Efter att Ulla rensat sitt skrivbord inför den interna flytten, som vi nu har företagit oss i huset, kom hon till mig med några foton, som hon tänkte var för papperskorgen. Jag reagerade direkt. De vill jag spara.
Det var papperskopior hon hade i handen, från ett av de tidiga åren vid min målarstuga vid Tåkern, som hon eller kanske någon av våra döttrar hade tagit en sommardag år 2007, enligt en anteckning baktill på fotot. Hustrun gjorde ett besök hos konstnären, mitt i arbetet.
Kära minnen bubblar upp när jag ser dessa foton tagna för nästan tjugo år sedan. Det var väl den tiden, tänker jag, som jag, åtminstone på ett sätt, var som mest uppe i mitt konstnärsskap. Jag hade flera utställningar på gallerier runt om i landet varje år och var liksom alltid på jobbet, i ateljén i Ödeshög eller som oftast nere vid Tåkerns strand. Målande, målande, målande.
Stugan hyrde jag av Renstad gård, kontraktet signerades av Britt-Marie Renstad, var det 2000 jämt möjligen, varefter ägandet, efter ett par år, togs över av sonen Carl.
Jag målade här nere vid Stugan, som jag alltid kallat den, hela året, ute i det fria i landskapet runt sjön eller på den norrvända altanen och nästan alltid under sommartid med kor som nära åskådare. Som jag trivdes.
Konstnären med fru och en kopp kaffe.
Men allt har en ände. 2023 var det definitivt över efter några stökiga år. Jag kan inte säga att jag idag längtar tillbaka. Jo, i tanken men inte på riktigt. Men tårarna rinner nästan när jag ser dessa bilder som andas sådan lycka och framgång. Och, så unga vi var!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar