.
Som traditionen sedan snart tio år tillbaka bjuder kommer Lars Frölich och undertecknad, Gebbe Björkman att leda en vandring på Tåkerns is kommande söndag.
Kl 11.00 den 2 februari är det samling för alla hugade vintervandrare vid p-platsen till Naturum Tåkern. Det hela sker i Ödeshögs Naturskyddsförenings regi i samarbete med Naturum Tåkern.
Idag torsdag har Lars och jag varit ute och rekat inför vandringen och trots att det var ganska bistert väder med snöglopp som försvårade sikten bjöd promenaden på många spännande upplevelser.
Vi planerar att gå ut över den delvis snöklädda isen bort mot Svanshals udde, där vi drar rakt in i vassen för att se vad den bjuder på för överraskningar.
Här kommer vi också att stanna en stund för en kaffepaus i det fria samt informera om vassen som unik miljö, varefter vi vandrar vidare in i en kanal mot land där vi har stor chans på både skäggmes och gärdsmyg. Vi hade båda dessa arter idag.
Gärdsmygen är en riktig vintersångare.
Skäggmesar i vintervass.
Därefter vandrar vi längs vassens gräns mot strandängen tillbaka till Naturum Tåkern och kommer då att passera en åker med kvarlämnat vete där tusentals småfåglar håller övervintring. Idag såg vi således mer än tusen gulsparvar, snösparvar och gråsiskor och där ute i snögloppet fanns säkerligen också både sävsparvar och bofinkar som vi kan spana vidare efter på söndag.
Vi törs verkligen utlova en spännande vandring i säregen och unik miljö. Promenaden är cirka 2 km lång och vi beräknar att vara ute i ungefär två timmar.
Tag på varma kläder och gärna broddar på skorna samt lämpligen skidstavar med vassa spetsar. Ryggsäck med innehåll för en värmande fikarast är naturligtvis ett måste.
Kom i tid. Naturum Tåkern är öppet för dig denna dag att värma sig i vid behov.
Var beredd på att vi kan bli många. Något år mer än 100 personer.
Allting är gratis men vill du frivilligt bidra med en slant står det dig fritt. Den går till Ödeshögs Naturskyddsförenings ideella verksamhet.
torsdag 30 januari 2014
onsdag 29 januari 2014
29 januari - En överraskning i fågelväg
.
Hur många mystiska och omöjliga fåglar jag har behövt hantera vet jag inte, mer än att det är många. Och då tänker jag på alla samtal jag får från människor i min omgivning som berättar om fynd av fåglar på både längden och tvären. Så är det nämligen när man är ortens "expert", att jag blir uppringd av eller stannad på torget och får ta del av berättelser om fåglar som är svarta eller vita eller både och, stora eller små, röda, blå eller gula, med långa eller korta näbbar krökta både uppåt och nedåt, vingar och stjärtar som pekar både hit och dit eller fötter på avan eller rätan.
Ibland åker jag ut och tittar själv när chansen ges, eller ber upphittaren ta med en död funnen fågel till min ateljé, eller försöka ta ett fotografi.
Upplösningen när facit är tillstädes blir ibland eller till och med ganska ofta minst sagt överraskande. Således har upphittade falkungar blivit till tornseglare, örnar till fiskmåsar och små svarta hägrar till starar.
Min granne och gode vän Johnny ringer till mig via mobilen och berättar om en fågel som han just står och tittar på:
- Den är svart på ryggen och vit på magen, har simfötter och är större än en gräsand. Näbben är gul och så är den röd i pannan. Den ligger här i snön framför mig i skogsdungen, berättar han, och den är väldigt orädd.
- Det låter som en omöjlig fågel, svarar jag, en sån där som inte finns.
Samtidigt tänker jag på rörhöna. Det där med näbbens och pannans färger kan ju stämma. Men, svart på ryggen och vit på magen? Möjligen en till hälften utfärgad ungfågel, tänker jag. Hmmm?
Men du Johnny, stanna kvar på plats så kommer jag dit direkt. "Håll kvar" fågeln så får vi se vad det blir till sist, fortsätter jag och drar iväg de åtta kilometerna till Heda där Johnny lovar att vänta. Vad gör man inte för sina vänner, nyfikenheten och vetenskapen.
Inne bland träden i snön ligger en Myskand, en vacker och stor hane. Den verkar vara helt apatisk och låter sig lätt infångas, knappt flygg. Den måste ha traskat hit genom snön, fastnat och blivit utmärglad och trött och bleve strax föda åt en räv senast kommande natt. Jag är glad över att jag åkte ut till platsen för att få gåtan löst; en gåta som omöjligt kunde lösts på annat sätt.
Myskand.
- Nu kan du välja på två ting, Johnny, föreslår jag. Antingen lämnar vi den här åt sitt öde, eller så tar du med den hem om du kan och vill. Detta är nämligen en tamfågel som behöver omsorg för att överleva. Myskanden har blivit populär eftersom den äter "mördarsniglar", fortsätter jag, och den här har antagligen smitit iväg från sitt värv från någonstans i närheten.
När den har repat sig kan du ju släppa ut den i Hästholmens hamn ifall du tröttnar.
Johnny med myskanden.
- Jag tar hem den till källaren och försöker att mata upp den, svarar Johnny. Sen får jag se hur det artar sig så småningom.
Ett spännande fågelärende är därmed avslutat för min del. En "omöjlig" gåta har fått sitt svar.
Tillägg den 30 januari:
Gåtan om myskanden har fått ett svar. En person boende i Heda har har hört av sig med meddelandet att fågeln, som i motsats till vad jag har skrivit ovan, är en hona som heter "Ankavanka", är hennes. Ytterligare 1 individ saknas, en vit myskanka vid namn Lilla Snö, och hon har i skrivande stund sorgligt nog ännu inte påträffats. De blev troligen skrämda av hundar. Läs vidare i kommentarerna nedan.
En notering jag gjorde på plats var att Ankavanka hade långa och skarpa klor på fötterna. Detta kunde Åke på fiket idag under vår kaffestund berätta om. Han hade nämligen just läst att myskänderna har rejäla klor för att de gärna flyger upp i träd och därmed sitter bra på grenar.
Den vilda myskanden som är helsvart härstammar från Syd-och Mellanamerika och myskankan är alltså en domesticerad form av denna art.
Hur många mystiska och omöjliga fåglar jag har behövt hantera vet jag inte, mer än att det är många. Och då tänker jag på alla samtal jag får från människor i min omgivning som berättar om fynd av fåglar på både längden och tvären. Så är det nämligen när man är ortens "expert", att jag blir uppringd av eller stannad på torget och får ta del av berättelser om fåglar som är svarta eller vita eller både och, stora eller små, röda, blå eller gula, med långa eller korta näbbar krökta både uppåt och nedåt, vingar och stjärtar som pekar både hit och dit eller fötter på avan eller rätan.
Ibland åker jag ut och tittar själv när chansen ges, eller ber upphittaren ta med en död funnen fågel till min ateljé, eller försöka ta ett fotografi.
Upplösningen när facit är tillstädes blir ibland eller till och med ganska ofta minst sagt överraskande. Således har upphittade falkungar blivit till tornseglare, örnar till fiskmåsar och små svarta hägrar till starar.
*
Min granne och gode vän Johnny ringer till mig via mobilen och berättar om en fågel som han just står och tittar på:
- Den är svart på ryggen och vit på magen, har simfötter och är större än en gräsand. Näbben är gul och så är den röd i pannan. Den ligger här i snön framför mig i skogsdungen, berättar han, och den är väldigt orädd.
- Det låter som en omöjlig fågel, svarar jag, en sån där som inte finns.
Samtidigt tänker jag på rörhöna. Det där med näbbens och pannans färger kan ju stämma. Men, svart på ryggen och vit på magen? Möjligen en till hälften utfärgad ungfågel, tänker jag. Hmmm?
Men du Johnny, stanna kvar på plats så kommer jag dit direkt. "Håll kvar" fågeln så får vi se vad det blir till sist, fortsätter jag och drar iväg de åtta kilometerna till Heda där Johnny lovar att vänta. Vad gör man inte för sina vänner, nyfikenheten och vetenskapen.
Inne bland träden i snön ligger en Myskand, en vacker och stor hane. Den verkar vara helt apatisk och låter sig lätt infångas, knappt flygg. Den måste ha traskat hit genom snön, fastnat och blivit utmärglad och trött och bleve strax föda åt en räv senast kommande natt. Jag är glad över att jag åkte ut till platsen för att få gåtan löst; en gåta som omöjligt kunde lösts på annat sätt.
Myskand.
- Nu kan du välja på två ting, Johnny, föreslår jag. Antingen lämnar vi den här åt sitt öde, eller så tar du med den hem om du kan och vill. Detta är nämligen en tamfågel som behöver omsorg för att överleva. Myskanden har blivit populär eftersom den äter "mördarsniglar", fortsätter jag, och den här har antagligen smitit iväg från sitt värv från någonstans i närheten.
När den har repat sig kan du ju släppa ut den i Hästholmens hamn ifall du tröttnar.
Johnny med myskanden.
- Jag tar hem den till källaren och försöker att mata upp den, svarar Johnny. Sen får jag se hur det artar sig så småningom.
Ett spännande fågelärende är därmed avslutat för min del. En "omöjlig" gåta har fått sitt svar.
Tillägg den 30 januari:
Gåtan om myskanden har fått ett svar. En person boende i Heda har har hört av sig med meddelandet att fågeln, som i motsats till vad jag har skrivit ovan, är en hona som heter "Ankavanka", är hennes. Ytterligare 1 individ saknas, en vit myskanka vid namn Lilla Snö, och hon har i skrivande stund sorgligt nog ännu inte påträffats. De blev troligen skrämda av hundar. Läs vidare i kommentarerna nedan.
En notering jag gjorde på plats var att Ankavanka hade långa och skarpa klor på fötterna. Detta kunde Åke på fiket idag under vår kaffestund berätta om. Han hade nämligen just läst att myskänderna har rejäla klor för att de gärna flyger upp i träd och därmed sitter bra på grenar.
Den vilda myskanden som är helsvart härstammar från Syd-och Mellanamerika och myskankan är alltså en domesticerad form av denna art.
Etiketter:
natur - biologi,
Natur - fåglar,
socialt - människor
måndag 27 januari 2014
27 januari - "Ahhh...Beccofrosone!"
.
På tomten intill "G-son, smeden", inte långt från min ateljé, (inget är långt borta här i byn förresten), står tre gamla äppelträd. De är alltid fulla av frukt som aldrig skördas och de blir varje vinter ett tillhåll, eller kanske snarare, med mindre negativ klang, en refug för övervintrande trastar och sidensvansar.
Tidigare i vinter har jag noterat en ensam björktrast på plats. Han har tagit tillfället tillvara att göra sig till "Herre på täppan" och inte tolerera andra trastar att söka föda just där.
Men idag har sidensvansarna hittat platsen. Det är antagligen samma flock, nästan tvåhundra individer stor, som har dragit runt i byn ända sedan i höstas, då rönnbären lockade. Nu snörps möjligheterna åt i och med att vintern har tagit ett långsiktigt hårt grepp om livet. Sidensvansarna dras till dignande äppelträd med halvrutten och lättsmält frukt. Björktrastens ensamrätt ifrågasätts.
En stor flock sidensvansar bryr sig nämligen föga om en kinkig björktrast. De talar liksom inte samma språk, så det var härligt idag att kunna njuta av bruset av ätande fåglar där bland alla äpplen medan björktrasten fick ge sig till tåls en smula.
Sidensvansen är en underbar fågel; sammetslen i fjäderdräkten, kavat tofs på huvudet och kolsvart ansiktsmask samt med otroliga accenter i guldgult och kadmiumrött; i skönhet är den inte på något sätt distanserad av sydligt pråliga arter som blåskata, härfågel och biätare, jo, mer än möjligen på grund av den vanliga gamla hemmablindheten.
Detta förhållande blev jag varse då jag sände några nytagna sidensvansfoton härom vintern till en fågelskådarkompis i Italien. Han blev alldeles lyrisk och kunde göra vad som helst, sa han, för att själv få äga lyckan att se en sådan exklusiv boreal uppenbarelse.
- Ahhh...Beccofrosone!!!!
På tomten intill "G-son, smeden", inte långt från min ateljé, (inget är långt borta här i byn förresten), står tre gamla äppelträd. De är alltid fulla av frukt som aldrig skördas och de blir varje vinter ett tillhåll, eller kanske snarare, med mindre negativ klang, en refug för övervintrande trastar och sidensvansar.
Tidigare i vinter har jag noterat en ensam björktrast på plats. Han har tagit tillfället tillvara att göra sig till "Herre på täppan" och inte tolerera andra trastar att söka föda just där.
Men idag har sidensvansarna hittat platsen. Det är antagligen samma flock, nästan tvåhundra individer stor, som har dragit runt i byn ända sedan i höstas, då rönnbären lockade. Nu snörps möjligheterna åt i och med att vintern har tagit ett långsiktigt hårt grepp om livet. Sidensvansarna dras till dignande äppelträd med halvrutten och lättsmält frukt. Björktrastens ensamrätt ifrågasätts.
En stor flock sidensvansar bryr sig nämligen föga om en kinkig björktrast. De talar liksom inte samma språk, så det var härligt idag att kunna njuta av bruset av ätande fåglar där bland alla äpplen medan björktrasten fick ge sig till tåls en smula.
Sidensvansen är en underbar fågel; sammetslen i fjäderdräkten, kavat tofs på huvudet och kolsvart ansiktsmask samt med otroliga accenter i guldgult och kadmiumrött; i skönhet är den inte på något sätt distanserad av sydligt pråliga arter som blåskata, härfågel och biätare, jo, mer än möjligen på grund av den vanliga gamla hemmablindheten.
Detta förhållande blev jag varse då jag sände några nytagna sidensvansfoton härom vintern till en fågelskådarkompis i Italien. Han blev alldeles lyrisk och kunde göra vad som helst, sa han, för att själv få äga lyckan att se en sådan exklusiv boreal uppenbarelse.
- Ahhh...Beccofrosone!!!!
Etiketter:
natur - biologi,
Natur - fåglar,
Natur - väder
söndag 26 januari 2014
26 januari - Ombergs bokskog i mitt öga
.
Jag sitter i bilen i närheten av Höje på Omberg. På vänster sida har jag ett parti av den finaste bokskog som jag vet. På vintern är motivet sparsmakat i färg och jag har dukat upp med mina akvarellgrejor i framsätet, beredd att tag tag i utmaningen.
Jag har som vanligt satt fast mitt akvarellpapper på en lätt kartongpannå, en som väger nästan ingenting och passar utmärkt till att bära med sig ut från ateljén. Jag har förresten alltid ett par stycken med mig för allt eventualiteters skull.
Med ett par lätta blyertsdrag lägger jag upp riktlinjerna i ett liggande format och sen lägger jag på färgerna efterhand.
Min målning tar allt som allt inte mer än tjugo minuter och är naturligtvis att betrakta mera som en skiss än ett färdigt konstverk. Men, ofta tycker jag att just dessa skisser som jag gör på plats har den bästa fräschören och direktheten.
Och så här blev så slutresultatet, en ganska vacker akvarell i all sin enkelhet, tycker jag själv men jag är förstås part i målet.
Jag sitter i bilen i närheten av Höje på Omberg. På vänster sida har jag ett parti av den finaste bokskog som jag vet. På vintern är motivet sparsmakat i färg och jag har dukat upp med mina akvarellgrejor i framsätet, beredd att tag tag i utmaningen.
Jag har som vanligt satt fast mitt akvarellpapper på en lätt kartongpannå, en som väger nästan ingenting och passar utmärkt till att bära med sig ut från ateljén. Jag har förresten alltid ett par stycken med mig för allt eventualiteters skull.
Med ett par lätta blyertsdrag lägger jag upp riktlinjerna i ett liggande format och sen lägger jag på färgerna efterhand.
Min målning tar allt som allt inte mer än tjugo minuter och är naturligtvis att betrakta mera som en skiss än ett färdigt konstverk. Men, ofta tycker jag att just dessa skisser som jag gör på plats har den bästa fräschören och direktheten.
Och så här blev så slutresultatet, en ganska vacker akvarell i all sin enkelhet, tycker jag själv men jag är förstås part i målet.
lördag 25 januari 2014
25 januari - Vinterfågelräkning vid ett fågelbord
.
Jag sitter vid köksfönstret och försöker hålla koll på alla "täcklingar" som svärmar runt fågelbordet.
Täcklingar är det gammelöstgötska namnet på gråsparv och pilfink sammantaget och det användes också av min morfar på 50-talet, då han laddade salongsgeväret och gick in i ladan i Rystad utanför Linköping bland alla bingar av utsäde för att hålla nere antalet snyltande fåglar.
Då, på den tiden, var detta kanske viktigt och jag ska inte moralisera över det förflutna, men sanningen är att jag, som tioåring, mådde illa av det hela, framför allt när jag höll en sån där varm liten nydöd och dunig fågelkropp i handen och blodet droppade från näbben och jag tittade in i fågelns slocknande öga.
"Täckling"
Det är vinterfågelräkning denna helg över hela vårt avlånga land. Tusentals fågelskådare gör som jag, sitter vid fönster och räknar alla matgäster. Det har gjorts många år och har engagerat allt fler, proffs som amatörer. En fantastisk satsning är det och resultatet börjar bli kontinuerligt och långvarigt och det ökar förståelsen och intresset för fenomenet fågelbordsgäster och övervintrare.
Det är så spännande! Har du inte varit med förut är det nog dags! Klicka på länken "Vinterfåglar" nedan för att öppna för möjligheten att deltaga i projektet
Hos mig i Slättens ensartning och i byn Ödeshögs tämligen fågeltorftiga utkant en bit från skogens
träd finns knappast inget av detta; i varje fall inte just nu, denna vinter. Förr har det hänt ändå med både svarthätta och rödhake, steglits och stenknäck. Men i år har "täcklingarna" helt tagit över min fågelmatning.
Jag tror att jag har nordöstra Ödeshögs samtliga gråsparvar och pilfinkar och just nu sitter jag stilla innanför rutan och försöker att räkna dem alla.
Jag får det till ungefär åttio pilfinkar och nästan lika många gråsparvar och det är, ska ni veta, ingen lätt match att gå iland med, med sådana flyktiga och rörliga flockar. Och bäst som jag håller på och har hunnit nästan hela vägen far de alla återigen upp i syrénträden och allt är förstört så att jag måste börja om
Sjuk gråsparv.
Det är då jag ser det. Där finns en gråsparvhane som hela tiden blir kvar på backen när alla andra lyfter. Han ser absolut sjuk ut; mycket medtagen och apatisk. Han burrar upp sig till en rund boll, pillar lite vemodigt på allt ätbart men verkar inte få i sig något; sitter istället där vilsen med halvslutet öga och och dåsar mest.
Skatan får syn på mig innanför rutan och tvekar ...
Just när jag konstaterar detta flyr hela fågelflocken plötsligt återigen upp i häcken, den här gången uppenbarligen med panik eftersom en skata snabbt kommer glidande runt hushörnet, sveper in över scenen och landar rakt på den sjuka gråsparven som inte orkar eller hinner fly undan. Det hela går hastigt som en ögonblink. En skata tänker jag - inte en sparvhök, så märkligt. Men jag förstår. Om jag kan se att fågeln ifråga är sjuk och trög så uppfattar naturligtvis skatan det på samma sätt men säkert oerhört mycket snabbare och mera påtagligt.
Och skator är vår fågelvärlds verkliga opportunister och generalister, aldrig sena att utnyttja en möjlighet till god mat, och en sjuk fågel är naurligtvis ett utmärkt byte, ergo sker tillslaget medvetet och koncentrerat utan tvekan.
Två hugg i huvudet, sparven ligger stilla. Men så ser skatan mina ögon genom rutan, tvekar och flyger iväg. Gråsparven vänder sig rätt, ruskar på sig, sitter en stund och flyger sen in i häcken till de andra. En tillfällighet, en chans till fortsatt liv ytterligare en stund.
Men det kommer en morgondag efter en ännu en bisterkall natt och inget är fortsatt givet. Ett litet fågelliv är alltid satt på undantag.
Jag sitter vid köksfönstret och försöker hålla koll på alla "täcklingar" som svärmar runt fågelbordet.
Täcklingar är det gammelöstgötska namnet på gråsparv och pilfink sammantaget och det användes också av min morfar på 50-talet, då han laddade salongsgeväret och gick in i ladan i Rystad utanför Linköping bland alla bingar av utsäde för att hålla nere antalet snyltande fåglar.
Då, på den tiden, var detta kanske viktigt och jag ska inte moralisera över det förflutna, men sanningen är att jag, som tioåring, mådde illa av det hela, framför allt när jag höll en sån där varm liten nydöd och dunig fågelkropp i handen och blodet droppade från näbben och jag tittade in i fågelns slocknande öga.
"Täckling"
Det är vinterfågelräkning denna helg över hela vårt avlånga land. Tusentals fågelskådare gör som jag, sitter vid fönster och räknar alla matgäster. Det har gjorts många år och har engagerat allt fler, proffs som amatörer. En fantastisk satsning är det och resultatet börjar bli kontinuerligt och långvarigt och det ökar förståelsen och intresset för fenomenet fågelbordsgäster och övervintrare.
Det är så spännande! Har du inte varit med förut är det nog dags! Klicka på länken "Vinterfåglar" nedan för att öppna för möjligheten att deltaga i projektet
Jag läser på nätet om folk som under Vinterfågelräkningen har gråspett, rödhake, svarthätta, nötkråka, tofsmes och mindre hackspett med många andra annorlunda arter framme vid sitt arrangemang i trädgårdar och täppor allt ifrån Norrlands inland ner till Skånes kuster.
Hos mig i Slättens ensartning och i byn Ödeshögs tämligen fågeltorftiga utkant en bit från skogens
träd finns knappast inget av detta; i varje fall inte just nu, denna vinter. Förr har det hänt ändå med både svarthätta och rödhake, steglits och stenknäck. Men i år har "täcklingarna" helt tagit över min fågelmatning.
Jag tror att jag har nordöstra Ödeshögs samtliga gråsparvar och pilfinkar och just nu sitter jag stilla innanför rutan och försöker att räkna dem alla.
