- Vi är här för att hämta slipstenen ...
... säger Magnus som står med släpkärran utanför dörren tillsammans med bror Peter. Så snabbt och enkelt gick det att bli av med den efter en blänkare på Facebook och dessutom blir den alltså trevligt nog kvar i kommunen.
- Jag fixar en ny ställning, inga problem, säger Peter och lastar upp allt på kärran, dämpar den möra sandstenen med det gamla "vattendäcket" och lovar att köra försiktigt hem.
Vi har ärvt stenen, fick den av farbror Josef på dagen då han flyttade från sitt fina gula hus vid Backasand till äldrevården, det var i slutet av 80-talet och med undantag för några få försök på knivar och saxar i kökslådan och ett par extra arbetspass vid Stocklycke på Omberg i samband med slåtterdagar under Naturum Ombergs ledning, så har stenen inte slitits på nämnvärt.
Det var dags nu helt enkelt, att ta ett steg framåt i tiden och överlåta den till bättre behövande. Stenen ville definitivt in i arbete igen.
Så blev det äntligen också plats att röja runt kompostlådorna i trädgården.
Jag lastade den rågade överfyllan i grovsäckar, åkte ner till Stugan och lämpade av tolv fulla säckar över mitt snokgömme där det för dagen dock inte siktades en enda snok.
Däremot frodas nässlorna runt bingen och jag har tidigare berättat om de larvsamlingar av påfågelögon jag brukar påträffa.
Larv av påfågelöga färdig för förpuppning.
Precis som förutsagt hade larverna nu delat upp sig inför sitt sista larvstadium och förpuppning. Av de ursprungliga cirka fyrtio larverna fördelat på två grupper fann jag endast tre levande men ett tiotal döda i olika storlek.
Döden lurar på de flesta av larverna.
Det är hårt att vara fjärilslarv. Endast ett fåtal kommer levande genom hela processen, fienderna är många: fåglar, steklar, hårt väder och diverse parasiter.
Svettig och trött tog jag vägen hem över Sverkerkapellet för att slänga mig i Vättern. Det var varmt och skönt i vattnet men inte gick det att slänga sig i såsom tidigare. Jag fick treva mig ut i fotsdjupt vatten.
Stenarna skvallrar om Vätterns extremt låga vattenstånd.
Vattenståndet är lågt, minst en halv meter under det normala, krisigt helt enkelt. Jag fick behålla skorna på för att kunna treva mig ut i det stenigt fotsdjupa vattnet för ett dopp.
Hemma igen ringer Susanne och berättar om en fågel som hon sett på vägen. "En brun fågel med vitt mellan vingarna". Och nyss fanns den där på vägen igen, men nu som död."
- Får jag komma över och visa den? frågar hon. Jag har letat igenom hela fågelboken och kan inte komma närmare än att det kanske kan vara en bergfink. Vad säger du om det Gebbe. Kan jag komma direkt?
- Kom du, svarar jag, så får vi stilla din nyfikenhet.
Susanne med den nydöda fågeln som visar sig vara en ung stenskvätta.
- Ibland, eller till och med oftast, är det jättesvårt, säger Susanne. Ingen av den här fågelbokens fotografier stämmer ju. Titta själv! Hur ska man bära sig åt egentligen? Det känns verkligen helt omöjligt.
Vi bläddrar fram till stenskvätta och kollar.
Jag måste hålla med om problematíken eftersom fotot i boken är tagit snett underifrån på en adult hane i häckningsdräkt, egentligen helt odugligt som dokument för artbestämning av stenskvättor i det vilda, framför allt då det som i det här fallet handlar om en individ i juvenil dräkt.
- Det finns förstås bättre fågelböcker, säger jag och försöker så gott det går att förklara det här med skillnaden på dräkter mellan kön och åldrar och kommer även in på den för stenskvättor så typiska brämfällningen.
Sug på den du kära läsare!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar