29 januari - En överraskning i fågelväg

.
Hur många mystiska och omöjliga fåglar jag har behövt hantera vet jag inte, mer än att det är många. Och då tänker jag på alla samtal jag får från människor i min omgivning som berättar om fynd av fåglar på både längden och tvären. Så är det nämligen när man är ortens "expert", att jag blir uppringd av eller stannad på torget och får ta del av berättelser om fåglar som är svarta eller vita eller både och, stora eller små, röda, blå eller gula, med långa eller korta näbbar krökta både uppåt och nedåt, vingar och stjärtar som pekar både hit och dit eller fötter på avan eller rätan.

Ibland åker jag ut och tittar själv när chansen ges, eller ber upphittaren ta med en död funnen fågel till min ateljé, eller försöka ta ett fotografi.
Upplösningen när facit är tillstädes blir ibland eller till och med ganska ofta minst sagt överraskande. Således har upphittade falkungar blivit till tornseglare, örnar till fiskmåsar och små svarta hägrar till starar.

*  

Min granne och gode vän Johnny ringer till mig via mobilen och berättar om en fågel som han just står och tittar på:

- Den är svart på ryggen och vit på magen, har simfötter och är större än en gräsand. Näbben är gul och så är den röd i pannan. Den ligger här i snön framför mig i skogsdungen, berättar han, och den är väldigt orädd.

- Det låter som en omöjlig fågel, svarar jag, en sån där som inte finns. 
Samtidigt tänker jag på rörhöna. Det där med näbbens och pannans färger kan ju stämma. Men, svart på ryggen och vit på magen? Möjligen en till hälften utfärgad ungfågel, tänker jag. Hmmm?
Men du Johnny, stanna kvar på plats så kommer jag dit direkt. "Håll kvar" fågeln så får vi se vad det blir till sist, fortsätter jag och drar iväg de åtta kilometerna till Heda där Johnny lovar att vänta. Vad gör man inte för sina vänner, nyfikenheten och vetenskapen.

Inne bland träden i snön ligger en Myskand, en vacker och stor hane. Den verkar vara helt apatisk och låter sig lätt infångas, knappt flygg. Den måste ha traskat hit genom snön, fastnat och blivit utmärglad och trött och bleve strax föda åt en räv senast kommande natt. Jag är glad över att jag åkte ut till platsen för att få gåtan löst; en gåta som omöjligt kunde lösts på annat sätt.

Myskand.

- Nu kan du välja på två ting, Johnny, föreslår jag. Antingen lämnar vi den här åt sitt öde, eller så tar du med den hem om du kan och vill. Detta är nämligen en tamfågel som behöver omsorg för att överleva. Myskanden har blivit populär eftersom den äter "mördarsniglar", fortsätter jag, och den här har antagligen smitit iväg från sitt värv från någonstans i närheten. 
När den har repat sig kan du ju släppa ut den i Hästholmens hamn ifall du tröttnar.

Johnny med myskanden.

- Jag tar hem den till källaren och försöker att mata upp den, svarar Johnny. Sen får jag se hur det artar sig så småningom.

Ett spännande fågelärende är därmed avslutat för min del. En "omöjlig" gåta har fått sitt svar.

Tillägg den 30 januari:

Gåtan om myskanden har fått ett svar. En person boende i Heda har har hört av sig med meddelandet att fågeln, som i motsats till vad jag har skrivit ovan, är en hona som heter "Ankavanka", är hennes. Ytterligare 1 individ saknas, en vit myskanka vid namn Lilla Snö, och hon har i skrivande stund sorgligt nog ännu inte påträffats. De blev troligen skrämda av hundar. Läs vidare i kommentarerna nedan.

En notering jag gjorde på plats var att Ankavanka hade långa och skarpa klor på fötterna. Detta kunde Åke på fiket idag under vår kaffestund berätta om. Han hade nämligen just läst att myskänderna har rejäla klor för att de gärna flyger upp i träd och därmed sitter bra på grenar.
Den vilda myskanden som är helsvart härstammar från Syd-och Mellanamerika och myskankan är alltså en domesticerad form av denna art.