19 september - Första transträcksdagen

Vid middagstid, när himlen ännu bar blåmelerat kläde, hörde jag de första tranorna. Jag spanade mot skyn men fick spana länge innan jag långt borta och högt upp såg en liten grupp fåglar som skruvade runt i en termikbubbla. De sträckte snart iväg mot söder, men strax kom nya små grupper in från norr och gjorde samma svängar under hornkonsert i samhällets termiklyft.

Under en timme mitt på dagen varade transträcket, årets första, lika härligt som alltid, men så knappt kommet, blott en ouvertyre, ett smakprov, av det stora tranlyft som sker om en knapp månad. Då blir det dagar när himlen fylls av tiotusentals tranor under fulländad symfoni av starka rop och skorr.

Hemskatan for upp i det torra grenverket i grannens hybridlönn, saxade sig uppåt till högsta kvist för att ta in skådespelet med alla sina sinnen; jo, nog såg det ut som att hon var klart intresserad. Snart hade hon emellertid fått nog, visste allt om transträck och sånt och svepte ner till trädgårdslandet igen för det mera matnyttigas skull. 

Själv svepte jag ner en sväng till Tåkern, satte mig i stolen vid Ramstadån och målade på en akvarell av kanalen söderut med alla sina gulgrönskande knäckepilar och grånande vass.

Målningen blev inte mycket att ha. Jag blev störd och tappade fokus. En blå kärrhök, en måsvit gammal hane dök nämligen upp i mitt synfält. Den for över kananlens vass och grönska och försvann i riktning mot Holmen. Jag följde efter och hittade igen den över åkrarna mot Dags mosse. 

Här fick jag mitt motiv och jag fick njuta länge av blåhöken då den jagade ängspiplärkor och gulsparvar. Den lugnt drivande flykten på någon meters höjd avbröts gång på gång av snabba kast i sidled, accelererande krafttag med vingarna eller dyk snett bakåt mot backen. Fåglarna, som skrämdes upp genom överraskning, for iväg åt alla håll men inget byte fångades under tiden som jag studerade jakten i kikaren. Men den här jakten, blåhökens specialtet, är lyckosam i långa loppet, det vet jag av tidigare studier, då jag noterat hur det gula, smala benet skjuter ut som en pistong och greppar en oförsiktig fågel i luften hur lätt som helst.