Jag tar nu en paus i bloggen eftersom jag ska operera min fot imorgon och kommer att vara ganska orörlig konvalescent i flera veckor framåt. Om du får abstinens vill jag rekommendera dig att gå bakåt i kalendariet längst ner i högerspalten. Där finns hur mycket som helst att ta del av. Titta in här igen om tre veckor och kolla läget; förhoppningsvis är jag då tillbaka i någorlunda god form.
Gebbe Björkman
Innan du tar del av nedanstående inslag om ätlig kastanj vill jag erkänna att jag har begått ett misstag. Jag rättar inte i originaltexten utan korrigerar på detta vis. (Gebbe Björkman den 8/10 - 2022)
- Jag vill korrigera ett fel, sa Sverker, när han ringde. Karin och jag ser att du skrivit att ätlig kastanj är skildkönad, d v s att den har han- och honblommor på olika plantor. Så är det ICKE! Den har han- och honblommor på samma träd.
Det som gör att den här kastanjen i Ödeshög ändå inte ger mogen frukt beror på att den behöver korsbefruktning med ett annat träd, helst stående inom femtio meter därifrån för att undvika oduglig självbefruktning, fortsatte Sverker
- Vilken fadäs, svarar jag och lovar att åtgärda, vilket jag nu gör med lätt rodnande kinder. Jag kan ändå konstatera, som tur är, att mitt råd om att plantera ytterligare en ätlig kastanj i närheten således ändå gäller. Pust!
*
- Vad är det här för ett taggigt träd, frågar Rolf från kommunens parkpatrull då han ansar fram en mera hanterbar form. Förra hösten var det alldeles fullt av besvärliga fruktskal på backen och det var svårt att få bort allt.
- Det är en äkta kastanj, svarar jag. En sån som har ätbara frukter och inte någon hästkastanj. Det är ett Syd- och Mellaneuropeiskt träd som trivs allt bättre längre norrut nu när klimatet förändras.
Trädet står planterat på infarten från Vadstena från norr, där även några andra exotiska träd sattes en gång i någon slags ambition att möjligen ge Ödeshög lite internationell touch!
Ambitionen var väl god nog den gången men ändå lite löjligt okunnig. Eftersom den äkta kastanjen är skildkönad, d v s arten har honor och hanar på separata träd, kan det inte att bli något mer, om ni förstår hur jag menar. Det här honträdet kommer aldrig att ge några ätliga kastanjer att rosta i ugnen till jul, hon får lida i sin ensamhet. Om en hane hade planterats bredvid då det begav sig, så hade det ju ändå varit något bevänt med projektet istället för att som idag endast ge upphov till undringar och besvärligt städande.
- Kan inte du prata med Per, han som har hand om det, säger jag till Rolf. Kanske kan han tänka sig att åtgärda det hela genom att plantera en manlig vän.
- Jo, men han vet väl inget om sånt här och jag får väl se om jag kommer ihåg, svarar Rolf.
*
Jag kan förresten berätta att en ambitiös fuktodlare norr om Ödeshög redan har tänkt tanken fullt ut och planterat ett gäng äkta kastanjer, både hanar och honor, på sin äga uppe på Omberg. Han är en entreprenör före sin tid, tänker jag, med avsikt och kunskap om att kunna sälja ätbara kastanjer till hugade julfirare inom en snar framtid.
Tre unga tjejer kom till ateljén igår med ett fynd i famnen.
- Vi vill komma till dig med en fågelunge. Den är lite grå med uppburrade fjädrar och vi har räddat den från en katt, sa de i mobilen.
Det var en turkduva som flickorna kom med, en ännu inte riktigt flygg unge som hade blivit av med hela stjärten och som hade lätta bitsår på gumpen.
- Den kan få svårt att överleva, sa jag. Kattrivna fåglar brukar oftast bli infekterade. Vad vi kan göra är att gå tillbaka med den till den plats där ni fann den. Förhoppningsvis kan vi placera den i ett träd så att katten inte kommer åt den igen och kanske kan förädrarna återfinna sin unge.
Så gick vi dit, ett kvarter bort från min ateljé. Där inne, på en gård, fanns fyndplatsen.
- När vi kom släppte katten den ur munnen och då hoppade den in i den där busken och gömde sig, sa tjejerna.
Några stora träd fanns runt omkring men med grenverket så högt upp att jag inte kunde nå dit. På taket till ett fristående garage i närheten kunde jag istället tänka mig att sätta ut ungen och så blev det. Jag kastade upp den på taket och där satt den kvar då vi drog oss undan. Inga vuxna turkduvor syntes till, men ändå var det rätt att göra just så som vi gjorde; man får ju inte ta hand om vilda djur hur som helst, inte ens om de är skadade.
Det tråkiga är att vi fann en unge till, det andra syskonet i kullen, (duvor lägger blott två ägg). Av den fanns dock bara rester kvar efter kattens måltid och nu var getingar på väg att ta hand om det sista.
Turkduvan är en fågel med en senkommen historia i vårt land. På 1950-talet sågs de första i Sydsverige och under 1960 - 1970-talen ökade den snabbt och spred sig över vårt lands södra delar. På 1980-talet var den så allmän här i Ödeshög, att det då och då kom krav från allmänheten på önskad avskjutning. Man "stördes" av dess tutande trestaviga, sång från träd och TV-antenner under tidiga sommarmorgnar.
Under 2000-talet minskade stammen av turkduva markant och den försvann från många orter där den tidigare varit allmän, så även i Ödeshög. Numera är turkduvan sporadiskt uppträdande i samhället, knappast ens årsviss, men jag brukar ändå höra eller se något par under sommaren, oftast sent på säsongen.
Fyndet av ungarna igår är ett bevis på att turkduvan ofta häckar långt in på hösten och antagligen är det ett ungt par som har anlänt hit under sensommaren som har satt dem till världen. Nu gick det inte så bra och det är nog tyvärr ett ganska vanligt resultat. Men turkduvan lägger många kullar även om jag tror att det räcker för i år för just det här paret.
Ett litet tillägg. Någon på FB:s nätverk "Fåglar" svarar apropå detta med duvungar sent på säsongen: "... duvor planerar lite korkat!". Jag håller med! Samtidigt som ringduvor, oftast de stadsnära, har ungar i boet långt in på hösten är de norrländska ringduvorna, de som ännu har skogen och vildmarken som preferens, sedan några veckor på väg söderut i stora flockar.
Flockar av ringduvor i många hundratal rastar nu lite överallt på Östgötaslätten.
Det känns som att ringduvan som art verkligen håller på att bilda två olika populationer, de vilda och de tama, med olika strategier. På sikt kan de båda mycket väl utvecklas till skilda arter. Men detta får jag förstås aldrig veta.
När jag hämtar posten på morgonen känner jag en väldigt aromatisk doft i näsan. Jag vet var den kommer ifrån, det är höstsilveraxet som blommar i en vinterbonad kruka fem meter bort. Växten sprider skön arom även på avstånd, har mutat in hela vår stenlagda rosenrundel.
Höstsilveraxet blommar vackert och sprider sin väldoft över trädgården.
Jag går dit och fyller huvudet med stark väldoft från blommorna som är vita med en rosa ton inuti. Axen står tätt och kommer att blomma en hel månad framöver. Silveraxet är vi stolta över.
Vid trädgårdslandet på andra sidan huset dignar höstahallonlandet av frukt i år. Stjälkarna är upp till 3,5 meter långa men har av bärens tyngd samt av vind och regn böjt sig ner och lutar här och var ända ner mot backen.
Hösthallonen dignar av frukt.
Vi plockar ett par liter var tredje dag och fyller frysen med sol och vitaminer. Och så äter vi förstås, så mycket vi orkar hela tiden. Hösthallonen är vi också stolta över.
Plantorna fick vi som små för mer än tio år sedan av våra kära vänner Gunnel och Yngve. De fanns på deras kolonilott vid Skänninge. Tiden har gått och Gunnel gick bort sorgligt snabbt för drygt ett år sedan och för endast några veckor sedan, följde Yngve efter. Jag hann hälsa på honom dagen innan det skedde och vi samtalade och kramades. Jag hade med mig en skål av de hösthallon som en gång var hans. Allt känns idag väldigt sorgligt men hallonen lever vidare och minner oss om kär och bestående vänskap.
I porten till baksidan planterade vi för tre höstar sedan en vindruvstock. Ja, en stock var det förvisso inte från början, men redan så här tidigt har stammen svällt ut rejält och busken har dragit iväg både i höjd och bredd. I våras blommade den rikligt och jag funderade på hur det skulle kunna bli mot hösten, kommer bären att mogna i tid?
Aldrig hade vi kunnat räkna med en så fin och riklig skörd, om något blivit över förväntan så är det detta. Druvorna är små, gröngula och kärnfria och de har en härlig sötma och syra, beroende på mognadsgraden. Vi äter av dem klasvis varje dag och känner oss extra stolta över en rikedom som bjuder på en känsla av varmt Medelhav.
Hösten är allt bra go´. Det gäller att njuta. Nu!
Sällan har jag blivit så besviken på en aktad person i min vänkrets, som när jag igår i Corren tog del av den insändare som historikern Kalle Bäck i Trehörna i Ödeshög hade författat.
Jag lägger in den här för allmänt studium:
Faksimil ur Corren den 20/9-2022. Insändare av Kalle Bäck.
Jag har faktiskt inte tid att idag på djupet framföra mina klagomål på ett sansat och moget sätt, men jag lovar att återkomma snart igen.
Låt mig bara kort protestera mot två uttryck i ingressen:
1. Att de många människor som kämpar för att återställa en del av alla dessa förlorade våtmarker, skulle stå för "bottenlös okunskap" är en bedrövligt elak och okunnig beskrivning.
2. Begreppet "våtmarksfundamentalister" är så reaktionärt och okänsligt att jag blir riktigt förbannad och oerhört besviken!
Tillägg den 22 september: Jag har idag författat en komplettering, vilken också går iväg till Correns insändarredaktion som svar på Kalle Bäcks inlägg.
"När en osanning eller förenklad och ensidig beskrivning kläs i vetenskaplig dräkt kallas den för en faktoid. Uttrycket myntades av Norman Mailer 1973 och presenterades i Sverige av essäisten och författaren Martin Kylhammar. En faktoid ligger nära begrepp som "Fake News" och "Konspirationsteori".
Att en känd professor emeritus i historia använder en faktoid för att beskriva ett tillstånd som sanning är anmärkningsvärt, men jag anser att det är precis vad Kalle Bäck nyligen gjorde i sin insändare om våtmarker och malaria under rubriken "Önskan att återställa våtmarker oroar".
Det är visst och sant att myggor gynnas av våtmarker så även de fyra arter av malariamyggor som finns i vårt land. Kalle Bäck har rätt i att de stora utdikningar som genomfördes under framför allt 1800-talet minskade förutsättningarna för myggors reproduktion och påverkan. Men vetenskapen är idag överens om att det framför allt var den ökande levnadsstandarden som till slut fick bukt med den besvärliga frossan i vårt land; bättre och tätare hus samt färre personer i sovrummet gjorde att smittspridningen avtog efter hand och dog ut. Härvidlag är det viktigt att förstå, att malariamyggor, som finns kvar på samma sätt som förr i vårt land, bara var bärare av parasiten malaria. Att malarian skulle komma tillbaka efter några procents återskapande av naturliga våtmarker i vårt land är minst sagt en kraftig överdrift - ett uttryck för felaktigt tänkande och biologisk okunskap.
Är det bara en tillfällighet att Kalle Bäcks politiska insändare infördes nästan samtidigt som Sveriges riksdag avslog ett EU-förslag om ett 20 % återställande av förstörd natur i vårt land, däribland våtmarkers återställande? Ett beslut som av den biologiska forskarvärlden och samtliga miljöorganisationer ses som väldigt negativt och bakåtsträvande och gör att Sverige hamnar allt längre bak i kampen för klimat, miljö och artbevarande. Jag anar en sorgesam politisk agenda som går åt helt fel håll i kampen för vår världs och hela mänsklighetens överlevnad.
Det som ytterligare gör mig ledsen och arg är att Kalle Bäck i sin insändare använder sig av klassiskt maktspråk. I ingressen förringar han sina meningsmotståndare genom uttryck som: "bottenlös okunskap" och "våtmarksfundamentalister". Att en så vetenskapligt förankrad och intelligent person faller i sådan grop, gör mig än mer bekymrad och orolig för framtiden.
Gebbe Björkman"
I en av kommentarerna nedan berättar "Monica" om den sjukdom som skördar flest offer av människor idag - Tuberkulos. Här är länken till en sida om detta:
Tillägg 3/10-22:
Min insändare ovan antogs tyvärr inte av tidningen. Men ett annat mycket bra svar på Kalle Bäcks provocerande insändare fördes in, författat av vännen Majsan. Jag lägger in detta som en faksimil för er alla att ta del av.
Vid middagstid, när himlen ännu bar blåmelerat kläde, hörde jag de första tranorna. Jag spanade mot skyn men fick spana länge innan jag långt borta och högt upp såg en liten grupp fåglar som skruvade runt i en termikbubbla. De sträckte snart iväg mot söder, men strax kom nya små grupper in från norr och gjorde samma svängar under hornkonsert i samhällets termiklyft.
Under en timme mitt på dagen varade transträcket, årets första, lika härligt som alltid, men så knappt kommet, blott en ouvertyre, ett smakprov, av det stora tranlyft som sker om en knapp månad. Då blir det dagar när himlen fylls av tiotusentals tranor under fulländad symfoni av starka rop och skorr.
Hemskatan for upp i det torra grenverket i grannens hybridlönn, saxade sig uppåt till högsta kvist för att ta in skådespelet med alla sina sinnen; jo, nog såg det ut som att hon var klart intresserad. Snart hade hon emellertid fått nog, visste allt om transträck och sånt och svepte ner till trädgårdslandet igen för det mera matnyttigas skull.
Själv svepte jag ner en sväng till Tåkern, satte mig i stolen vid Ramstadån och målade på en akvarell av kanalen söderut med alla sina gulgrönskande knäckepilar och grånande vass.
Målningen blev inte mycket att ha. Jag blev störd och tappade fokus. En blå kärrhök, en måsvit gammal hane dök nämligen upp i mitt synfält. Den for över kananlens vass och grönska och försvann i riktning mot Holmen. Jag följde efter och hittade igen den över åkrarna mot Dags mosse.
Här fick jag mitt motiv och jag fick njuta länge av blåhöken då den jagade ängspiplärkor och gulsparvar. Den lugnt drivande flykten på någon meters höjd avbröts gång på gång av snabba kast i sidled, accelererande krafttag med vingarna eller dyk snett bakåt mot backen. Fåglarna, som skrämdes upp genom överraskning, for iväg åt alla håll men inget byte fångades under tiden som jag studerade jakten i kikaren. Men den här jakten, blåhökens specialtet, är lyckosam i långa loppet, det vet jag av tidigare studier, då jag noterat hur det gula, smala benet skjuter ut som en pistong och greppar en oförsiktig fågel i luften hur lätt som helst.
I morgon drar jag iväg till SPF i Tranås för en ny portion av mitt bildspel "Fåglar på mitt sätt". Jag har ägnat några timmar de senaste dagarna åt uppdatering och nu känns allt fräscht och intressant igen. Så blir det roligare även för mig.
Programmet är från 45 minuter långt men flexibelt upp till knappt 2 timmar för den som orkar. Det bygger på intressanta och aktuella rön om några svenska fåglar och är illustrerat av unika akvareller ur undertecknads fatabur.
Vill du boka detta bildspel i förenings regi ber jag dig kontakta mig per telefon eller mejl för överenskommelse och planering.
Välkommen med din beställning.
Gebbe Björkman
Ljuset krymper, dimstråken växer, regnet skvalar och ovärmen kryper in under skinnet - hösten är här alldeles obönhörligt och det är precis som det ska. Naturen och jag förbereder oss för vilan som väntar.
Jag avrundar mycket just nu, målat har jag knappast gjort sen i våras, mer än hus och staket förstås. Jag inväntar en snar operation av min trasiga fot, som inte längre bär mig då jag vill gå på naturliga stigar. Det är dags om två veckor. Jag hoppas att allt ska bli bra, ty fötter är svåra, säger min ortoped, som har gett mig rådet att välja den enklaste vägen, en stelopereration, eftersom foten är det värsta ortopedkirurger kan ge sig på framför allt med beaktande av min ålder och annat.
Alltså sitter jag mest i bilen under dagens tur över den höstliga slätten. Klockan är nästan 18 och jag lyssnar till P2:s musik under hemfärd. Det är avkopplande skönt.
Vid Holmens svämme och över åkrarna vid Väversunda svärmar ett tusental ladusvalor. De sniffar lågt över vatten och gräs och stora flockar av snatteränder, men som på en given signal stiger de alla till väders i ett naturligt samspel. Möjligen är det gladan som sveper förbi som får upp dem i höjd.
Tranorna går i stora flockar på stubbåkrarna tillsammans med horder av grågäss, borrar ner sina näbbar i svart mylla och äter rester av säd, morötter och potatis samt en och annan sork. Än är det lugnt i leden och innan resan går söderut måste ungfåglarna tränas. Kommande soliga dagar med hög luft och god termik kommer de därför att stiga familjevis till väders, ropa och pipa och åter landa. Först i oktober numera flyr de fälten för gott.
I år är i stort sett allt skördat i tid. Hösten har varit god mot bonden och rekordstora skördar av vete har bärgats. Men några fält står ännu där med lutande övermogna ax. Varför kan man undra. Förra året då företeelsen var mer frekvent frågade jag om anledningen till väntandet.
Jo ser du. Det spelar ingen större roll att stressa, vetet är redan sålt, oavsett kvalitet, till etanolfabriken i Norrköping, fick jag till svar.
Det mesta av vete på Östgötaslätten 2021 gick dit och jag tänker - dåliga tankar. Hur kan man tillåtas göra drivmedel av mat? I år är det bättre och det beror säkert på det fruktansvärda kriget i Ukraina och den bristande tillgången på matvete över världen. Ska sånt behövas för ändring av regim? då är vi illa ute.
Ni får förlåta mig, att det fortsätter att vara glest med skriverier här i Naturlig dagbok, men ibland nöds man göra andra prioriteringar och så är det just nu. Men häng kvar, ta en titt in någon gång ibland för att se om något har hänt; jag vill ju inte att du släpper greppet om min blogg och jag lovar att återkomma med mina nästan dagliga rapporter så snart jag orkar och kan.
Jag bjuder på bilder och en kort redogörelse av förra tisdagens vandring som jag och mina vänner gjorde längs Ombergs sjösida, i soligt men lite svalt väder.
Det bestämdes om en arkeologisk utgrävning i Ödeshögs centrum, där den nya vårdcentralen med annex ska byggas, och jag hade tänkt mig att hänga där en del. Men så kom den där Coronan emellan och tiden smälte bort.
Jag gick förbi en dag utanför staketet mot slutet av utgrävningen och frågade arkeologen Jeremy, om det var möjligt att få komma in på en kort visit.
-Nja, svarade han lite trevande. Vi får inte ta emot besökare här inne hur som helst. Men du kan ju fråga Mattias därborta vid grävskopan, han som är chef.
Jag kände och insåg problemen med att ha folk drällande där bland schakt och artefakter, så jag avstod från att gå vidare. Men, jag bad Jeremy berätta lite för mig genom staketet och det gjorde han mer än gärna.
- Vi har inte funnit jättemycket, sa han. Du ser lagren i schaktet och där under asfalten, det översta lagret fyllt med ledningar och grus, är ett ungefär två decimeter tjockt, mörkt lager med "matjord". Det är odlad mark såsom det mesta härinne, gamla åkrar från 1800-talet och 1900-talet och de har nog tillhört gården som låg här någonstans. Jag tror den hette Brännegården. (...) Under det mörka lagret kommer efterhand olika kulturlager från tidigare, ner mot medeltid och till och med järnålder.
I det närmaste schaktet kan du se stolphål på rad som indikerar att här har legat ett hus och ett tecken på att det nog är någon form av boningshus är att mitt i finns en långhärd. Vi vet ännu inte säkert, sa Jeremy, men boningen kan vara från järnålderstid.
- Har ni hittat några trevliga artefakter, frågade jag, smycken eller kritpipor och fick svaret: "Några keramikskärvor bara."
När jag passerade två dagar senare var inte Jeremy kvar och ingen annan heller mer än den person som med grävskopa lade igen hela utgrävningen. Så var det hela över och lite rumphuggen blev jag utan det mesta som tänkt var. Resten fick jag läsa i tidningen:
Inlägg
Alla kommentarer
