söndag 23 juli 2017

23 juli - Katastrof med vivlar morfar!

.
- Morfar, kom fort, ropar barnbarnet Blanca, snart fem år gammal. Det är katastrof med vivlar!

- Men det där är väl bara en massa frön från krassingen, svarar jag, och böjer mig ner för att titta närmare på alla "kryp" som hon har upptäckt.


- Näe, svarar Blanca. Titta då! De rör ju på sig, säger hon och petar på ett av alla hundratals "frön" som ligger på verandans trädäck utanför altanen under piedestalen.


Och visst har hon rätt. De rör verkligen på sig. Små klotrunda skalbaggar har ätit upp hela planteringen och sedan trillat ner ur blomman och det är mycket riktigt vivlar det är frågan om. Hur kunde hon veta detta? funderar jag.

- Jamen morfar, dom har ju en lång tunga som sticker ut, svarar hon självklart.

Har man inte lyckats då som morfar, med att överföra naturkunskapen till kommande generationer, suckar jag stolt.


Vilken unge!

fredag 21 juli 2017

21 juli - Almsjukan

.


Medan den första skörden av korn, inte raps den här gången som brukligt är, äger rum på slätten mellan Ödeshög och Vadstena konstaterar jag att almsjukan också skördar.

Det började för knappt tio år sedan en sommar och jag hoppades då att det var just den torra väderleken som var boven, när almbladen började gulna och hänga i förtid vid Stugan.

Nu vet jag bättre. Det finns inget hopp. Almarna dör för fullt. Snart är ännu en vacker och värdefull träddunge på slätten borta.


De första tecknen syns på sommaren, när torkan, både den yttre och inre samverkar och får almarnas blad att hänga livlöst och gulna. 
Den inre torkan beror på att den sjukdomsalstrande, almsplintborreburna svampen täpper till de små näringsbärande kapillärerna som blir bruna och "korkar igen" och den yttre sommartorkan ger den generella vattenbristen runt rötterna vilket snabbt accentuerar problemen för trädet som helt enkelt svälter och törstar ihjäl. 


Det är alltså på sommaren man ser de förta tecknen. Stora träd kan överleva några år men till slut börjar grenarna torka och trädkronan blir allt glesare och vissnar.


När det har gått så långt är det inte långt kvar till trädets död.


Helt plötslig orkar inte almen längre. Förra året såg jag de första tecknen på den här 20-åringen. Nu ger den ger upp och dör.


Över en sommar kommer inga nya blad. Därefter är ett skelett allt som återstår.

Hoppet är ute för almarna runt Stugan liksom på alla andra håll i landet. Det är bara så tragiskt! Ett helt landskap förändras.

söndag 16 juli 2017

16 juli - Överraskande målarhjälp

.
Jag arbetar med tre stora oljemålningar. De är i formatet 170 x 100 cm.
För att kunna koncentrera mitt arbete nu när det är lite körigt med flera återstående utställningar i år har jag efter upplägg på plats i verkligheten tagit hem dukarna till min ateljé där jag kan arbeta vidare i lugn och ro oberoende av väder, myggor och transporter. Det känns bra så och jag har riggat till mjukt ljus hemmavid genom vita lakan för fönstren och med rofyllt tillbommad verkstad.
Typiskt för mitt sätt att arbeta är att jag har ett gäng alster på gång samtidigt, därvid kan jag lätt hoppa från det ena till det andra när jag behöver en paus för funderingar och eftertanke.


Som oftast skissar jag upp motivet i en ockra ton och därefter arbetar jag vidare med förstärkningar och djup i samma färgregister innan jag i nästa tredje steg, som ses ovan, börjar komma in med andra pigment. 
Man kan redan nu ana verkens slutmål men ännu återstår väldigt mycket måleri och mycket kan hända och ändras under måleriets gång.

Det är skönt med frihet i måleriet, den jag kan känna ibland när det känns som bäst, efter snart trettiofem år som konstnär med oljemåleri i bagaget. Det tar tid att komma dithän och resan kan pausa eller till och med gå i retur ibland men just nu upplever jag en härlig trygghet - ett "flow" som det heter i idrottssammanhang, så länge nu den känslan varar.


Jag tänker på det när jag med posten får en gammal maläten bok av min vän Frank på Öland. Det finns ingen titel på bokverket, kanske att omslaget helt enkelt saknas. 
På en liten följelapp läser jag följande:


Boken är tryckt i Örebro år 1817 och är en översättning av en fransk utgåva, vad annars, som presenterar den tidens måleri, både vattenfärg och oljefärg, i översikt och i detalj.


Se bara på på uppslaget där författaren lär ut hur man målar himlar. 


Det här är tiden före friluftsmåleriets glansdagar i sekelskiftet 1800/1900-tal, impressionismens genombrott med nya ofta färdiga färger och en modernare syn på skapandets frihet. 
Det är där, i den tidens måleri jag ännu söker min inspiration och vill komma vidare ifrån. Då när måleriet var som allra bäst. Där är jag rotad och förankrad.

Jag kommer att återkomma med små nedslag ur den här bokens fantastiska lärotexter, ett underbart tidsdokument. 
Tack Frank!

tisdag 11 juli 2017

11 juli - En helt normal sommardag

.
- Vi är här för att hämta slipstenen ...

... säger Magnus som står  med släpkärran utanför dörren tillsammans med bror Peter. Så snabbt och enkelt gick det att bli av med den efter en blänkare på Facebook och dessutom blir den alltså trevligt nog kvar i kommunen.

- Jag fixar en ny ställning, inga problem, säger Peter och lastar upp allt på kärran, dämpar den möra sandstenen med det gamla "vattendäcket" och lovar att köra försiktigt hem.



Vi har ärvt stenen, fick den av farbror Josef på dagen då han flyttade från sitt fina gula hus vid Backasand till äldrevården, det var i slutet av 80-talet och med undantag för några få försök på knivar och saxar i kökslådan och ett par extra arbetspass vid Stocklycke på Omberg i samband med slåtterdagar under Naturum Ombergs ledning, så har stenen inte slitits på nämnvärt.
Det var dags nu helt enkelt, att ta ett steg framåt i tiden och överlåta den till bättre behövande. Stenen ville definitivt in i arbete igen.

Så blev det äntligen också plats att röja runt kompostlådorna i trädgården. 
Jag lastade den rågade överfyllan i grovsäckar, åkte ner till Stugan och lämpade av tolv fulla säckar över mitt snokgömme där det för dagen dock inte siktades en enda snok.
Däremot frodas nässlorna runt bingen och jag har tidigare berättat om de larvsamlingar av påfågelögon jag brukar påträffa.



Larv av påfågelöga färdig för förpuppning.

Precis som förutsagt hade larverna nu delat upp sig inför sitt sista larvstadium och förpuppning. Av de ursprungliga cirka fyrtio larverna fördelat på två grupper fann jag endast tre levande men ett tiotal döda i olika storlek.



Döden lurar på de flesta av larverna.

Det är hårt att vara fjärilslarv. Endast ett fåtal kommer levande genom hela processen, fienderna är många: fåglar, steklar, hårt väder och diverse parasiter.

Svettig och trött tog jag vägen hem över Sverkerkapellet för att slänga mig i Vättern. Det var varmt och skönt i vattnet men inte gick det att slänga sig i såsom tidigare. Jag fick treva mig ut i fotsdjupt vatten.



Stenarna skvallrar om Vätterns extremt låga vattenstånd.

Vattenståndet är lågt, minst en halv meter under det normala, krisigt helt enkelt. Jag fick behålla skorna på för att kunna treva mig ut i det stenigt fotsdjupa vattnet för ett dopp.

Hemma igen ringer Susanne och berättar om en fågel som hon sett på vägen. "En brun fågel med vitt mellan vingarna". Och nyss fanns den där på vägen igen, men nu som död."

- Får jag komma över och visa den? frågar hon. Jag har letat igenom hela fågelboken och kan inte komma närmare än att det kanske kan vara en bergfink. Vad säger du om det Gebbe. Kan jag komma direkt?

- Kom du, svarar jag, så får vi stilla din nyfikenhet.



Susanne med den nydöda fågeln som visar sig vara en ung stenskvätta.

- Ibland, eller till och med oftast, är det jättesvårt, säger Susanne. Ingen av den här fågelbokens fotografier stämmer ju. Titta själv! Hur ska man bära sig åt egentligen? Det känns verkligen helt omöjligt.

Vi bläddrar fram till stenskvätta och kollar. 
Jag måste hålla med om problematíken eftersom fotot i boken är tagit snett underifrån på en adult hane i häckningsdräkt, egentligen helt odugligt som dokument för artbestämning av stenskvättor i det vilda, framför allt då det som i det här fallet handlar om en individ i juvenil dräkt. 

- Det finns förstås bättre fågelböcker, säger jag och försöker så gott det går att förklara det här med skillnaden på dräkter mellan kön och åldrar och kommer även in på den för stenskvättor så typiska brämfällningen. 

Sug på den du kära läsare! 


söndag 9 juli 2017

9 juli - Smultronställen

.

Saxat ur Östgötatidningens sommarbilaga vecka 27

lördag 8 juli 2017

8 juli - Håvning vid Tåkern

.
Det var en skön dag vid Tåkern igår. Jag var heldagsmorfar åt Naemi och Blanca och siktet var inställt på Naturum, Sagostigen och håvning av vattendjur.






Vi fick lära oss mycket av Hanna på Naturum och hittade bland annat:

Vattengråsuggor, vattenkvalster, ryggsimmare, vattenloppor, musselkräftor, en stor trollsländenymf, dagsländenymfer, larver av fjärilsmyggor, posthornssnäckor, dammsnäckor och en liten ung vattensalamander.

I bakgrunden, på gyttjan vid vasskanten hoppade ett par unga skäggmesar omkring väldigt orädda.

söndag 2 juli 2017

2 juli - Sandlosta, påfågelöga och Mitt i Naturen

.
Med Heda marknad, alltid första lördagen i juli och därmed lyckligt överstånden, känns det som att sommaren är på plats utan återvändo. Däri ligger ett visst vemod, tycker jag, med ännu en passerad vår som man gick och längtade efter och aldrig riktigt fattade pågick under tiden.

På väg ner till Stugan för olika förberedelser noterar jag i omgivningarna runt Renstad att sandlostan, som jag fann för första gången i Östergötland för två år sedan, har spritt sig markant från sin etableringsplats.



Täta bestånd växer numera i åkerkanterna på flera platser runt RenstadDet var ju förstås spännande att få vara först med upptäckten av detta gräs i Östergötland men jag hoppas verkligen att utvecklingen inte börjar "skena" och blir svår.

Sandlosta är ett i Sverige nyinkommet gräs som kan bli ett mycket besvärligt åkerogräs under vissa förhållanden. Det påträffades för några årtionden sedan i Skåne och har alltså spritt sig ända hit. 
Det utvecklar ofta resistens mot bekämpningsmedel och kan enligt forskarna helt ta över när markberedning är bristfällig som t ex vid direktsådd i stubb. Arten har stora frön som mognar tidigt och faller ner i jorden för snabb tillväxt kommande vår och och växer i täta bestånd som kan kväva annan växtlighet.


När jag går runt vid Stugan ser jag i trädgårdskompostens nässelbård flera larvkolonier av fjärilen påfågelöga. De är mitt i uppväxten, ännu i täta flockar och i spinnskydd. Om någon vecka redan kommer de korpsvarta och fint vitprickiga, mycket torniga larverna, att vara dubbelt så stora och lite mer av ensamvargar inför förpuppingen. Då kommer de att vandra iväg åt olika håll och jag kommer säkert att finna någon guldglänsande puppa hängande ända borta på stugväggen. Det brukar bli så.

Jag pysslar sedan om Stugan: handlar, städar, sorterar samt klipper gräset. Allt är viktiga förberedelser inför ett besök av TV. I veckan kommer nämligen Mitt i Naturen till Tåkern för att filma in program till kommande höst. 
På onsdag blir det dags för undertecknad att medverka. Jag är engagerad i programmet som målande konstnär och ska samtidigt berätta om "mitt" Tåkern. Vi får väl se hur det blir till slut.



Grunden är lagd till en ny oljemålning på plats vid kanalen vid Stugan vid Tåkern och som alltid lägger jag basen raskt och intuitivt i diametralt motsatta komplementfärger.

Idag har jag förberett en oljemålning såsom jag blivit ombedd att göra. Jag ställde mig vid kanalen strax nedom Stugan och lade upp grunden till en målning på plats som brukligt, en som jag ska fortsätta med under själva tillställningen. 
Det är bra att ha något på plats på duken redan från början fick jag nämligen besked om.