- Hur är de med vattenståndet idag? frågar jag Thomas Rosén , som sköter Tåkerns regleringsföretag, när vi träffas vid Tåkernfondens trettioårsjubileum.
Thomas Rosén flankerad av landshövding Elisabet Nilsson och guiden Malin Granlund Feldt.
- Jo du, det är faktiskt bra. Vattnet är uppe i rätt nivå nu men så har vi ju också haft dammluckorna stängda i snart femton månader, svarar han.
Skönt, tänker jag.
Men, trots ett frikostigt regnande den senaste tiden tar det tid att fylla upp förråden. De 80 mm som har kommit hjälper till gott, men när jag stannar till vid Disevidån vid Gottorp noterar jag att ån ändå inte brusar såsom jag hade förväntat mig.
Under den gamla stenbron flyter vattnet lågt och stillsamt.
Och längre nedströms mot Ramstadshållet rinner vattnet knappast alls. Vart har allt regnvatten tagit vägen? tänker jag.
Sensommarens prunkande vegetation och snustorra marker har uppenbarligen tagit hand om varenda droppe. Inte mycket av den goda vätan har lämnats åt floder, åar och sjöar. Grundvattnet får vänta på sitt. Vi får hoppas på en snörik vinter.
Om nu det grunda sjöbäcken som utgör Tåkern fått "sitt på det torra" är det etter värre med en av Europas största vattenreservoarer - Vättern. Ca 60 cm under normalvattenstånd av den sjöns dignitet betyder kubikkilometer i volym och sånt tar tid att fylla upp.
Nya stränder har kommit fram vid Vättern. Här grusbankarna utanför Ålebäcken vid Sverkerkapellet mellan Omberg och Hästholmen - med sextio cm högre vattenstånd, normalt lekbankar för harr.
Det lilla skäret har fått landförbindelse.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar