torsdag 28 september 2017

28 september - Under rubriken självklarheter

.
Det är märkligt hur svårt vi människor ofta har att ta till oss till synes enkla men viktiga sammanhang i naturen och att nya rön från forskare, vilka ibland bara uttrycker och verifierar självklara sammanhang, kan tolkas som otroliga eller revolutionerande.

Då är det skönt att vara egen tänkare, att som ickeforskare ha förmånen att utan risk för kollegial kritik kunna dra till med hypoteser och tankar utan både svångrem och hängslen i åsiktsdressen, att utifrån egna erfarenheter och inlärd kunskap från ett långt liv våga säga rakt ut hur man tror att saker och ting hänger ihop och t o m riskera att kunna beläggas med fel.



Det här med nötskrika och ek till exempel. Förhållandet mellan dessa båda arter är något som kort och gott kan kallas symbiotiskt, d v s att bägge parter har ömsesidig nytta av varandra. Detta är väl känt sedan länge och så självklart för de flesta att en liten artikel i det senaste numret av Vår fågelvärld verkligen slår in redan öppna dörrar.




Det är inte bara egendomligt, det är mycket sorgligt, att motståndet mot och okunskapen om naturens intrikata mönsterväv, dess förhållanden och företeelser både kan förnekas och motarbetas såsom man kan ana i den lilla artikeln ovan, uttryckt i meningen: "Forskarna från Tyskland meddelade att metoden först möttes av skepsis från omgivningen ...".




Jag har i min egen repertoar en föreläsning, ett bildspel: "Fåglar på mitt sätt", där jag till egna små bilder berättar om märkliga och intressanta förhållanden i fågelvärlden. Där ingår just detta med nötskrika och ekollon, varvid jag resonerar kring samspelet dessa arter emellan och betonar hur enastående viktigt det verkar vara för båda parter.

Inslaget är saxat ur min Naturlig dagbok från den 30 september 2010 och går ut på att ca 1 200 000 nötskrikor varje höst kan transportera upp till 8 640 ton ekollon varje år runt i markerna teoretiskt sett. Förvisso finns i denna uppskattning ett antal tämligen okända och därför höftade ingångsvärden. Men oavsett dessa troligen stora felkällor så borde man ändå förstå vikten av förhållandet om man nu inte är helt borta.

Slutsats: Arterna nötskrika och ek är djup beroende av varandra i ett symbiotiskt förhållande; känt sedan länge och numera, äntligen, vetenskapligt befäst (trots vissa protester). Omvärlden häpnar!

(http://naturligdagbok.blogspot.se/search?q=n%C3%B6tskrika ) 

söndag 24 september 2017

24 september - En vecka i Jämtlandsfjällen

.
Vi är hemma igen efter en sagolik höstvecka i Jämtlandsfjällen.
Tillsammans med Karin och Micke åkte Ulla och jag till Mickes föräldrars timrade fjällstuga i Handöl.
Vi hade tur att träffa rätt fjällfärgsdagar kombinerade med vackert väder, så det blev ett oförglömligt äventyr och jag tänker nog återkomma med fler detaljer senare.
För stunden bjuder jag på axplock bilder som aptitretare.








fredag 15 september 2017

15 september - Dagens ros

.


Tack så mycket Ewa-Britt

torsdag 14 september 2017

14 september - Sandlosta

.
Refererande till ett inlägg häromdagen (se under den 8 september - om årets veteskörd) bryr jag mig egentligen föga och ser istället nästan lite skadeglatt på ett eventuellt kommande problem.
På en av de stora åkrarna nära Tåkern har man nämligen bara harvat efter veteskörden och därefter sått in höstraps i stubben. 
Jag vill inte påstå på något sätt att jag kan det här med lantbruk och odlingsmetoder men jag kan ana att de ökande bestånden av det nyetablerade och besvärliga "åkerogräset" sandlosta längs åkerkanterna i området kan komma att utnyttja tillfället för att annektera ny mark.



Sandlosta om hösten.

Med giftbesprutning mot enhjärtbladiga växter, såsom gräs och därmed också sandlosta, till våren, har man förstås tänkt sig åtgärda eventuella problem på gängse sätt. Men jag har förstått att sandlosta snabbt kan utveckla resistens mot sådana ting och då har vi kanske bäddat för en annan fortsättning.

Hmm...


14 september - Grundvattnet

.
- Hur är de med vattenståndet idag? frågar jag Thomas Rosén , som sköter Tåkerns regleringsföretag, när vi träffas vid Tåkernfondens trettioårsjubileum.



Thomas Rosén flankerad av landshövding Elisabet Nilsson och guiden Malin Granlund Feldt.

- Jo du, det är faktiskt bra. Vattnet är uppe i rätt nivå nu men så har vi ju också haft dammluckorna stängda i snart  femton månader, svarar han.



Skönt, tänker jag.
Men, trots ett frikostigt regnande den senaste tiden tar det tid att fylla upp förråden. De 80 mm som har kommit hjälper till gott, men när jag stannar till vid Disevidån vid Gottorp noterar jag att ån ändå inte brusar såsom jag hade förväntat mig.
Under den gamla stenbron flyter vattnet lågt och stillsamt.



Och längre nedströms mot Ramstadshållet rinner vattnet knappast alls. Vart har allt regnvatten tagit vägen? tänker jag. 

Sensommarens prunkande vegetation och snustorra marker har uppenbarligen tagit hand om varenda droppe. Inte mycket av den goda vätan har lämnats åt floder, åar och sjöar. Grundvattnet får vänta på sitt. Vi får hoppas på en snörik vinter.

Om nu det grunda sjöbäcken som utgör Tåkern fått "sitt på det torra" är det etter värre med en av Europas största vattenreservoarer - Vättern. Ca 60 cm under normalvattenstånd av den sjöns dignitet betyder kubikkilometer i volym och sånt tar tid att fylla upp.



Nya stränder har kommit fram vid Vättern. Här grusbankarna utanför Ålebäcken vid Sverkerkapellet mellan Omberg och Hästholmen - med sextio cm högre vattenstånd, normalt lekbankar för harr.

Jag har hört att Vätterns strandlinje gick lika lågt en period i mitten av 70-talet. Jag minns inte detta själv, men nog känns det kymigt och oroligt om vattnet viker, inte minst som intresset av ökande uttag planeras. Vätterns vatten kan inte räcka till allt och alla.



Det lilla skäret har fått landförbindelse.

onsdag 13 september 2017

13 september - Föreläsning i Vadstena

.
Den späckade gårdagen avslutades med att jag höll mitt föredrag om "Fåglar på mitt sätt" vid Vadstena föreläsningsförening i ett bildspel till egna små illustrationer.
Allt fungerade till slut nästan perfekt och jag kände att min insats var uppskattad.

Jag höll säkert på för länge, en timme och tjugo minuter, men publiken var tålmodig och ville att jag skulle fortsätta trots "överdriften" och jag fick stora applåder av auditoriet, blomma, besked om välkommen tillbaka samt ett nybakat bröd av ordförande Ingegerd Lindaräng.



Salen blev full till nästan sista plats, vilket betyder cirka 60 personer, fantastiskt. Många av åhörarna kände jag sen tidigare.

Årets föreläsningsserie fortsätter enligt nedan Passa på!


12 september - Jubileum Tåkernfonden


Det var fest vid Tåkern igår. Tåkernfonden fyllde trettio år och till jubiléet var även Ulla och jag inbjudna. Vi bjöds på frukost, mingel, tal, guidning och lunch och vi hade turen med vackert väder och en flock på sju ägretthägrar alldeles utanför fönstret.


Ägretthäger - en fågelart att vänja sig vid. Om tio år förutspår jag att den är en regelbunden och alltmer ökande häckfågel i Tåkern.


Landshövding Elisabeth Nilsson, här tillsammans med Ulla, hälsade välkommen med ett glas cider.


Landshövding Rolf Wirtén i berättartagen.

F d Landshövding Rolf Wirtén berättade historien om sitt engagemang för sjön Tåkern och dess fågelliv och sin roll som igångsättare av Tåkernfonden för trettio år sedan.


Lite mingel i salen. Här landshövding Elisabet Nilsson tillsammans med Tåkernfondens initiavtivtagare Christer Elderud och dåvarande byrådirektören på länsstyrelsen i Östergötland Sverker Kärrsgård.


Under en exkursion guidades vi kunnigt av guiden Malin Granlund Feldt som berättade för oss om sjön och dess historia, här från fågeltornet.



En del av församlingen  på maden. Här fick vi också ta del av ringmärkning under ledning av Adam Bergner från Tåkerns fältstation.

fredag 8 september 2017

8 september - Veteskörden 2017

.
Veteskörden har kommit av sig. 
Efter en tidig start på åkrarna i år med korn- och rapsskörd i god ordning kom de senaste veckornas i och för sig efterlängtade regn, i min hembygd runt 70 mm, som en bromskloss i arbetet med att få in grödan i ladorna.



Vetefält den 8 september i Tåkernbygden med Heda kyrkby i fonden.

Nu svartnar därför vetet på Östgötaslätten och jag frågar en lantbrukare jag känner hur det kommer sig att tröskorna inte vandrar där ute trots allt.

- Det är som du säger, att regnet har stoppat upp skördearbetet, men detta är egentligen inte något större bekymmer ändå i år, säger han.

- Hur då? Vad menar du? undrar jag.



Jag får förklaringen, att i år kommer det svenska vetet i huvudsak att bli foder eller etanol i vilket fall som helst oavsett kvaliteten och då gör det ingenting om skörden blir försenad och vetet svartnar.

Jag nosar runt lite i jordbruksannalerna på nätet och finner att ett stort internationellt vetelager är fortsatt intakt och att priset därför är lågt, varför lantbrukarna lika gärna kan "ligga på" skörden. 
Vi odlar vete "för kråkorna".

Om nu detta är sant, är det för jäkligt!

Inte nog med att vi fortsätter att utarma jordbruksbygderna på arter och natur i onödan, vräker ut konstgödsel och gifter som förorenar och dödar och odlar för odlingens egen skull och för bidragens upprätthållande. Det mest oetiska är ändå att 1/3 av världens befolkning lever undermåligt och i svält och är i stort behov av den rika världens vetelager.

Man blir bara så ledsen över hela systemet.

torsdag 7 september 2017

7 september - Min kamelia blommar

.
Min kamelia, det nästan femtioåriga träd, som jag fick av mina goda vänner för ett par år sedan till födelsedagspresent, blommar intensivt just nu.



Det försökte sig på en inomhusblomning i ateljén i mars månad, men nästan alla knoppar torkade bort den gången, men nu ... nu är trädet alldeles fullt av blommor, där det står utomhus i husets skugga. Det är säkert ett hundratal knoppar ytterligare som är på gång men troligen kommer inte alla att hinna med innan frosten kommer.



En kameliablomma är så vacker!

fredag 1 september 2017

1 september - Ljud från himlen

.
"Sly i - ju i",  låter det upprepat uppe från himlen och jag spanar uppåt mot de låga molnen. Efter en stund ser jag dem, de fåglar som jag redan visste var kustpipare.



De är två och de kommer sträckande med god fart på hög höjd mot väster. Med nästan 100 km/h kommer de att vara framme någonstans vid Västkusten redan om ett par timmar och vem vet, de kanske har sträckt nästan hela vägen ända från den sibiriska tundran innan dess. De kan de där stora vadarna!

Som två liade skäror passerar de sekundsnabbt över mig och vore det inte för lätet hade jag inte kunnat artbestämma dem och knappast ens kunnat göra upptäckten.



En av de vackraste fåglar jag vet är kustpiparen i häckningsdräkt, så som man kan se den vid sällsynta inlandsbesök om våren, då den är på väg till Nordasiens tundra. Jag minns en dimmig morgon i maj en gång för många år sedan när två kustpipare i full vårdräkt stod på ett av skären i Vättern utanför Sverkerkapellet. Det var en syn för gudar.