27 mars - Förunderliga Vättern

.

Det är verkligt nära nu att Vättern lägger sig. Nattgammal nyis är på väg att golva det öppna vattnets sista blåvattrade refuger. Det måtte väl i så fall bli någon form av rekord, jag menar, det är ju ändå nästan april och på tok för sent för dylika vinterhändelser, även om vi, som bor vid Vättern, mycket väl vet att om, och i så fall inte oftare än vart sjunde år i snitt, Vättern ämnar lägga sig, så blir det aldrig före februari månads utgång. Så lång tid tar det nämligen för denna djupa sötvattensreservoar att bli tillräckligt nedkyld.

Och oftare än detta sker vill vi inte heller, även om man ibland längtar efter en ny isvandring till Ombergs grottor, ty då blir våren bara senare i trakten. Alltså önskar jag vind; vind i natt, för att bryta upp isbojan innan det är för sent, ett par köldnätter till i stiltje kan nämligen räcka för att hela sjön ska bli istäckt och oåtkomlig för vinddrift

Men idag i den lätta brisen krasar det och gnisslar, gnäller och knäpper. Jag står uppe i det nya fina utsiktstornet vid Västra Väggar och spanar ner över sjön. Ensam. Det är ingen fart alls på Ombergs besökare ännu, med total brist på sippor och sånt som lockar och drar, menar jag. Än är det vinterväglag på Sjövägen och tjockt med snö och is.

Mot söder ser jag i den krispiga luften ända ner till Taberg i Småland, minst åtta mil bort. Visingsö ligger som en låg höjd mitt i sjön och Ombergs uddar sticker rakt ut i solgasset och skapar mörka mjuka former medan smala blå råkar vattrar sig i brisen. Några skrakar rastar just där, i de sista, och en och annan mås ser jag också. Allt är lugnt och väldigt fridfullt.

Vätterns vatten är grönt och kristallklart. Genom den glasklara nyisen ligger bottnen öppen för total inblick. Stenarna går att räkna. Vilken sjö! Jag upphör aldrig att förundras och glädjas åt denna jordens gåva till människan. 
Att bo nära en sådan plats är ett privilegium utöver det vanliga.

Men att hoten tätnar kring Vättern känner också många till idag:

1. Utökad stridsflygverksamhet med intensifierad målskjutning planeras
2. Provborrning efter frackad naturgas i alunskifferlagren är tänkt att påbörjas
3. Gruvbrytning efter jordartsmetaller hotar vid stranden av sjön mellan Gränna och Ödeshög.
4. Förhandsprospektering av järnmalmsbrytning på stort djup under Jönköping och Visingsö är påbörjad.

Inget av detta får ske!
Läs under "Rädda Vättern" i spalten till höger. Ta in den samlade kunskap som finns i alla dessa ideella krafter, reagera och agera. Hjälp till att Rädda Vättern. 
Det är livsviktigt!

3 april - Iskonst vid Vättern

.

Vid Vätterstranden idag, efter en vinterdag med pinande nordväst finner jag isskulpturer av sällsynt skönhet. Det är "Contemporary Art" av yppersta kvalitet och i ordets rätta bemärkelse.

3 februari - Bistervinter

.
Fjorton grader minus visar termometern vid köksfönstret.
Jag går ut i träskor och smular tre talgbollar till kolstrasten som hackar förtvivlat i stenfrusna äpplen under fågelbordet.
Från himlen som är disig faller snön som glittrande små stjärnor och jag vänder mig om och ser mot Vättern hur en stor molnbulle med solgul topp valkar upp sig över horisonten. Slöjor av högdimma latar sig ut över slätten. Det är därur de fjunlätta iskristallerna faller.



Öninge hamn med begynnande isläggning.

- Jag åker ner till Öninge, säger jag till Ulla. Jag vill se när Vättern ryker.

- Gör det, svarar hon, så har jag kaffe klart när du kommer hem.



Vinden börjar blåsa från öster igen. Det vindstilla läget drar långsamt västerut, mot Västergötland, och sveper efterhand bort kondensmolnen med sjöröken som släpande kjol.



Ett tak öppnar sig över sjön, en blå himmel tar över, och solen, som idag ändå inte rår på kylan.

23 januari - Lite snövinter

.
Med snön som föll i förrgår blev landskapet ljusare. Det var efterlängtat till sist, det kan jag känna nu när det har skett. Åtminstone en liten gnutta snövinter varje år känns faktiskt nödvändigt för själen.

Janne och jag passade på att vända näsan mot solen medan vi vandrade längs Markaån i Ödeshögs tätorts utkant för att leta efter möjliga uttertecken i den perfekta spårsnön.



Markån, så vacker i gnistrande vinterskrud.



Färska utterspår vid iskanten. Vi fann vad vi sökte.



Vättern vid Stora Lund.

Sen tog vi oss ner till Ödeshögs klippiga Vätterkust där vi vandrade några kilometer längs Östgötaleden.
En havsörn skrämde vi upp från ön och en skäggdopping och elva storskrakar fiskade i vattnet utanför.
Det var på det hela taget en underbar vinterdag - en sån där att minnas för framtida behov.

13 september - Katja in Sweden

.
Utarbetade gamla atlantiska orkaner når just nu Sverige lite som på ett löpande band. Den här gången är det Katja som trots ålderdomssvaghet ställer till det för mig nere vid Stugan.
Det går absolut inte att med säkerhet hantera mina stora oljemålningsdukar på altanen. Vinden tar tag i dem som i uppspända segel och jag kan inte hålla emot. Jag måste ge upp.

Istället åker jag till Väderstad och hämtar hem gräsklipparen som fått en nytt handtag och sen klipper jag gräset. Detta ligger i och för sig slickat i sydvästen och kräver nästan klippning motvinds men jag kör som det går ändå.
Jag måste nog klippa snart igen i alla fall, tänker jag.

Därefter åker jag ner till Vättern vid Stora lund för att betrakta sjöns vågspel.


Den gamla orkanen Katja leker lite med fotografen och Vättersjön.

Vågorna slår in över Vätterns porfyrklippor. 10 meter upp står jag och får endast något lite stänk i ansiktet.
Vindbyar på 24 sekundmeter har utlovats, gränsande till storm således men Katja är inget mot stormen jag minns från den 19 januari 2008 - var det Per den hette?

19 januari 2008 - orkan vid Vättern - jag tror den hette Per.

Då var det orkan i byarna upp mot 37 sekundmeter och att vistas vid Vätterns strand var nästan förenat med livsfara.
Men jag var där, fastän högt över sjön, överspolad och genomblöt och förvånad betraktande antagligen lika förvånade abborrar uppkastade långt över land.
Vilket äventyr.

Jag är allt väldigt fascinerad över naturens olika skådespel.
De sätter liksom människan på plats.

22 mars - Isskap och blåsippor

.
Hårda vindstötar lyfter markiserna utanför ateljéfönstret. Det varma ljuset blixtrar stroboskopiskt in genom fönstret och försvårar arbetet vid mitt ateljébord där puppor av väddnätfjäril håller på att kläckas i min illustration till Gotland.
Telefonen ringer. Det är Stefan Rosengren, fotografen. Han kommer förbi om en stund om det är okej för mig, på sin resa hem till Sörmland från Jönköping.

Så ser jag åter chansen att tillsammans med honom smita en stund från allt tålmodigt pill och krökt rygg, ut till våren som sveper in över bygden idag med en frisk och varm sydväst; till denna ständiga längtan ut.

- Vi åker upp till Omberg, föreslår jag, för att se om vi "kan gräva fram" vårens tidigaste blåsippor. Jag vet stället där man kan finna de allra första.

Men på vägen dit, vid Sjöstorp, kommer jag med ett nytt litet förslag.

- Vad tror du om att åka ner till Stora Lund vid Vättern för att kolla om inte isen känner för att gå upp nu i den starka vinden.

- Absolut, svarar Stefan, det låter spännande. Vid Sverkerkapellet har jag varit några gånger men detta känns lite nytt.
.

.
.
.
.
.
.
.
.
.


Isen som ligger lagrad över kustbergens mörka hällar smälter både från ovan och nedan och droppar ner i kvillrande rännilar som blir till små bäckar vilka sträcker sig som glittrande ormar ända ner till sjön.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

.

Naturfotografen Stefan bland gnistrande berg av is.

.

- Oj! utbrister vi båda, då vi kommer fram över bergklacken. Vilken otroligt vacker syn!

.

Det är ännu mycket vackrare än förväntat. Isen ligger i vallar uppresta mot de svarta men mjukt rundade profyrklipporna. Stora block av turkos klaris ligger på lut och mängder av smärre block är travade till flera meters höjd.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

En glasklar massa av turkosgnistrande isblock har tryckts upp över strandhällarna till flera meters höjd.

.

Stora Lunds naturreservat har blivit en arktisk kust. Det kunde lika gärna vara Grönland. Fantisera och res!

Vallar av krossis glittrar och och klirrar. Solen och vinden smälter effektivt och ibland glider allt, slingrar och rasar i kaskader av ljus och ljud.

Utanför trycker fastisen på med hjälp av vinden som får grepp i en blåsvart råk rakt över bergudden och överallt ihop, mot horisonten, dallrar Västergötlands blåa bård i den relativa värmen.

