Det fick bli knärot. Förstås! Orkidén i fokus av dagens debatt om skogen.
Min gåva till vännen Suzanna.
Jag har så många minnen och berättelser om knärot. Möten med den i storskogen tillsammans med familjen och barnen under alla dessa år. Och sen, helt plöstsligt, är allt över, förrött och skövlat. Så oerhört tomt och sorgligt. Och det mest ledsamma är att det nog aldrig kommer tillbaka.
Länk till ett tidigare skriveri om "Knäroten i "vår" skog".
Så blir min enkla målning inte bara en gåva till en kär vän, utan också ett ställningstagande och en tyst protest mot allt som händer just nu med skogen i vårt land.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar