Medan den första skörden av korn, inte raps den här gången som brukligt är, äger rum på slätten mellan Ödeshög och Vadstena konstaterar jag att almsjukan också skördar.
Det började för knappt tio år sedan en sommar och jag hoppades då att det var just den torra väderleken som var boven, när almbladen började gulna och hänga i förtid vid Stugan.
Nu vet jag bättre. Det finns inget hopp. Almarna dör för fullt. Snart är ännu en vacker och värdefull träddunge på slätten borta.
De första tecknen syns på sommaren, när torkan, både den yttre och inre samverkar och får almarnas blad att hänga livlöst och gulna.
Den inre torkan beror på att den sjukdomsalstrande, almsplintborreburna svampen täpper till de små näringsbärande kapillärerna som blir bruna och "korkar igen" och den yttre sommartorkan ger den generella vattenbristen runt rötterna vilket snabbt accentuerar problemen för trädet som helt enkelt svälter och törstar ihjäl.
Det är alltså på sommaren man ser de förta tecknen. Stora träd kan överleva några år men till slut börjar grenarna torka och trädkronan blir allt glesare och vissnar.
När det har gått så långt är det inte långt kvar till trädets död.
Helt plötslig orkar inte almen längre. Förra året såg jag de första tecknen på den här 20-åringen. Nu ger den ger upp och dör.
Över en sommar kommer inga nya blad. Därefter är ett skelett allt som återstår.
Hoppet är ute för almarna runt Stugan liksom på alla andra håll i landet. Det är bara så tragiskt! Ett helt landskap förändras.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar