skip to main |
skip to sidebar
.
Jag fick ett glatt budskap nyss via mejl.
Så jag letar i listan över antagna verk i denna jurybedömda konstsalong.
Och finner att det är detta verk som blivit antaget.
Den blå strimman - Oljemålning, 80x100 cm.
Härligt och kul. Nu måste jag hem och boka in en leveransresa till Stockholm runt den 18 oktober. En glad resa!
.
Ulla och Lars och jag drog iväg till Stockholm förra tisdagen. Det blev en spännande dag med tre nedslag i kultur & natur.
1. Valdemarsudde med stor utställning av och kring prins Eugen
2. Thielska galleriet för lunch och studier av fast utställning
3. Naturhistoriska Riksmuseet för inlämning till analys och konservering av tre änder, två snatteränder och en knipa.
Det finns en hel del att skriva om allt detta, men idag stannar jag endast upp en smula kring ett enda konstverk av prins Eugen som jag undrade över, där på Valdemarsudde.
Det gäller en oljemålning som har titeln "Jagande skyar" vilken
är målad från prinsens sommarställe Örberga vid Vättern söder om Vadstena. Detta är en av prins Eugens många och suveräna kvällshimmelsstudier, i vilka han var som allra bäst enligt min egen åsikt.
Jag åker till platsen i landskapet. Det är inte så långt hemifrån. Det var igår.
Jag undrar över den där lilla udden som sticker ut bakom gårdsdungen vid Vätterstranden. Jag har mina aningar och känner att jag är nyfiken på att få det hela klart för mig.
Fyrstensberget, så kallas platsen, precis som jag anat. Här har jag varit ett par gånger tidigare på besök.
Udden är en sista rest av en gammal geologisk formation av skiffer som kallas Visingsöformationen och ordet fyrsten kommer av de svavelkisbollar som ligger inlagrade i det skiviga och vittringsbenägna mineralet.
Svavelkis användes förr i tiden tillsammans med flinta för att slå gnistor, man slog eld, och platsen besöktes och utnyttjades säkert redan under stenålderstid.
.
Oljemålningen som jag kallar "Blå strimma", 100 x 81 cm, finns med på utställningen.
Vill bara påminna om min utställning på Galleri R i Linköping som börjar på lördag.
Se mera nedan och i högerspalten.
Välkomna!
.
Det är bara sju grader tidigt på morgonen och regnet strilar tätt och envist och det kommer att hålla på precis hela dagen, fast det vet jag förstås ännu inte om nu när jag sitter i bilen på väg ner till Stugan för en dags måleri.
Men det går faktiskt an det här med regn, bara det inte blåser. Mulet väder gör det till och med lättare för mig att analysera färger och värdera reultatet, och tak över huvudet har jag och kläder kan jag ju ta på hur många lager som helst, vilket jag också gör. Så, det går egentligen riktigt bra idag och värmer mig gör jag då och då vid spisvärmen i köket.
Jo jag trivs faktiskt, lite som en asket, även när jag sitter på stolen framför stugväggen där alstren hänger till påsyn med vätan strilande över mig från en distjock regnhimmel.
När klockan är sex om kvällen är jag emellertid nöjd, eller snarare trött och färdig och jag plockar in allt från verandan, klär om, diskar i köket, kollar spiseln en extra gång, låser med den vresiga nyckeln och lastar med mig allt som skall med hem ut till bilen: ryggsäcken, kameran och kikaren samt vattendunken.
Jag ställer mig trots regnet som fortsätter att falla att titta på de hundrafemtioåriga almarna i trädgården. De mår verkligen dåligt och jag skulle tro att ett par av dem lever den sista säsongen och att de övriga endast har ett par år kvar som längst att leva.
Det har jag inte sett tidigare, tänker jag, då jag noterar att ett av träden har en helrutten stamsida ända nerifrån roten upp till fem meters höjd.
Just då, när jag vänder ansiktet uppåt mot himlen som släpper sitt regn ner genom grenverket hör jag det:
"Ssssssschvi-katjoff" - går det att förstå? Det är ett utdraget vinande som avbryts av en skarp slag som övergår direkt i ett nytt kort vinljud.
Jag känner igen ljudet, jag har hört det förr och jag spanar av himlen rent reflexmässigt. Var?
Pilgrimsfalken har nog fått lite för långa vingar i min lilla akvarellskiss. Men det gör inget tycker jag, att spetsa till epiteten är min melodi!
Fågeln kommer fram högt över grenverket, rakt över mig, en kort stund bara, kanske tre sekunder, klipper några skarpa vingslag och försvinner för min blick bortom träden och är borta i regndimman.
När man hört slaget från en pilgrimsfalk är man redan förberedd och om man därefter har den i flykten vet man förstås med säkerhet. Det är aldrig någon tvekan.
Det är mellan lärkfalk och pilgrimsfalk samma distinktion som mellan sparvhök och duvhök. Är man det minsta tveksam är det de mindre alternativen. Sånt är bra att veta.
Lärkfalk igår och pilgrimsfalk idag är verkligen slutbonus på dagar med intensivt och tröttande måleri.
.
Så modernt - att ta en selfie - så jag gör det jag också!
Jag har faktiskt försökt måla idag också men stormbyarna sliter i mina kläder och framför allt i mina dukar så att de hoppar och vibrerar som hade de eget liv.
Jag gör nya ansträngningar och flyttar in på framsidan av huset, i lä. Men regnet kommer jag inte undan ändå, det smiter runt hörnet som hade också det eget liv och önskan om förtret.
Långkallingar, tre lager tröjor och oljerock på det samt yllemössan neddragen över öronen hjälper ändå inte och till slut måste jag ge upp. Det får bli en annan dag.Vissa dagar lämpar sig faktiskt inte för oljemålning i det fria. Det är nog bara Michael Ancher som har klarat det, han stod i ur och skur året runt bland Skagens klitter och målade fiskare och sjömän.
Honom är det jag tänker med berömvärdhet på när jag drar hemåt igen.
.
Det blir som jag tidigare sagt inte så ofta jag hinner med att skriva i min Naturliga dagbok de här dagarna, när allt brådskar inför min utställning som öppnar om en månad.
"Slättvinter" - oljemålning 81 x 100 cm.
Idag har jag sänt iväg underlaget till vernissagekortet och jag valde den oljemålning som jag tidigare har visat under arbete.
Så här blev den oåterkalleligt färdig.
(Det är mycket som känns som och måste bli oåterkalleligt färdigt just nu. Jag slits hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Framför allt på småtimmarna vaknar jag kallsvettig och ångestladdad - duger detta?! och känner att jag helst ville åka ner dit igen mitt i natten för att kontrollera).
Mjölksyrad gurka, naturligt gott!
Den mjölksyrade gurkan är färdig. Än har inte vätskan klarnat till hundra procent men jäsningen har upphört och jag har smakat av resultatet. Det blev väldigt bra!
En blå flik öppnar sig i molnen.
Dagarna med måleri vid Stugan har varit härliga. Regnen har förstås kommit och gått, ibland tätt som i en dusch och jag har fått gå in och värma mig vid köksspiselns goa vedvärme men lika ofta, trots dystra prognoser, råder sol och värme.
Entitan pickar frön ur pipdånets taggiga fruktkorgar.
Det händer hela tiden spännande ting runt omkring mig.
Så t ex har jag blivit varse den entita som hela tiden dyker ner i vegetationen i diket som vetter mot åkern utanför tomten. Jag undrade några dagar vad hon gjorde där, tills jag beslutade mig för att ge det hela tid och tålamod.
Jag satte mig alltså med kikaren beredd i stolen vid väggen och studerade hur hon, (titor blir gärna ett femininum, allt enligt Erik Rosenberg), med näbben drog till sig pipdånets taggiga fruktkorgar, låste dem med foten och sen plockade ur små frön som hon satte mellan tätlagda fötter och hackade i sig.
Frukt och frön av pipdån.
De är uppenbarligen mycket goda, för titor, dessa små gröna frön, för samma individ entita återkommer ideligen, varje dag, till sitteget lilla gömställe och förråd.
Jag pillade själv ur några frön för att se hur det ter sig. Se fotot ovan.
Här har jag försökt lägga till en liten videoinspelning som jag gjorde med mobilen. Så fort jag lyckas finns den här på plats.
I förrgår visslade det från alraden ner vid kanalen. Höga och mycket ljudliga " kluuuiii .... kluuuiii .... kluuiiiii" pentetrerade landskapet under en kvart. Jag hörde att det var rovfågelskvalitet på det hela men förstod inte vad det kunde vara.
Jag funderade på kungsörn, läste i Erik Rosenberg, hur dess läte påminner om storspovens, förkastade och gick vidare. Glada? Nej, den har ett nästan fnittrigt högt stammande ljud. Jaktfalk, ormvråk! Nej
Till sist fastnade jag för duvhök och den inspelning som jag nu förtvivlat försöker lägga till här i min blogg av händelsen, lade jag även ut på Facebooksidan "Vilken fågel" och fick omgående svar att jag förvisso var rätt ute. Det var troligen en ung duvhök som satt där dold bland träden och tiggde och skrek ända tills en korp passerade, vände tillbaka och med hetsiga störtdykningar och uppretade och energiskt korta och hårda "kra, kra, kra" till sist drev iväg den.
Bålgetingarna håller ut ännu några dagar.
Jag saknar inte getingarna. De envisa sista var jobbiga men nu har regn och nattkyla gjort sitt och ingen ofredar mig längre på altanen.
Däremot är det ännu full fart vid bålgetingbillan i holken på Kvarnstugans bodvägg. Men med bålgetingar är det lättare att stå ut. De har en helt annan karaktär, kanske tack vare sin pondus, och de ger sig inte in i närkontakt med en konstnär under arbete.
Oljemålning under arbete.
Och arbetar gör jag intensivt och envetet. Jag har ett drygt tiotal nya oljemålningar på gång, som alltid med samtidighet, och jag hoppar från den ena till den andra, hänger på väggen, studerar och avgör.
Det är som sagt bråda tider. Den 11 oktober är det vernissage på Galleri R i Linköping och jag hoppas att allt jag har på gång ska vara färdigt tills dess.
Ofta åker jag inte hem igen förrän mörkret kommer.
Med solnedgången kommer tusen tranor rakt över mitt huvud från åkrarna söderöver för att sova i sjön, varvid de möter tusen grågäss som tänker tvärtom allt medan solens sista strålar strör guld över landskapet.
.
Jag tar mig an skissen till en ny stor olja.
När jag står på min målaraltan och målar på mina oljor, händer hela tiden saker vid sidan av. Mycket är vanligheter, (jag höll på att skriva trivialiteter men ångrar mig genast och skriver istället just) - vanligheter.
Det kan vara fäktandet efter sommarens sista envisa getingar som bara sätter sig där det passar. Speciellt i närheten av munnen som kanske doftar av mat, eller på fingrarna som doftar av färg.
Vänskap kor emellan.
Det är korna i hagen som ibland nyfiket längtar efter mänskligt sällskap och kommer fram och ställer sig alldeles intill mitt staffli och skärskådar mig och mitt arbete riktigt ordentligt.
Det är tranornas ropande skruvar under himlen, besöket av en spillkråka som överraskar med klingande rop från asken i hagen, den unga ormvråkens tålmodiga jakt i betet, regnen som kommer och går eller vinbergssnäckans långsamma släpande som jag följer timme efter timme över det nyklippta gräset. Allt är sådant som händer vid sidan om mitt måleri.
Idag är det framför allt storspovarnas sydsträck som ger förtätad stämning.
Högt högt under molnen kommer de i glesa sällskap; ibland även ensamma, med rop som ekar över hela bygden. Och jag kan oftast inte låta bli att svara.
Det är lätt att härma storspovarnas lockläten. Jag får dem att snurra runt i lufthavet där ovanför mig, ta ett par extra varv och intensifiera sitt ropande. De vill ha mig med på resan, eller förstås den artfrände som de tror finns där nere på backen.
Och jag tänker att här visas prov på samhörighet, ett socialt engagemang, nästan ett slags tecken på vänskap storspovar emellan.
Livet är förunderligt rikt och jag är med på resan.
.
- Du har färg i nacken Gunnar, du är ju alldeles blå ... och bakom örat också. Vad har du gjort, säger Ulla.
Jag målar. Intensivt och envetet. Det är det enkla och koncisa svaret.
Nio dukar har jag på gång just nu, i olika format.
Jag tänker på Erland Cullberg, vår store och originelle konstnär, död 2012. Han hade färg överallt, inte bara i nacken och bakom örat.
Jag träffade honom för ett antal år sedan. Vi sågs på Operabaren i Stockholm, när jag var där med litografigänget. Grafiktryckaren Arne kände alla konstnärer av betydelse, också Erland, så vi presenterades där "mitt i smeten".
Erland var färgrik, minst sagt, inte bara som person utan också mera bokstavligt. Hans händer var fulla av färg, kläderna också och jag såg minsann att även öronen var kulörta i gult, rött, grönt och blått.
Så jämfört med Erland Cullberg är jag novis i sammanhanget.
Men kanske är jag en bit på väg nu när jag är blå i nacken och bakom öronen.
Som alltid har jag alltså en "kollektion" på gång. Jag arbetar så, ett par timmar med en duk, och sedan byter jag till nästa och därefter till nästa ...
Jag går vidare när jag känner att orken eller förmågan tryter, när rädslan gnager om att göra för fort och fel.
Sen sitter jag där i stolen på gräsmattan vid Stugan och glor på ett par dukar åt gången vilka hänger där på falurödväggen. Jag tittar nog lika mycket som jag målar, samlar kraft och intryck och bestämmer mig för en väg framåt.
Så går det till!
Några verk under arbete:
.
Jag fyllde år igår. Inget storartat jubileum, bara en av de vanliga födelsedagarna i den allt längre raden.
Nu har jag blivit vederbörligt och varmt uppvaktad av familj, släkt och vänner. Allt är på plats således.
Själva födelsedagen tillbringade jag målandes på altanen vid Stugan. Det var ju så gudomligt vackert väder. En riktig indiansommardag med 23 grader och molnfri himmel.
Men torrt. Nässlorna under asparna slokar och almarnas blad hänger. Men med dem vet man ju inte säkert, kanske är almsjukan på gång. Det visar sig i så fall till nästa år, hemska tanke.
Oljemålning - "Vandring i bokskog om våren" - 100 x 80 cm
Jag fick en idé häromdagen. Ett uppslag, kanske man säger, att möjligen kunna "placera" en av mina större oljemålningar i en offentlig lokal.
Jag tog mod till mig och talade direkt med personalen om min tanke.
Så, nu på tisdag morgon, är det bestämt, ska jag ta med mig verket och provhänga och därefter får vi se vad som kommer att hända. Jag har i alla fall tagit ett initiativ; ibland måste man även som konstnär göra så, vara ganska omsej och kringsej om något ska hända.
Jag behövde justera en del i målningen, tyckte jag. Det brukar vara så och kännas så när en tid har gått och jag fortfarande har verket i min ägo.
Det var det jag gjorde igår vid Stugan - justerade och förbättrade. Nu är jag färdig för den här gången
Under dagen igår, medan jag stod där och målade, tutade min mobiltelefon hela tiden. Meddelande efter meddelande droppade in via olika nätverk. Det var alltså en stor skara gratulanter som hörde av sig med små korta grattishälsningar, somligt även med bifogade bilder.
I morse kunde jag summera till drygt 120 personer.
Fantastiskt!
Man måste bli imponerad. Mycket kan sägas om Facebook, Instagram ... och allt vad de heter, de här många gånger kritiserade digitala nätverken, men de fyller också en positiv funktion genom att vara ett enkelt administrerat socialt kitt.
Efter gårdagens massiva grattande måste jag erkänna att jag verkligen blev både överraskad och glad över de små hälsningarna.
Så härmed vill jag leverera ett stort TACK till alla er, som också läser denna blogg. Ni förgyllde min födelsedag ytterligare några snäpp!
Inlägg
