Om den satsning på hjälp till biologisk mångfald i jordbrukslandskapet som svenskt lantbruk tillsammans med Jordbruksverket har genomfört under årets säsong, finns en del att kommentera.
Jag har tidigare berättat om det hela i min blogg.
Se denna länk.
Satsningen är naturligtvis mycket positiv. Att öka blomsterrikedomen i utarmade slättbygder där raps och vete varit nästan allenarådande under ett halvt sekel har känts nödvändigt för att underlätta för insekter som bin och fjärilar att överleva.
Reportage i tidningar och övriga media har berättat om projektet, ibland nästan som om det har varit på ett helt idellt plan från jordbrukets sida, vilket alltså inte är fallet; bidrag har delats ut för att täcka extra kostnader för dem som varit med. Men ändå... positivt förstås.
Utanför Stugan vid Tåkern har en sank åkersnutt varit med i projektet i år. Honungsfacelia och solros har dominerat tidigare, men efterhand som facelian vissnat ner har andra arter kommit upp till ytan.
Häromdagen gick jag runt och fotograferade och examinerade och hittade både blodklöver ...
Blodklöver ...
Bovete ...
samt en art av klöver som är helt ny för mig ...
Nu undrar jag, mitt i denna positiva nysatsning, varför man har valt fröblandningar med arter som inte hör hemma i vårt land. Varför inte välja naturligt förekommande blomster istället för främmande arter?
Mitt i diskussionen om bidöd och artutdöende finns också den om främmande och ibland invasiva arter.
Här har man gett med ena handen och tagit med den andra, kan jag tycka.
Idag följde vännen Sverker med ner till åkerlotten av intresse, för kontroll och referens. Här håller han en riktigt fin men annorlunda "fyrklöver" i sin hand.
Senare kommentarer från Facebook motsäger de möjliga risker jag flaggade för ovan och talar istället för användandet av just de här beskrivna arterna. Lugnande och bra tycker jag:
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar