Varenda morgon ser jag under dessa dagar rödstjärtar i vår trädgård. Jag har berättat om dem tidigare här i min naturliga dagbok. Det verkar komma nya fåglar nästan varje dag, genomströmningen är stor och flyttningen pågår med oförminskad styrka. Alltmer verkar det nu vara nyruggade årsungar som dominerar. De ligger steget efter föräldragenerationen, som troligen har hunnit en bit längre mot söder.
Det känns som att rödstjärten har haft ett mycket lyckat häckningsår 2026. Arten har av hävd alltid legat högt i listan över Sveriges allmänna fågelarter, men jag drar det hela ett steg längre och dristar mig till att påstå att arten numera har passerat lövsångaren. Men den pseudovetenskapliga analysen ska man förstås ta med en stor nypa salt; vad jag noterar i min trädgård blir sanning bara där och nu.
Igår morse igen, när jag drog upp rullgardinen, ser jag två nya rödstjärtar, ungfåglar, i trädgården. Jo, jag vet, att åtminstone en av dem faktiskt var ny, ty den var väldigt mörkt tecknad nämligen. Hela kroppen var askgrå och den roströda stjärten lyste därmed i stor kontrast. Eftersom det var två fåglar kunde jag också jämföra dem. Den ljusa, den normalteckande, var påtagligt mycket ljusare om strupe, bröst och mage mot den mörka.
När den svarta rödstjärten sätter sig på klädvindan med tvätt, säger jag till Ulla, att om det nu blir fågelskit på den rena lakanen, kan vi väl trösta oss med att det kommer från en sällsynt fågel.
- Hrm!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar