Jag leder cykelmarschen från Ödeshög till Vadstena. (Foton Ulla Björkman).
Stor samling vid Väversunda där vi döper vägen till Ommastigen. (Foton Ulla Björkman)
Vattnet sjunger och glittrar i dunkelljuset mellan träd och stenar.
Som en impressionistisk tavla av Monet skimrar ljuset och den ljusbruna åbottnen blinkar.
Sjögräset ligger kammat och tillplattat i strömmen. 
Jag finner en mäktig bäverhydda, över två meter hög. .
Vildäpplet längs vägkanten frestar till plock. Det är ett vackert äpple, stort och fläckfritt och utan surhet. Men å andra sidan smakar det nästan ingenting alls; mest svagt smaksatt vatten och skalet är något kärvt och hårt.
Såpnejlikan blommar i dikeskanten. En gammal trädgårdsväxt som numera funnit sig väl tillrätta i det fria vid dikesrenar och söderslänter om än aldrig långt från sitt ursprung.
En kopparglänsande Carabid, en jordlöpare Pterostichus versicolor, kilar över den solvarma asfalten. Den är ett hungrigt rovdjur som letar efter mat och finner också rikligt med krossade smådjur att hugga in på. Men den utmanar därvid ödet och slutar kanske själv som mat när nästa bil har passerat. Jag ser många offer strödda i asfalten.
Strax därpå ser jag ännu en svärmarlarv på väg ner mot dikeskanten. Att det är fråga om just svärmare avgörs på det spetsiga hornet på det yttersta kroppssegmentet. Först tror jag att det är ytterligare en snabelsvärmarlarv. Men nu senare, efter det att jag har konsulterat bestämningslitteraturen, kan jag konstatera att jag har fotograferat en larv av Brunsprötad skymningssvärmare. Den har som synes många gulaktiga ögonfläckar längs hela kroppen.
Det är första gången i mitt liv jag ser denna fjärilslarv och med sådant måste man väl vara mer än nöjd med dagen. Och allt detta och mycket mer därtill skedde längs en vanlig liten asfaltväg en sensommardag i slutet av augusti. Livet är rikt!
.
Utsikt från fågeludden ut mot Måkläppen.
Alltså vandrade jag runt i närlandskapet. Tvärs över golfbanan, förbi fyren och ut till Nabben innanför den växande sandreveln Måkläppen.
(Först nu när jag skriver detta förstår jag att namnet ska läsas: Måk-läppen och inte Må-kläppen som jag tidigare tänkt mig. Det är ju självklart alla måsarna där ute på "läppen" av sand som är orsaken och ursprunget).
.
Nils Kjellén med medhjälpare räknar fåglar vid Falsterbo. Alltid på plats!
Med fågelsträck var det ännu glest. Det dröjer ännu fjorton dagar ungefär innan Falsterbo lever upp till sitt rykte och fylls av ornitologer från hela Europa. Då, första veckan i september, är det framför allt bivråkarna som lockar. Idag var det gott om vadare och änder. Kustpiparna visslade käckt och enstaka storspovar vårdrillade. Himlen var full av flyttande svalor och grågässen Öresunds-pendlade mellan Danmark och Sverige.
.
Idag var endast det närmaste gänget runt Falsterbo fågelstation på plats för att som alltid, varje höst i ur och skur, räkna fåglarna som sträcker förbi mot söder.
.
Grönfläckig padda.
.På vägen ut till udden höll jag på att trampa på en liten padda. Den var mycket ljusare än alla de andra som fanns där hela tiden och jag böjde mig ner och tog upp den.
Så var den dagen räddad. Min första notering av grönfläckig padda i Sverige var klar. Tidigare har jag endast sett denna raritet en gång på Bornholm.
Efter en lugn natt drog jag iväg längs kusten österut. Mellan Höllviken och Trelleborg stannade jag vid en gammal bunker från andra världskriget och plockade av nästan tio liter björnbär. Jag bär minnen av den närgångenheten på armar och ben.
Vattenfyllda marker.
Överallt i trakten hade tre dagars intensivt regnande lämnat spår i form av översvämningar, länspumpning och vattenfyllda diken och åkrar. Upp emot 250 mm regn hade just fallit.
Vid Smygehuk tog jag lunch. I skjortärmar trots vinden eftersom värmen var skön fäktade jag bort getingarna som ville dela rökt lax, musslor, skaldjurspaté och en trockadero med mig och fortsatte därefter till Ystad, svängde upp mot Tomelilla och Fyledalens vackert böljande landskap bara för att få uppleva alla gladorna.
Glidande glada.
Jag hade i och för sett dem redan vid inträdet till Skåne, i Klippans kommun, och därefter då och då hela tiden. Men just här vid Tomelilla, en kommun som har förstått betydelsen och införlivat fågeln i sin välkomstskylt, ser man glador hela tiden.
.
Vägen hem därefter, över Smålands ensartade skogar, är en transportsträcka som balanserar den rika upplevelsen i Skåne. Ibland undrar jag varför man inte bor där; så vackert, rikt och växlande att jag nästan blir lite avundsjuk. Det sitter i ett litet tag. Sen återkommer Omberg, Tåkern och Vättern i sinnet och då känns allt rätt igen.
.
.
Trots gråväder och lite avkänd uschlighet åker jag upp till Omberg på kvällskvisten för att skörda lite rödgul trumpetsvamp. Jag får ihop ungefär 7 liter på en halvtimma men sen driver myggen ut mig från kärret. Vid Tegnebo, nära Vätterkusten, ser jag skörd av annat slag. Ett gäng jägare plockar ihop sin utrustning efter några dagars jakt på kanadagås. Alla fåglar som syns på bilden är lockfåglar - vettar.
I övrigt pågår skörd av alla de slag överallt på slätten just nu. Först rapsen som redan börjat svartna och sen vetet varefter korn, råg, ärtor och åkerbönor står på tur.
Överallt stiger dammmolnen bakom tröskor.
.
Komplettering från vår utfärd till Ombergs jätteekar igår. 
Lars guidar oss på Omberg vid Älvarum och Storpissan.
Vi stannar vid en eklåga som visar sig ha hur mycket som helst att berätta för den som är initierad.
- Att finna en jätteek är svårt, säger Kjell, men att finna en liggande jätteek är så oändligt mycket svårare.
Att spara en sån har man bara haft "råd med" genom de senaste årtiondenas naturvårdsinsikt och med alla extra medel för miljösatningar som kommit till.
.
Skövlingen av jätteekar påbörjades efter att Kronan släppte sina Regal-regler på sent 1800-tal. De som sedan Gustav Wasas tid bestämde att varje ek betraktades som Statens egendom, viktiga för fartygsbyggandet men en nagel i ögat på Odalmannen, fortsätter Kjell. Denne såg sin chans direkt, att bli av med de "störande gamla ekarna" på sina marker och var aldrig sen med att hugga bort dem för gott.
.
Och Lars fortsätter med att berätta om Sveaskogs unika satsning på Omberg, där målsättningen är att upp emot 70 % av skogen ska sparas som naturskog och att de övriga 30 % ska ges gängse naturvårdshänsyn men vara av produktionskaraktär.
Jätteekar och gammelgranar skall ges förtur, främmande trädslag skall huggas bort och variationen av naturtyper på berget skall stärkas genom skogsbete och lämnad död ved.
.
- Detta är ett spännande experiment, säger Kjell, som kan ge hotade insektsarter, svampar och lavar en ny chans i vårt land.
.
- Hoppas nu bara att Sveaskog har tålamod och långsiktighet i sina ambitioner, inflikar Lars.
.
Karin kramar Ombergs hittills äldsta kända ek. Den började växa på Heliga Birgittas tid, något efter mitten av 1300-talet.
.
.
.
.
.
.
Vi beundrar Ombergs äldsta jättek. Men de flesta av oss går bet på att gissa vilken av dem alla som det är. Märkvärdigt att trädet inte är mer omfångsrikt än så här, tycker de flesta av oss, inklusive Kjell själv, som menar att detta faktum har fått honom att mera grundligt reflektera över vilka ekar som är värda att satsas mest på. Det är nämligen åldern mer än omfånget som bör räknas, menar han.
I ett sådan perspektiv blir människan nästan skrämmande liten. Skrämmande för eken, menar jag, eftersom vi inte äger ett tillräckligt långsiktigt perspektiv utan ser allt kortsiktigt och "pseudo-ekonomiskt".
- Det här är mulm, säger Kjell och visar upp ett par nävar brunrötad ekved. Den är full av svamphyfer och kompost.
- Jag arbetar faktiskt på allvar för att det helsvenska ordet "mulm" skall exporteras och jag tror att jag är ganska lyckosam med detta, eftersom motsvarande ord för begreppet tycks saknas i de flesta främmande språk, informerar Kjell.
.
I den gamla ek-lågan visar Kjell på de olika arter av svampangrepp som finns. Dessa ger i sin tur upphov till skilda typer av röta.
Varje del av eken, rötorna, torrgrenarna, barken och alla varierande påväxter är en egen liten värld.
.
- Ni tror att ni endast står framför en gammal död och liggande jättek, säger Kjell.
Men egentligen är detta ett kosmos i mikroformat; en egen värld full av liv av tusende de slag.
.
Vördas mina vänner, uppmanar Kjell.
.
Nicklas leder ett projekt för att dokumentera traktens nattfjärilar. Och därvidlag handlar det i huvudsak om arterna i grupperna: svärmare, spinnare, flyn och flertalet "stora" mätare.
Det är första gången som dessa djur inventeras vid sjön Tåkern någonsin, egendomligt nog, berättar Nicklas, som också är handledare på plats för Gizem Altan. Hon är inbjuden från universitetet i Adana i sydöstra Turkiet för att vidarutbilda sig samt gästforska i Sverige.
.
Gizem är den som får styra det hela på plats när vi kommer fram. Hon har dragit upp sin blåa huva som skydd för myggen och tagit fram flera burkar med bedövningsmedel.
Hon börjar insamlandet omedelbart. Snabbt och effektivt fångar hon in nattfjärilarna i burkarna där de bedövas och dör för senare preparering och artbestämning.
.
Nicklas passar samtidigt på att samla in nattsländor av alla sorter, Trichoptera, som det finns rikligt av i det skarpa ljuset.
.
- Jag sänder dem vidare till en forskarkollega, säger Nicklas. Jag hjälper bara till med själva insamlandet och samtidigt får vi ju en inventering gjord även av dessa intressanta djur vid Tåkern för första gången.
Men till skillnad från fjärilarna som torrprepareras måste nattsländorna läggas i sprit för att möjliggöra genitalpreparering senare - ett måste för säker artbestämning, undervisar Nicklas.
.
Det finns ljusfällor uppställda på tre platser runt Tåkerns södra strand och dessutom en doftfälla i kanten av Dags mosse.
Det är fullt av insekter på de blixtrande ljusa lakanen i den mörka natten. Flugor, skalbaggar, steklar, dagsländor, fjädermyggor samt mal och mott förutom de eftersökta nattfjärilsgrupperna svärmar runt ljuset, landar på lakanet eller söker skydd i skuggan av de tomma äggkartonger som ligger därunder.
.
En pilporslinsvinge, Pheosia tremula, fångas. Det är nästan bara hanar av denna art och syskonarten björkposlinsvinge som fångas i ljusfällor, läser jag senare i Nationalnyckeln, då jag letar efter en säker artbestämning från det fotografi jag tagit i natten. Hanarna känns igen på sina kammade antenner.
.
De barber i en indisk flod som gillade mina fötter.
.
Inlägg
Alla kommentarer
