idag är det framför allt storspovarnas sydsträck som ger förtätad stämning.
Högt högt under molnen kommer de i glesa sällskap; ibland även ensamma, med rop som ekar över hela bygden. Och jag kan oftast inte låta bli att svara.
Det är lätt att härma storspovarnas lockläten. Jag får dem att snurra runt i lufthavet där ovanför mig, ta ett par extra varv och intensifiera sitt ropande. De vill ha mig med på resan, eller förstås den artfrände som de tror finns där nere på backen.
Och jag tänker att här visas prov på samhörighet, ett socialt engagemang, nästan ett slags tecken på vänskap storspovar emellan.
Livet är förunderligt rikt och jag är med på resan.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar