fredag 30 augusti 2019

30 augusti - Svårfunnen fjärilslarv

.
Conny tittade in häromdagen för att visa en spännande larv som han hade funnit.
Jag lade den tillfälligt i en rymlig glasburk med en äpplekvist för senare bestämning, vilken nu är vederbörligt genomförd.
Min gissning till Conny vid leveransen var videsvärmare eller lindsvärmare.



Jag var därmed inte helt ute och cyklade. Det är en larv av nattfjärilen Videsvärmare, Smerinthus ocellata.

I Nationalnyckeln läser jag att larven är nattaktiv och lever uppe i träden och att den därmed är ganska svår att finna eftersom den normalt sitter stilla under dagtid, hängande på undersidan av grenar i en slags sphinx-ställning, d v s med framkroppen upplyft och huvudet indraget tillsammans med de sex framföttena i en bedjande skepnad. 

Så här då:



torsdag 29 augusti 2019

29 augusti - Vätterns silver

.
Hög tid att berätta om att jag för någon månad sedan köpte ett halvt kilo siklöja av Ödeshög fiskaffär, vid torget. Alldeles nyfångad direkt ur sjön såsom Vätterns silver, panerade jag dem och stekte i smör, så där att de kröker sig i pannan.



Siklöja är bland det bästa som finns att få och jag åt dem rakt upp och ner på knäckbröd och tog därmed igen att vi som barn aldrig åt "Sommaströmming" d v s siklöja från Sommen förmedlad via "cykelaffär" direkt på gården på Hargsvägen 16 i Mjölby efterom mamma var rädd för dynt - binnikemaskarnas ägg som ibland nog fanns att finna invid ryggbenet.



... och det gröna i paneringen är färsk koriander, en "ny" kryddväxt för gammelsvenskar som kommit hit med våra nya. En favorit, bara så att ni vet!

onsdag 28 augusti 2019

26 augusti - Lysmasksafari i Hästholmen

.
Härligt initiativrika Camilla Linusson i Hästholmen har kallat till "Lysmakssafari". Vem kan motstå ett så lockande tema, tänker jag och far dit.
Vi blir sju personer som samlas vid "Gröna huset" i Hästholmen, alldeles där cykelvägen mot Ödeshög börjar.

Camilla berättar att det var under kvällen innan, vid hemgången från en arkeologiutflykt till hällristningarna som ett sällsamt fenomen uppmärksammades av deltagarna.
I nattens mörker såg man lysande neongröna ljus högt uppe i träd och buskar och alla undrade om det möjligen var små upphängda ljusgirlanger eller troligare lysmaskar och eldflugor som svajade där i grenverket och spred detta sällsamt mystiska ljus under stjärnehimlen.

Konkret handlingskraftig som Camilla är utlyste hon genast en ny exkursion för intresserade natten därpå och det är således den jag nu deltager i.



Vi är sju personer och vi vandrar ut i mörkret med spända förväntningar och behöver inte gå långt, faktiskt inte mer än ett tiotal meter, förrän vi ser det emotsedda.
Jag blir faktiskt lite tagen, mer än jag trodde innan, eftersom jag är så inställd på ett tämligen tamt och ordinärt lysmaskljus, såsom jag har sett det tidigare i gräset,  i grön och svag lyster. Jag blir tyst stående och stirrar på detta mycket mer kraftfulla lysande fenomen högt där uppe i träden; liksom upphängda ljusslingor och lysande små lampor i det begränsade området.



Det ynka lilla gröna ljuset syns som en liten prick mitt i bilden.

Jag försöker fånga det omöjliga på bild men med endast en mobilkamera blir resultatet torftigt jämfört med verklighetens upplevelse.

Tänk er alla träden och buskarna där i mörkret inom cirka ett tunnland stort område upplysta här och där av tämligen starkt lysande små gröna lampor, i sällskap eller ensamt, vajande i den lätta kvällsbrisens rörliga bladverk. Så märkligt! Så exotiskt!



Samma bild som ovan fast något uppförstorad. Upplevelsen av det gröna ljuset var verkligen mycket starkare på plats i nattens mörker.

Jag har kollat upp lite i källorna men hittills inte funnit några referat till att lysmaskhonor av arten Lampyris noctiluca, skulle vara benägna att klättra mer än högst någon meter upp i vegetationen.

Jag har lagt ut en förfrågan i ett nätverk om Coleoptera, Skalbaggar och hoppas på svar, som jag i så fall kommer att redovisa här.



Akvarell av lysmaskhona, Lampyris noctiluca.

Här är en akvarell föreställande en lysmaskhona under ljusproduktion. Lysmasken är liksom söderut förekommande olika slags "eldflugor" egentligen skalbaggar. I Sverige finns två arter: Liten respektive stor lysmask. 
En sommarnattssaga.

Se gärna kommentar nedan som ställer det hela på ända. Frågan är åt vilket håll bara!?

måndag 26 augusti 2019

26 augusti - Rovfågelhösten har börjat

.
En sparvhökhona smällde in i altanglaset under jakt i trädgården idag. Sen tog hon höjd över Ulla som just anlände med bilen efter utförd handling inför morgondagens begivenheter. Det var ingen hård smäll, mera en duns, så det var ingen fara för hökens hälsa.

"Såg du!" ropade Ulla till mig på långt håll.

Nu börjar rovfåglarnas tid, med trevliga och spännande upplevelser under två hela månader framåt.
Och det har alltså startat, med den sträckande pilgrimsfalken för en vecka sedan (se nedan) och sparvhöken idag, men faktiskt redan tidigare i veckan, då jag var vid Stugan för att klippa långgräset.
På vägen dit, vid Sjöstorp alldeles norr om Ödeshög seglade nämligen fyra rödglador runt över åkrarna. 



Fyra röda glador kretsar runt över Sjöstorps åkrar.

Jag kan inte låta bli att referera till min vän fotografen och naturskrivaren Ulf Eriksson från Boxholm som den 23 augusti hade en liknande observation några mil sydostut från Ödeshög:

"Just nu: 4 röda glador över Svartån vid Fjättmunna!"

Jo, det är en ny tid nu. En tid med glador i hembygden och detta känns märkligt underbart. Häckningarna i vårt län ökar allteftersom och att notera en glada idag är inte längre en sensation men likafullt underbart.
Åh, dessa glador!

Vid Sjöstorp såg jag förutom de fyra gladorna: 1 sträckande bivråk samt fem rastande ormvråkar.


Utanför Stugan jagade flera bruna kärrhökar och en tornfalkhane och i en torrgran på mossen satt en fint utfärgad gammal lärkfalk i röda byxor och spanade intensiv mot mig när jag klev ur bilden för att se lite bättre.

Den verkar börja bra  - rovfågelhösten. 

Två sorgemeddelanden har nått mig under dagen: Evald Markheden från Motala, som jag då och då träffar ute i floran har hastigt ryckts bort. Jag kommer att sakna mötena med honom i naturen och också hans kommentarer till mina skriverier. Vila i frid Evald!

Jerker Sandegård, diakon och varm medmänniska från Heda har lämnat jordelivet. Vila i frid Jerker!

fredag 23 augusti 2019

23 augusti - Plommonorgier

.
Ungefär vartannat år ger vårt opalplommonträd så riklig skörd att det nästan är tragiskt. Tragiskt för att vi aldrig hinner med mer än en bråkdel av erbjudandet, resten dråsar ner i backen under loppet av några dagar. Sen blir det till att räfsa ihop och kånka iväg till komposten. Ett år blev det nästan 100 kg som därmed gick i putten.



Putten föresten? Allt går ju inte till spillo förstås. 
Nu i dagarna försigår nämligen en veritabel ätorgie på gräsmattan under trädet och det var om detta jag tänkte berätta.



Amiralfjäril solar sig på plommonträdets stam. 

Först på plats är alltid amiralerna. Dessa vackra höstfjärilar nosar sig till sötsakerna tidigt och på långt håll. Redan för två veckor sedan var de här och inspekterade de första insektsangripna och brådmogna frukter som rasat ner och igår räknade jag till knappa tjugo stycken samtidigt.
De är snabba och lite flyktiga, far runt i vida svängar om man kommer för fort fram men landar igen i lugn och ro. Alla är fräscha och fina, nykläckta som de är, en sommargeneration.

Enligt vetenskapen klarar amiralen inte övervintring i våra delar av landet. Men jag undrar jag, om inte detta faktum numera är en "fake news". Jag är övertygad om att många amiraler klarar hibernationen hos oss tack vare värmande klimatförändringar.. Tidiga observationer som man gör allt oftare om våren talar för denna eventuella förändring.

Om nu amiralen är en flyktig fjäril så måste jag säga att nästa besökare som presenteras här, en sorgmantel, är ännu mera skygg, och dessutom mera sparsam.
Endast ett exemplar gästar oss nämligen varje dag och den är så omöjlig att komma nära att jag måst dokumentera den med en snabbskiss i akvarell.



En inte alltför tjusig snabbskiss av sorgmantel får väl duga i sammanhanget.

Sorgmanteln är garanterat en övervintrare. I våras såg jag rekordmånga individer längs en grusväg på Omberg. Se bifogad länk:

Länk

Igår jagade en bålgeting över plommanmattan. Hon försökte sig på amiraler som emellertid elegant viftade bort henne med vingarna, flugorna missades hela tiden men alla honungsbin låg däremot mycket illa till.



Bålgetingen lågsniffade över jästa frukter och kastade sig över varje mörk fläck eller misstänkt föremål. Honungsbin är lite tröga och dem tog hon överaskande lättvindigt. Med käkarna bet hon ihjäl bina och använde nog också gadden mot vitala delar i mellankroppen,. Med ett fermt käkgrepp om ryggen bar det så direkt hem till boet med den ordnade larvfödan. Men redan efter en liten stund var hon tillbaka på jakt igen.


Igelkotten är en regelbunden besökare. Mitt på dagen, vilket annars inte är så vanligt, finns den där bland plommonen, frenetiskt ätande av de söta och kanske lite jästa frukterna.
Inför en möjligt seg och sträng vinter är det nödvändigt för igelkottarna att äta sig riktigt feta för att klara persen. Dvala går de in i förvisso men fett måste brännas hela tiden, även i sparlågan, om inte insomningen skall bli för evigt.

Björnar lägger på sig ett bastant fettlager och om detta har man forskat. Resultatet av forskningen visar att det är fruktsockret, fruktosen, i bären som skapar nästan allt livsnödvändigt gult fett. 

Jag saxar ur ett dokument från finska Diabetesförbundet:

Fruktos – den värsta av alla sockerarter
Diabetes 8/2012
MARJATTA KARVINEN
Man blir fet av allt socker men fruktos ökar också risken för många sjukdomar i artärerna.

Så är det alltså - Man blir fet av fruktsocker - ät mindre frukt är kanske därmed en viktig paroll.

Det är väldigt viktigt för igelkotten att äta sig fullständigt proppfet på plommonen i vår trädgård. Det handlar om vinteröverlevnad.
Varje dag är den där, kanske flera "kottar" ibland, jag vet just inte så noga. Den/de äter och äter och äter.

Så slutsatsen är alltså att denna övermåttan mängd plommon vi har, faktiskt kommer till nytta och glädje för många av våra grannar.

Och nu väntar vi snart på att viktoriaplommonen skall ta vid där opalen slutar. Det går för runt hela tiden och jag har renset kvar att göra.

onsdag 21 augusti 2019

21 augusti - Slumpens skördar

.
Jag bestämmer mig slutligen för att ta tag i livet igen efter två dagars intensiv magsjuka. Jag kommer inte att kunna äta hamburgare mer på en god stund, oavsett namn och ursprung, det är säkert, men  egen går nog bra hoppas jag även fortsättningsvis.

Matt i benen och med värk i korsryggen stapplar jag upp på en stege vid garaget och börjar måla  med brun lasyr, ty det var tänkt så redan igår enligt planen. 
Det går, när jag tar det försiktigt. Undan för undan blänker väggen mörkbrun och när jag sträcker mig för att komma åt panelen över garageporten ser jag en flygande, ganska stor fågel glimta till i höger ögonvrå. 

"Det är visst bara en ringduva", tolkar jag intrycket impulsivt och snabbt, för att i nästa mikrosekund självklart men nästan omedvetet notera kolsvart huvud och lysande vitt frambröst.

Fågeln kommer på tjugo meters höjd över grannens hus rakt mot söder och försvinner bakom vårt eget hus efter någon sekund. Jag hinner aldrig se efter bättre, oavsett magsjuka och stege. Det är bara att acceptera vissa mötens korta begränsning. Men även det korta kan bli intensivt när man finner det annorlunda.



Det var en pilgrimsfalk som passerade nästan rakt över tomten, en vuxen fågel och troligen en hane. Tecknen som fanns där gav klart och tveklöst besked - kanske på väg bort från Omberg.

Hur stor är chansen för en dylik observation. Nästan ingen alls. Men det händer, sånt händer! 
Slumpen är en märklig tillställning från noll till hundra. Mängder av om och men måste klaffa ibland. Det här var ett sådant tillfälle och det gjorde min dag bättre än alldeles innan värd att minnas.

21 augusti - Titelfjärilssommaren går mot sitt slut

.
Det började redan i maj att de första tistelfjärilarna drog in över hembygden. Efter enstaka observationer tidig i månaden kom plötsligt stora vågor av tistelfjärilar in över landet och i hela Nordvästeuropa. Det talades om häpnadsväckande tre miljarder individer som samtidigt var på väg från söder.
I trädgården upplevde vi det hela på första parkett och jag skrev om det den 22 maj 2019:

länk 22 maj 2019



Oerhört slitna, men ändå väl flygförmögna tistelfjärilar, nådde vårt land i maj 2019. Den här individen fotograferade jag bland flera tusen andra den 28 maj på ett ogräsbemängt område nära Stugan vid Tåkern. Här kom de sedan att lägga sina ägg och få fram en ny, fin och riklig sommargeneration.

Efter en hel sommar med tistelfjärilar i mängd börjar allt nu närma sig slutet. 
När jag för en dryg vecka sedan åkte grusvägen över slätten hem från Stugan såg jag att hundratals fräscha och nya exemplar, en sommargeneration kläckt här hemma, samlades i de ruggar av åkertistlar och krustistlar som stod vid dikeskanterna. Någon dag senare var det tomt. De hade gett sig iväg.

Historien om tistelfjärilens märkvärdiga resa finns att läsa om på många sätt och jag ger dig här nedan en länk att börja med:

länk till Forskning och Framsteg

I korta drag talar man om en rundtripp som totalt omfattar 6 generationer och som startar i norra Afrika med generation 1 och att arten vissa år tar färden norrut över Europa under ytterligare 3 generationer för att sedan åter vända söderut för generation nr 5 och så slutligen vara hemma vid ursprunget, norra Afrika ett knappt år efter uttåget och 6 generationer senare.
Detta år, 2019, torde den tredje generationen, vilken normalt når Mellaneuropa ha nått ända upp till Sverige direkt och att årets succesiva invasion av tistelfjäril därmed kommer att omfatta endast 5 generationer totalt. Unikt?

En motsvarighet till tistelfjärilens fantastiska livsresa finns hos Monarkfjärilen i Amerika, också väl värd att läsa vidare om!



Nåväl. Nu är det snart slut för vår del. Ganska sena rön visar således att de tistelfjärilar som har kläckts í vårt land under sommaren nu vänder söderut igen, tillbaka mot ursprunget. 
Tidigare visste man inte annat än att de slutade sin resa här uppe, att de dog i och med höstens och kylans ankomst, men så är alltså inte fallet. Och inte kan de heller överleva en vinterdvala hos oss, tistelfjärilen saknar nämligen "diapaus", d v s förmågan till lång vintersömn, dvala, som t ex nässelfjäril, påfågelöga och citronfjäril äger.



Att man inte visste om allt detta tidigare beror på att höstens bortflyttning sker ganska momentant och på hög höjd i lämpligt väder, nästan omöjligt att konstatera med obeväpnat öga. Men radarbilder har bekräftat att så verkligen är fallet. 
Det jag såg förra veckan var den ansamling, aggregation, som sker just innan bortflyttnngen. Spännande så det förslår, eller hur?

Nästa sommar blir en ny historia, troligen utan tistelfjärilar för vår del. Det hela brukar nämligen inte upprepas så ofta.


tisdag 13 augusti 2019

13 augusti - När ögonen väl öppnas ...

.
Vi har parkerat vid vägkanten på Omberg. Jag har lovat att visa Sverker "mina" exemplar av kal tallört eftersom han just har berättat om sina; ett gytter, som han säger, hemma hos sig.

Innifrån skogen hörs ett ideligt upprepat, långdraget, sugande och i tonhöjd fallande "piiiiuuuuu".
Bivråk ligger närmast till hands, ungfågel säkert, och vi har förresten strax innan sett en som kom flygande över bilen. Det är deras tid nu när populationerna av getingar och humlor kulminerar strax innan sammanbrottet och med bara två veckor kvar till bortflyttningen mot Afrika, den som kan beskådas i Falsterbo den 30 augusti till 1 september i år, just så koncentrerat.



En ståtligt högväxt och mörkt rosafärgad skogsknipprot står vid dikeskanten.

Någon kal tallört finner vi faktiskt inte men runt omkring oss står ett rikt men lite glest bestånd av skogsknipprot i alla olika storlekar och färg. 
En ensam tornseglare kommer seglande på hög höjd mot söder över himlen, vilket föranleder ett litet samtal också om detta mitt i alltihop, alltihop det som jag nu slutligen arbetat mig fram till.

När ögonen väl öppnas ... När man väl har sett den där första kantarellen finner man lättare de andra i mossan, liksom hjortronen på myrflaken, spridda myrsnäppor bland tusen kärrsnäppor och årsplantan av skogslind invid dikeskanten i allt det gröna.

-Nog kan väl det här vara en frösådd lind, säger Sverker och pekar på en knapp halvmeter hög särställd buske av arten.



En några år gammal planta av skogslind.

Detta föranleder oss att kika närmare i gräset och bland löven. 
Vi finner många små, kanske två-treåriga plantor av lind både här och där och till slut även ett par årsgroddar med fingrade hjärtblad och allt. 



Så är det! Här har skogslind frösått sig inte bara det senaste året utan i flera omgångar tidigare år också.
Vi blir lite tagna av av uppplevelsen. Jag menar, det är inte mer än en dryg vecka sedan som jag skrev om företeelsen för första gången som något nytt och nästan sensationellt med anledning av ett besök  hemma hos Sverker och Karin baserat på upptäckten av detta med frösådd lind.

Se länk.

Här igen alltså, inte underligt om vi blir upphetsade och fundersamma. Något har hänt och så väldigt fort dessutom. Det som har gällt förut gäller uppenbarligen inte längre. Skogslindens så långsamt och sent mognande nötter hinner med numera, klarar sig hela vägen till grobarhet och frösådd.
Med de senaste årens snabba klimatuppvärmning av varma och långa somrar och höstar verkar vi plötsligt vara tillbaka 3 500 år i tiden, till bronsåldern, då vi hade värmeperiod och lindarna frodades. Under lång tid sedan dess har de mestadels levt vegetativt, förvisso uthålligt och bra så. Men nu, nu tycks det hastigt gå mot en en ny era för lind i vårt land.

En skön detalj i problematiken är detta och så passande dessutom nu när almarna så sorgligt snabbt lämnar in.

13 augusti - En fyrklöver

.
Om den satsning på hjälp till biologisk mångfald i jordbrukslandskapet som svenskt lantbruk tillsammans med Jordbruksverket har genomfört under årets säsong, finns en del att kommentera.
Jag har tidigare berättat om det hela i min blogg.

Se denna länk.

Satsningen är naturligtvis mycket positiv. Att öka blomsterrikedomen i utarmade slättbygder där raps och vete varit nästan allenarådande under ett halvt sekel har känts nödvändigt för att underlätta för insekter som bin och fjärilar att överleva.
Reportage i tidningar och övriga media har berättat om projektet, ibland nästan som om det har varit på ett helt idellt plan från jordbrukets sida, vilket alltså inte är fallet; bidrag har delats ut för att täcka extra kostnader för dem som varit med. Men ändå... positivt förstås.

Utanför Stugan vid Tåkern har en sank åkersnutt varit med i projektet i år. Honungsfacelia och solros har dominerat tidigare, men efterhand som facelian vissnat ner har andra arter kommit upp till ytan.

Häromdagen gick jag runt och fotograferade och examinerade och hittade både blodklöver ...



Blodklöver ... 



Bovete ...

samt en art av klöver som är helt ny för mig ...




Doftklöver i två olika färgvarianteartad via Mossbergs/Stenbergs flora .

Nu undrar jag, mitt i denna positiva nysatsning, varför man har valt fröblandningar med arter som inte hör hemma i vårt land. Varför inte välja naturligt förekommande blomster istället för främmande arter?
Mitt i diskussionen om bidöd och artutdöende finns också den om främmande och ibland invasiva arter. 
Här har man gett med ena handen och tagit med den andra, kan jag tycka.



Idag följde vännen Sverker med ner till åkerlotten av intresse, för kontroll och referens. Här håller han  en riktigt fin men annorlunda "fyrklöver" i sin hand.


Senare kommentarer från Facebook motsäger de möjliga risker jag flaggade för ovan och talar istället för användandet av just de här beskrivna arterna. Lugnande och bra tycker jag:


Hans-Erik Wanntorp Fast blodklöver bovete och doftklöver är ju beprövade och har inte visat sig invasiva. Fördelen är väl att det finns billigt frö att tillgå

Linda-Marie Rännbäck Och flera av de ingående arterna är dokumenterat gynnande för naturliga fiender avseende pollen och/eller nektar. T ex bovete innehåller mycket nektar av god kvalitet (bra sockerarter) samt är lättillgängligt (grunda florala nektarier) för parasitsteklar.

Björn Engström Vi har mycket få lämpliga ettåriga växter att använda och ingen användbar ettårig inhemsk klöver. Ärter skulle kunna vara ett alternativ men kan betyda att självsådd även nästa år. Gamla "inhemska" åkerogräs har ingen bra användning som gröngödslingsväxter och kan bli problem i kommande grödor. Bovete är en gröda som troligtvis odlats i vårt land kanske i tusentals år. Men odlingen återupptogs på 1600-talet genom den svedjefinska migrationen och har sedan upphört. Alltså äldre än havre

fredag 9 augusti 2019

9 augusti - Händelser i slåttertid

.
Det var för en dryg månad sedan berättade min granne Nina häromveckan, att höslåttern började på morgonen över åkersnibben utanför Stugan. Gräset var meterhögt utvuxet när balken började tugga sig framåt genom den gröna massan.
Vi hade båda sett rågeten beta där nästan varje dag och denna dag var inget undantag.
Allt eftersom slåttermaskinen närmade sig trängdes hon undan mot kanten men vill inte ge sig av, utan stod där och "hostade" så att kroppen skälvde.



Mannen i maskinen måste väl förstå, tänkte Nina, men arbetet malde envist på utan paus.
Efter någon timme bara var allt över. Gärdet var slaget och tomt och rågeten borta.

När Nina efteråt vandrade ut över slåtterytan upptäckte hon snart två kid, klippta till döds i en blodig sörja.

Tributen för dagens slåtter, tidig och opersonligt rationell, är förödande. Jo, rådjuren vet man ju om, men hararna, viporna, rapphönsen, storspoven och lärkorna samt allt det där andra försvinner oftast i tysthet och tyvärr också långsiktigt.

torsdag 8 augusti 2019

8 augusti - Om ärtsångaren.

.
Jag tar en kopp kaffe under äppelträden. Det prasslar hela tiden i buskarna runt omkring mig. Gråsparvarna är där förstås, lite överallt, men insektsplockande på gräsmattan mest. Jag hör också det veka tutet från en ung lövsångare och så det där typiska, lite tunna smacket som tränger fram om man lyssnar lite bättre.



Ung ärtsångare.

Sätter man tungspetsen mot gommen strax bakom framtänderna, fyller området med saliv och öppnar tungan hastigt men smått för att släppa in luft i mellanrummet får man fram det där lätet nästan exakt. Faktiskt så bra, att fågeln plötsligt tittar fram mellan grenarna för att kolla in en möjlig "kompis". 
Men sätter man tungspetsen för långt bak i gommen så tjocknar ljudet och liknar då mer en trädgårdssångare. Bara så ni vet!

Det är en ärtsångare som jag ser, en ung fågel som ännu är gul runt mungipan. Den är lite otydligt mjukt tecknad men benen är mörka som de artenligt och särskiljande ska vara.
Ärtsångaren är en av trädgårdens doldisar, numera allmän men tämligen okänd för de flesta, tog den för några decennier sedan steget från enbuskmarkerna in till samhällets villaträdgårdar och tomthäckar. Den finns allmänt i min närhet, med sin skramlande sång om våren och smacket under hösten.
Ungfågeln samlar energi bland bärbuskarna. Den är på väg bort nu, söderut, eller snarare mot sydost, eftersom arten övervintrar mest runt östra Medelhavet och vidare ner i Östafrika. 
Det stora och spännande uttåget mot söder har påbörjats.

tisdag 6 augusti 2019

6 augusti - En unik liten upplevelse

.
Dagens tisdagssamling äger rum hemma hos Sverker och Karin i Svämb, vid gamla Riksettan söder om Ödeshög och går under temat buskar och träd.



Sverker och Karin berättar för Lars och Christer samt mig bakom kameran om den helt naturligt fungerande avloppsreningsmetoden som de har installerat i trädgården.
I förgrunden en art av brun fingerborsblomma, Digitalis ferruginea

Redan under förra tisdagen, då vi var hemma hos Lars och studerade nässelsnärja bjöd Sverker in oss till sin och hustruns rika trädgård för att studera annorlunda träd och buskar samt möjligen bidra med åsikter om troliga groddplantor av skogslind. Detta senaste må låta lite ynkligt och trivialt men så är det verkligen inte! 
Bakgrunden är att Sverker inte funnit några referensbilder av utseendet på lind i hjärtbladsstadium varken i litteratur eller på nätet och det ska sägas att även jag har letat länge och väl innan jag slutligen fann två ynka bilder, en tecknad och ett foto av skogslind i "bäbisskepnad". 

Så ovanligt är det alltså, att ett av våra mer kända lövträd nästan är okänt som ettåring. Anledningen finner man i litteraturen där det sägs att arten frösår sig ytterst sällan i vårt land beroende på sen frömognad. Skogslinden hinner helt enkelt sällan med att föryngra sig med frö. Lämpliga förhållanden förekommer normalt kanske bara vart hundrade år i genomsnitt. 

Kan ni då förstå allas vår entusiasm över att få möjligheten att bevittna fenomenet idag hemma hos Sverker och Karin. Spänningen på topp.

För knappt tjugo år sedan, vid köpet av gården, planterades ett antal skogslindplantor i tät grupp. En av dessa plantor har som vuxet träd satt blommor under de senaste åren och förra årets extremsommar i värme och längd gav 2018 års frön möjligheten att mogna och gro. 



Årsplanta av skogslind, med de två fingrade hjärtbladen kompletterade med ett senare sommarblad.

Tidigare under sommaren upptäckte Sverker småplantor med egendomligt fingrade hjärtblad som han inte blev klok på men eftersom ett tjugotal av dem kunde räknas in under just den blommande linden drog han förstås slutsatser.



En aha-upplevelse blir det för oss besökare. Vi är faktiskt lite tagna av det hela och jag känner också en viss stolthet över att med mina foton vara med om att komplettera bilden av arten skogslind. Det är ju på tiden!

Vandringen runt om i den intressanta trädgården blir lång och lite blöt och vi blir imponerade över Karins och Sverkers samlade kunskap och namnförråd. Och, kaffet på verandan smakade utmärkt förstås.



Mistlarna i aplarna hemma hos Karin och Sverker har hunnit betydligt längre än hemma hos mig. Så var det med den föreställningen om att tro sig vara först.

Med bröstfickan full av frön från åkerkulla till min egen lilla ängstäppa drar vi oss lyckliga och nöjda hemåt. Tack för ett givande och trevligt besök.

fredag 2 augusti 2019

2 augusti - Cykelanarki

.
Min faders första "hållplats" på väg mellan bostaden och affärerna i centrum är några bänkar på Stortorget i Linköping. Han är 96 år gammal och vid mycket god vigör men behöver en liten rast då och då för att orka hela vägen.
Det är inte alltid så lätt att finna utrymme för vilan i en trång stad och inte blir det lättare med den totala cykelanarki som verkar råda i Linköpings centrum.


Medan pappa satt här och tog sin nödvändiga vila var flera cyklister på väg att stänga till helt vid bänken och när vi påpekade detta fick vi mycket sura mina och grymtande kommentarer tillbaka.

Skärpning cyklister och ordningsmakten - gör något!