Jag får det till ungefär åttio pilfinkar och nästan lika många gråsparvar och det är, ska ni veta, ingen lätt match att gå iland med, med sådana flyktiga och rörliga flockar. Och bäst som jag håller på och har hunnit nästan hela vägen far de alla återigen upp i syrénträden och allt är förstört så att jag måste börja om
Sjuk gråsparv.
Det är då jag ser det. Där finns en gråsparvhane som hela tiden blir kvar på backen när alla andra lyfter. Han ser absolut sjuk ut; mycket medtagen och apatisk. Han burrar upp sig till en rund boll, pillar lite vemodigt på allt ätbart men verkar inte få i sig något; sitter istället där vilsen med halvslutet öga och och dåsar mest.
Skatan får syn på mig innanför rutan och tvekar ...
Just när jag konstaterar detta flyr hela fågelflocken plötsligt återigen upp i häcken, den här gången uppenbarligen med panik eftersom en skata snabbt kommer glidande runt hushörnet, sveper in över scenen och landar rakt på den sjuka gråsparven som inte orkar eller hinner fly undan. Det hela går hastigt som en ögonblink. En skata tänker jag - inte en sparvhök, så märkligt. Men jag förstår. Om jag kan se att fågeln ifråga är sjuk och trög så uppfattar naturligtvis skatan det på samma sätt men säkert oerhört mycket snabbare och mera påtagligt.
Och skator är vår fågelvärlds verkliga opportunister och generalister, aldrig sena att utnyttja en möjlighet till god mat, och en sjuk fågel är naurligtvis ett utmärkt byte, ergo sker tillslaget medvetet och koncentrerat utan tvekan.
Två hugg i huvudet, sparven ligger stilla. Men så ser skatan mina ögon genom rutan, tvekar och flyger iväg. Gråsparven vänder sig rätt, ruskar på sig, sitter en stund och flyger sen in i häcken till de andra. En tillfällighet, en chans till fortsatt liv ytterligare en stund.
Men det kommer en morgondag efter en ännu en bisterkall natt och inget är fortsatt givet. Ett litet fågelliv är alltid satt på undantag.
onsdag 15 januari 2014
15 januari - Ateljébesök
.
Läraren i bild i Ödeshög, Jenny Ehn, hörde av sig i höstas och ville komma på besök till min ateljé med en grupp vuxenelever.
Det blev av strax innan jul, då gruppen anlände lagom med morgonljuset. Det var elever i vuxenskolans kloass för ensamkommande flyktingungdomar från Iran, Irak, Marocko, Afganistan och Syrien.
Två tolkar var med på plats för översättning till arabiska och persiska. En timma hade vi på oss och den gick fort.
Jag berättade om mitt konstnärskap och förutsättningen för sådan verksamhet i Sverige varefter vi diskuterade konst och tittade på mina verk och jag visade även lite aktivt målningsarbete.
Intresset var intensivt och frågorna många.
Läraren i bild i Ödeshög, Jenny Ehn, hörde av sig i höstas och ville komma på besök till min ateljé med en grupp vuxenelever.
Det blev av strax innan jul, då gruppen anlände lagom med morgonljuset. Det var elever i vuxenskolans kloass för ensamkommande flyktingungdomar från Iran, Irak, Marocko, Afganistan och Syrien.
Två tolkar var med på plats för översättning till arabiska och persiska. En timma hade vi på oss och den gick fort.
Jag berättade om mitt konstnärskap och förutsättningen för sådan verksamhet i Sverige varefter vi diskuterade konst och tittade på mina verk och jag visade även lite aktivt målningsarbete.
Intresset var intensivt och frågorna många.
Etiketter:
Konst - utställning,
Kultur - evenemang,
Socialt - allmänt
fredag 10 januari 2014
10 januari - Mumien
.
Kjell kommer till ateljén. Han har tänkt sig att sätta igång med ett inventeringsprojekt av smådäggdjur i Ödeshög kommun och kommer ikväll för att hämta en back med smågnagarfällor som jag disponerar sen några år tillbaka.
Jag tänkte nämligen själv göra ett liknande arbete framför allt med inriktning på eftersök i öppen terräng av den nyfunna arten Brandmus, då landets senaste tillskott i däggdjursfaunan. En art av fladdermöss tillkom strax därefter, Nymffladdermus, (Läs om detta i fauna och Flora i artikel av Ingmar Ahlén).
Historien om brandmusen finns att läsa på min hemsida och länk finns i spalten till höger. Även detta fynd presenterades för omvärlden genom en artikel i Fauna och Flora författad av undertecknad.
Jag lånade fällorna från Naturum Omberg, som tyvärr inte finns kvar längre. Men det blev aldrig något av, fällorna blev stående oanvända och obesiktade i mitt förråd, ända tills idag, när Kjell kommer och hämtar dem.
Den "karln" får nämligen hela tiden saker och ting ur händer. Skönt och bra, tycker jag som har lite dåligt, iallafall något, dåligt samvete.
Nu lämnar jag över ansvaret till Kjell men önskar ändå gärna vara med förstås, på ett hörn, framför allt för att hålla koll på det där eventuella med brandmusen. Ja vi får se vad det blir. Kjell sätter nog i gång med detsamma om jag känner honom rätt. Kanske dags redan nästa söndag att starta, meddelar han. Ingen tid att försitta!
Hur som helst, när jag ställde fram backen kollade jag för första gången lite noggrant och hittade ovanliggande lik av en mumifierad mus. Jag tror att det är resterna av en mindre skogsmus. Den långa svansen kombinerat med den mindre storleken avgör.
Musen blev kvar där i fällan och blev aldrig bortstädad. Slarvigt och lite oetiskt, kan jag tycka!
Men å andra sidan blev den nästan till ett litet konstverk av naturlighet.
Nu må den vila i frid. Den har äntligen gjort sitt och ska nu städas bort för evigt.
Kjell kommer till ateljén. Han har tänkt sig att sätta igång med ett inventeringsprojekt av smådäggdjur i Ödeshög kommun och kommer ikväll för att hämta en back med smågnagarfällor som jag disponerar sen några år tillbaka.
Jag tänkte nämligen själv göra ett liknande arbete framför allt med inriktning på eftersök i öppen terräng av den nyfunna arten Brandmus, då landets senaste tillskott i däggdjursfaunan. En art av fladdermöss tillkom strax därefter, Nymffladdermus, (Läs om detta i fauna och Flora i artikel av Ingmar Ahlén).
Historien om brandmusen finns att läsa på min hemsida och länk finns i spalten till höger. Även detta fynd presenterades för omvärlden genom en artikel i Fauna och Flora författad av undertecknad.
Jag lånade fällorna från Naturum Omberg, som tyvärr inte finns kvar längre. Men det blev aldrig något av, fällorna blev stående oanvända och obesiktade i mitt förråd, ända tills idag, när Kjell kommer och hämtar dem.
Den "karln" får nämligen hela tiden saker och ting ur händer. Skönt och bra, tycker jag som har lite dåligt, iallafall något, dåligt samvete.
Nu lämnar jag över ansvaret till Kjell men önskar ändå gärna vara med förstås, på ett hörn, framför allt för att hålla koll på det där eventuella med brandmusen. Ja vi får se vad det blir. Kjell sätter nog i gång med detsamma om jag känner honom rätt. Kanske dags redan nästa söndag att starta, meddelar han. Ingen tid att försitta!
Hur som helst, när jag ställde fram backen kollade jag för första gången lite noggrant och hittade ovanliggande lik av en mumifierad mus. Jag tror att det är resterna av en mindre skogsmus. Den långa svansen kombinerat med den mindre storleken avgör.
Musen blev kvar där i fällan och blev aldrig bortstädad. Slarvigt och lite oetiskt, kan jag tycka!
Men å andra sidan blev den nästan till ett litet konstverk av naturlighet.
Nu må den vila i frid. Den har äntligen gjort sitt och ska nu städas bort för evigt.
Etiketter:
natur - biologi,
Natur - däggdjur,
socialt - människor
9 januari - Några verk är på väg till Norrköping
.
Östgöte som jag är har jag ändå under alla dessa år aldrig visat något av min konst i Norrköping. Det är det där för alla östgötar så beryktade "diket" Göta Kanal, vilket delar Östergötland i två delar mellan Linköping och Norrköping som har gjort att det aldrig blivit av.
Nu, ganska sent i konstnärslivet, har jag fått kontakt med kreativa Åsa och Robban som försöker sig på ny galleriverksamhet mitt i stan och jag har fått erbjudande att visa min konst där.
Nu är jag strax på väg dit med en handfull akvareller av varierande storlek, mest lite små skissartade och så två större. Det får bli ett försök och jag vet att jag som brukar säga att jag är världsberömd i hela Ödeshög och tämligen välbekant i kretsarna också bort mot Linköping är ett oskrivet blad i Norrköping.
Bor du i Norrköping eller i närheten så vill jag med detta förstås å mina och galleristens vägnar hälsa dig varmt välkommen. På onsdag den 15 januari är det nyårsstart och mina verk finns på plats bland andra.
Östgöte som jag är har jag ändå under alla dessa år aldrig visat något av min konst i Norrköping. Det är det där för alla östgötar så beryktade "diket" Göta Kanal, vilket delar Östergötland i två delar mellan Linköping och Norrköping som har gjort att det aldrig blivit av.
Nu, ganska sent i konstnärslivet, har jag fått kontakt med kreativa Åsa och Robban som försöker sig på ny galleriverksamhet mitt i stan och jag har fått erbjudande att visa min konst där.
Nu är jag strax på väg dit med en handfull akvareller av varierande storlek, mest lite små skissartade och så två större. Det får bli ett försök och jag vet att jag som brukar säga att jag är världsberömd i hela Ödeshög och tämligen välbekant i kretsarna också bort mot Linköping är ett oskrivet blad i Norrköping.
Bor du i Norrköping eller i närheten så vill jag med detta förstås å mina och galleristens vägnar hälsa dig varmt välkommen. På onsdag den 15 januari är det nyårsstart och mina verk finns på plats bland andra.
Knäppingborgsgatan 7 B
Norrköping
Norrköping
Öppettider
onsdag 8 januari 2014
8 januari - Åkergrönska mitt i vintern
.
Vid Runnestad i Rök lyser åkrarna guldgröna i snedsolen som sticker fram ur molnen. Ja, överallt på hela slätten står åkergrönskan tät och frodig denna märkligt milda vinter.
Men det som skjuter upp bland vetebroddarna just vid Runnestad undrar jag extra mycket över, så jag parkerar bilen vid dikeskanten och går ut för att se efter vad de där ljusgröna buketterna är för något.
Kan det möjligen vara penningört tänker jag.
Men på nära håll ser jag - åkerbönor - östgötaslättens nya egenodlade proteinfoder av rang. De här har säkerligen missats i skörden och nu börjat gro "vilt" mitt i vintern.
Nu spås förstås vinterkylan komma på riktigt till helgen med snö och rejält med minusgrader så denna, åkerbönornas fria framfart, är snart till ända kantänka och jag vet att vintern ännu kan bli lång och envis, och då är det bara att acceptera att tukten får råda; den tukt som skapar naturlig balans.
Vid Runnestad i Rök lyser åkrarna guldgröna i snedsolen som sticker fram ur molnen. Ja, överallt på hela slätten står åkergrönskan tät och frodig denna märkligt milda vinter.
Kan det möjligen vara penningört tänker jag.
Nu spås förstås vinterkylan komma på riktigt till helgen med snö och rejält med minusgrader så denna, åkerbönornas fria framfart, är snart till ända kantänka och jag vet att vintern ännu kan bli lång och envis, och då är det bara att acceptera att tukten får råda; den tukt som skapar naturlig balans.
måndag 6 januari 2014
6 januari - Mörkertid
.
Den snöfria vintern medför att vintern i år är mycket mörk och molnen är nästan hela tiden täta och låga varför endast sparsamt med ljus tränger ner genom skyarna till vinterställda ögon.
Ändå är det så att jag redan nu, 16 dagar efter vintersolståndet, faktiskt kan känna en förändring. Det är ingen stor skillnad i dagslängd ännu och det är just det, att jag mer anar och känner än sakligt kan verifiera.
Idag åker jag ner över slätten mot Stugan vid Tåkern så sent som klockan tre om eftermiddagen och vid fyratiden är det ännu inte riktigt mörkt. Jag skulle till exempel kunna läsa en tidning om jag ansträngde mig en smula.
Och när jag ännu något senare anländer hem igen har himlens grå täcke öppnat sig i en liten coelinblå fläck. Det är allt som behövs för att ge mig hopp och vetskap mitt i det mörka; ett bevis för att ljuset faktiskt har vänt tillbaka.
Den snöfria vintern medför att vintern i år är mycket mörk och molnen är nästan hela tiden täta och låga varför endast sparsamt med ljus tränger ner genom skyarna till vinterställda ögon.
Ändå är det så att jag redan nu, 16 dagar efter vintersolståndet, faktiskt kan känna en förändring. Det är ingen stor skillnad i dagslängd ännu och det är just det, att jag mer anar och känner än sakligt kan verifiera.
Idag åker jag ner över slätten mot Stugan vid Tåkern så sent som klockan tre om eftermiddagen och vid fyratiden är det ännu inte riktigt mörkt. Jag skulle till exempel kunna läsa en tidning om jag ansträngde mig en smula.
Och när jag ännu något senare anländer hem igen har himlens grå täcke öppnat sig i en liten coelinblå fläck. Det är allt som behövs för att ge mig hopp och vetskap mitt i det mörka; ett bevis för att ljuset faktiskt har vänt tillbaka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)