- Morfar, kom fort, ropar barnbarnet Blanca, snart fem år gammal. Det är katastrof med vivlar!
- Men det där är väl bara en massa frön från krassingen, svarar jag, och böjer mig ner för att titta närmare på alla "kryp" som hon har upptäckt.
- Näe, svarar Blanca. Titta då! De rör ju på sig, säger hon och petar på ett av alla hundratals "frön" som ligger på verandans trädäck utanför altanen under piedestalen.
Och visst har hon rätt. De rör verkligen på sig. Små klotrunda skalbaggar har ätit upp hela planteringen och sedan trillat ner ur blomman och det är mycket riktigt vivlar det är frågan om. Hur kunde hon veta detta? funderar jag.
- Jamen morfar, dom har ju en lång tunga som sticker ut, svarar hon självklart.
Har man inte lyckats då som morfar, med att överföra naturkunskapen till kommande generationer, suckar jag stolt.
Vilken unge!
Inlägg
Hej! Ja, en lupp är något helt oandvändbart och överflödigt där i den underbara och självklara synskärpans unga rike.
SvaraRaderaJo, var stolt med all rätt Gebbe! Ett tidigt "inympat" naturintresse är en stor gåva till en liten en.
Sensommardagar redan. Vart tog de dagar som var tidigare vägen egentligen. Ingen som vet.
Jag har suttit en stund vid den gamla allélinden som nu precis har blommat över. Den är ju sist ut bland lövträden med detta och markerar samtidigt mycket tydligt att årets sommar är i en rejäl utförsbacke. Men en liten sista härlig lindblomsk aftondoftpust fick jag ändå förnimma och därmed fick ordet bitterljuv sin absoluta konkretion för mig.