- Jag ska försöka ta mig ut på isen en bit, säger Stefan. Tror du att det går?

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

..

.

Stefan är ute på upptäcktsfärd i det farliga isskapet utanför Stora Lunds Vätterkust.

*

På Ombergs sydsluttning har värmen och solen gjort sitt vårarbete i god ordning. All den nya snön från häromdagen är bortblåst och vallen under bokarna är torrgräsd och mjukvarm då vi går runt och letar efter de ultramarinblåa blomsterögonen vi hoppas finna.

Vi ser att någon har gått före oss och krafsat fram knoppar och blad ur lövmassan och gräshalmen men vi får gå en liten bit längre in innan vi finner vad vi söker: vårens första "riktiga" blåsippor.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

-

-

.

Ett härligt vårsteg är taget. Ombergs blåsippor har börjat blomma - på korta skaft!

.

21 mars - Vattenskap

.
Två dygns isigt vinterbakslag känns ändå hanterbart, så här i efterskott, med en dag av kraftig föhnvind från väster. En kvarts meter nysnö har smält bort i ett vårnafs och min hembygd har plockat ner en färgglad himmel speglad i sitt vattenskap; detta dygn då natten just förlorat kampen om ljuset.

Den blå spegeln.

.
.
.
Den bruna spegeln.

Den gula spegeln.

.


.


.

19 februari - Isläget på Vättern

.
Utanför Västra Väggar på Omberg har isflak skvalpat runt en tid.

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Jag fick en kommentar till min "Naturliga dagbok" igår om Vätterns isläge.
Det var en kommentar från en bloggbesökare som tackade för min rapport att "Vättern lägger sig" och därför tänkte hänga på långfärdsskridskorna och ge sig ut att pröva hållbarheten.
Det var bara det att personen som skrev till mig hade hittat ett skriveri som var gjort för precis ett år sedan. Farligt inaktuellt, bäst att kolla alltså, tänker jag, och åker upp på Omberg i solnedgången för att med egna ögon se hur läget är i realtid.

Det är en alldeles fantastisk afton, nästan vindstilla och med en temperatur som mot slutet av utflykten sjunker ner mot minus tjugo grader. I natt kommer det att bli säsongsrekord i köld, det känner jag redan, ty himlen är som av kristall och stjärnorna gnistrar tidigt.

På håll tror jag att Storvättern ännu ligger öppen med mörka isflak här och där, men när jag kommer upp i höjd och närmare, ser jag att det är precis tvärtom.
Nyis ligger ljus och spegelblank och däremellan finns ännu små råkar med mörkkrusigt öppet vatten.
Åh, det är så långt gånget, tänker jag, efter denna natt kommer nog hela sjön att ligga frusen och stilla.

Mörkare råkar med öppet vatten ligger inklämda i nyisens himmelsspegling. Snart är hela sjön täckt av ett slutet istäcke.

Vid Västra Väggar.

.

Jag stannar vid Västra Väggar på Omberg och vandrar ner till det 75 meter höga stupet. Jag är alldeles ensam, förstås, i kvällen och kylan. Jag blir nästan andlös av upplevelsen. Den är mer än religiös! Det är så vackert och gudomligt! (Precis så).

Mörka stråk och sprickor vandrar över sjöhimlen, färgerna är softat naturliga. En svag vind drar runt mitt huvud med ett nästan ohörbart "väsande". En korp flyger förbi under mig och försvinner bot mot Älvarum. Den är alldeles tyst.

Isen talar till mig. Med förförisk stämma viskar den, sjunger mjuka sånger, åmar sig eller knäpper på högstämda strängar, men ibland blir spänningen i isen till rytande dån eller väldiga kanonskott som färdas med "ljusets" hastighet ända ner mot Visingsö eller över till Hjo på andra sidan sjön, tonar bort och försvinner.

Jag är en unik upplevelse rikare. Igen. Jag vill verkligen rekommendera ett besök där vid Västra Väggar på Omberg i morgon kväll kl 17.00. Då finns chansen. Kanske ses vi då, eller någon dag senare, på isen, på väg till Ombergs grottor. Det var elva år sedan som den möjligheten gavs om jag nu minns rätt.

Allt detta händer just nu och du lever! Behöver jag säga mer?

.

25 augusti - Längs Disevidsån

.

Häromdagen då det för en gångs skull denna buttra augustimånad var vackert väder vandrade jag en liten bit längs Disevidsån, Disan, just där skogsbygden tar vid. Det är en mycket vacker liten å som rinner från gränsen av småländska höglandet ner till fågelsjön Tåkern.

.

Nedan redovisar jag mina intryck i form av små foton som du kan förstora och titta närmare på om du klickar på dem.

.

Vattnet sjunger och glittrar i dunkelljuset mellan träd och stenar.
.
.
.
.
.
.
.
.


Som en impressionistisk tavla av Monet skimrar ljuset och den ljusbruna åbottnen blinkar.
,
,
,
,
,
,
,
,

Sjögräset ligger kammat och tillplattat i strömmen.
.
.
.
.
.
.
.
.


Jag finner en mäktig bäverhydda, över två meter hög.

.

12 februari - Isläget på Vättern

.

I tisdags då jag åkte till Jönköping på kvällen såg jag isen lägga sig från Stava udde och söderut i Vättern. Så var det dags, tänkte jag.

I förrgår ringde Ulf från Kråkeryd och sa: "Nu lägger sig sjön. Utanför oss är det fin nyis men mot Västergötland till ser jag ännu öppet vatten".

Igår var det stickande stjärnklart och ner mot minus tjugo grader på kvällskvisten.

Imorgon ligger Vättern under is, tänkte jag då, bombsäkert som bara den.

.

Idag är det "endast" fem-sex minusgrader. Men det blåser en ganska frisk NO. Jag åker ner mot länsgränsen till Småland för att spana ut över sjön. Den är helt isfri igen. Vattnet svallar mörkblått och egentligen visste jag detta innan jag såg, eftersom en grå vall av dimmoln låg längs hela sjösträckningen. Det är många samverkande faktorer som ska till för att Vättern ska få ett bestående ispansar.

13 september - Båt på Sommen

Vi tuffar ut från Helgebo med kurs på Svalön. En liten utombordare skjuter på i tre knop medan seglet ligger inpackat på bommen trots god vind. Yngve och Gunnel har nämligen två landkrabbor, Ulla och mig, med ombord och försiktigheten är förlåtande vänlig.

Vi har till och med inmundigat det första kaffet till så kallad bryggsegling, allt för att få en mjuk tillvänjning.

. - Det här blir nog sista resan för i år, säger Yngve, med undantag för färden till uppställningen vid Andersbo. Så styr han ut på fjärden längs Torpöns norra strand.

.

Svalberget reser sig som en brant vägg ur sjön. Här häckar korp och kanske pilgrimsfalk.

.

Uppe på Svalbergets topp tårar vinden våra ögon.

.

Vi går med skvalp i ryggen eftersom vinden är nordostlig och kommer runt udden där Svalberget reser sig ur sjön. Vi förtöjer och går iland. Sen vandrar vi upp över lavhällarna mellan resliga furor och kommer upp på krönet med den vidunderliga utsikten sydostut. Långt i fjärran anar vi Asbys blånande skogar. Vinden ligger på och tårar ögonen.

Utsikten från Svalberget är imponerande.

På vägen upp har vi fyllt våra händer med söta lingon, smakat på en mild kremla, doftat in pors och tallbarr och fått läpparna färgade av sommarens sista blåbär.

Jag ser en storlom simma därute genom disigt sömniga ögon.

Tillbaka på båten lagar Gunnel till en gryta och därefter somnar Yngve och jag i doftande ljung medan lommen ligger på blankvattnet och spanar vaksamt. Jag ser den dimmigt i ögonvrån.

Trista rester från slarviga sommargäster. Varför?

Eftermiddagskaffet tar vi på Lövön utanför Arnäs. Vi vandrar runt bland sommarens badrester. Grillplatserna ligger tätt och med dem tyvärr också bedrövliga rester.

.

Sumpsnäckan, Viviparus viviparus, föder levande ungar, vilket det vetenskapliga namnet just säger.

Notblomstren, Nordens vilda lobelia, står ännu käpprakt stolta men tomma och sumpsnäckornas skal vitnar bland stenar där vattenytans skräddare förankrat sig i lä.

Sommens stränder är starkt bebyggda. Jag blir återigen överraskad av tätheten och synligheten från sjösidan och kan inte låta bli att undra över hur det har kunnat bli så här. Även på relativt små öar finns stugor, lusthus och bryggor och mycket är helt strandnära.

.

Hur kan man få bygga så här - och så fult?

Stränderna har därigenom ett "kontinentalt snitt", ty här har verkligen det privata ägandet inskränkt tillgängligheten för det allmänna i stor omfattning enligt min personliga uppfattning, men därom är vi alla inte helt överens, det vet jag med bestämdhet i dagar som dessa, när suget efter egen strand är stort och de flesta kommuner gärna vill bjuda på möjligheten och sätta strandskyddet på undantag. Det är en ny politik numera och många vill vara med om att dela på kakan som bjuds.

Hemresans svarta sjö.

Hemresan bjuder på svartnande vatten och motsjö. Sex tranor tar vägen söderut rakt över sjön och vår båt. Sommarsjön, går mot höst.