Det är märkligt hur svårt vi människor ofta har att ta till oss till synes enkla men viktiga sammanhang i naturen och att nya rön från forskare, vilka ibland bara uttrycker och verifierar självklara sammanhang, kan tolkas som otroliga eller revolutionerande.
Då är det skönt att vara egen tänkare, att som ickeforskare ha förmånen att utan risk för kollegial kritik kunna dra till med hypoteser och tankar utan både svångrem och hängslen i åsiktsdressen, att utifrån egna erfarenheter och inlärd kunskap från ett långt liv våga säga rakt ut hur man tror att saker och ting hänger ihop och t o m riskera att kunna beläggas med fel.
Det här med nötskrika och ek till exempel. Förhållandet mellan dessa båda arter är något som kort och gott kan kallas symbiotiskt, d v s att bägge parter har ömsesidig nytta av varandra. Detta är väl känt sedan länge och så självklart för de flesta att en liten artikel i det senaste numret av Vår fågelvärld verkligen slår in redan öppna dörrar.
Det är inte bara egendomligt, det är mycket sorgligt, att motståndet mot och okunskapen om naturens intrikata mönsterväv, dess förhållanden och företeelser både kan förnekas och motarbetas såsom man kan ana i den lilla artikeln ovan, uttryckt i meningen: "Forskarna från Tyskland meddelade att metoden först möttes av skepsis från omgivningen ...".
Inslaget är saxat ur min Naturlig dagbok från den 30 september 2010 och går ut på att ca 1 200 000 nötskrikor varje höst kan transportera upp till 8 640 ton ekollon varje år runt i markerna teoretiskt sett. Förvisso finns i denna uppskattning ett antal tämligen okända och därför höftade ingångsvärden. Men oavsett dessa troligen stora felkällor så borde man ändå förstå vikten av förhållandet om man nu inte är helt borta.
Slutsats: Arterna nötskrika och ek är djup beroende av varandra i ett symbiotiskt förhållande; känt sedan länge och numera, äntligen, vetenskapligt befäst (trots vissa protester). Omvärlden häpnar!
(http://naturligdagbok.blogspot.se/search?q=n%C3%B6tskrika )