- Här finns de sannolikt, säger Kjell och tar en grabbnäve mulm från den håliga gamla eken. Det är skönt att den är hålig ända ner, här behöver man ju inte anstränga sig över hövan.
Med nävar av mulm i handflatorna undersöker vi resultatet. Vi letar efter spår av läderbagge, Osmoderma eremita, en sällsynt, stor skalbagge med hemvist i södra Sveriges gammelekar; en värmekrävande art som har Omberg kärt.
Här, säger Kjell och pekar, har vi en något rektangulär och typisk spilling av läderbagge. Men den här är så liten,att den nog kommer från en ett-årig eller möjligen två-årig larv. Vid tre år, innan larven går til förpuppning att kläckas till imago om våren, är spillningen upp emot centimetern lång.
Det måste finnas gamla ekar för att läderbaggen ska trivas. Minst ett par hundra år ska de vara och fulla av sprickor och håligheter. Dessutom måste trädet stå varmt och solbelyst. Alla de förutsättningarna gäller på Omberg, där ekarna vid Älvarum är upp emot 600 år gamla eller t o m en bit över det. Här har läderbaggarna ett ursprungligt levnadsrum. Eftersom gammelekar, trehundra år och äldre, är sällsynta och glest ställda, beroende på skövlingen då eken förlorade sitt kungliga regalieskydd, som oersättligt skeppsvirke till den svenska marinen, (om den nu hette så på den tiden), är även faunan som följer med i bagaget åsidosatt och spröd.
Rester av död läderbagge ...
...här tillsammans med en lika död bålgeting. Så kan man jämföra storlekar.
Vi letade träget vid flera storekar men hittade inga levande läderbaggar. Däremot fann vi rester av döda läderbaggar på två olika platser och med detta nöjde vi oss så gärna.
När vi nu ändå var på plats kunde vi njuta även av många amiraler, vackra fjärilar av en inhemsk sommargeneration, som dock kommer att ge sig iväg söderut när frosten är här. De svärmade dels i hampflockelns blommor efter nektar och vid gammelekarnas savflöden.
Vi hittade ett begränsat område, kanske tio kvadratmeter stort, där blåsippsplantorna hade en vacker bladstruktur. Den känner jag igen från den odlade variant som finns i vår egen trädgård, men här växte den alltså naturligt.
Karin, Sverker och Kjell på plats.
Jag tror att det kan vara en eldsopp, säger Karin.
På plats hemma i ateljén gör jag rekonstruktion av läderbagge in action. En akvarell ur egen fatabur. Så nu vet ni något bättre vad jag har berättat om.
Läderbagge, Osmoderma eremita. Eremita för att de inskilda individerna kan leva hela sitt liv i samma hålighet i en gammal ek. Åtminstone kan detta gälla honorna, medan hanarna med sitt starka doftferomon, kan ge sig iväg på "långa" utflykter mellan två träd, på hundra meters avstånd. Snabb spridning är läderbaggen alltså inte känd för, tvärtom måste den idag få mänskliog hjälp av s k mulmholkar för att kunna överbrygga de distanshinder som finns p g a gammelekarnas stora sällsynthet och glesa förekomst.
Om detta skulle min vän, entomologen och forskaren Niclas Jansson kunna berätta massor. Det är han som uppfann de där mulmholkarna och en del annat. Läs vidare under länken nedan och bli klokare!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar