tisdag 29 september 2020

29 september - En varm dag i slutet av september

Strax under tjugo grader gick temperaturen upp till idag på eftermiddagen då de senaste dagarnas låga dis plötsligt lättade och släppte fram en efterlängtad sol.

Vinbergssnäckan fick med ens väldigt bråttom in mot vinterkvarter i rishögen och det tog endast en kvart för den att passera gångstigen till dasset, säkert med hjärtat i halsgropen och hög puls dessutom.

Jag avbröt måleriet i förtid och hämtade upp Ulla för en liten promenad runt Höje på Omberg. Det var länge sedan och kändes gudomligt skönt. Vid parkeringen upptäckte Ulla ett gytter av en märkligt skaftad röksvamp. Den måste jag få hjälp med att bestämma.

Så här långskaftad är svampen men jag tror ändå inte att det är en stjälkröksvamp. Jag återkommer om jag får hjälp.

Senare svar: jag ha fått hjälp med arten, som är Gyttrad röksvamp, av både Susanne Hernqvist och Mikael Jeppson, för vilket jag tackar och bugar. Då vet vi.

måndag 28 september 2020

28 september - Hösttröst

Det var utlovat finväder dessa dagar med högtryck, men verkligheten ville annorlunda. Täta låga dimmoln lägrar mitt landskap med dis och duggregn och målandet vid Stugan blir tyngre än förväntat, då jag också får svårt med lä för nordosten på min nordvända målaraltan.

Almdöden manifesterar sig överallt i bygden och gör hösten  ännu mera höstlig.

Jag ger dig och mig själv lite hösttröst med en ...  


... akvarell av en blommande ekbacke från i våras. Den kan väl hjälpa till något, att skingra dystra tankar.

fredag 25 september 2020

25 september - Möte med släkt

Under ett kärt besök av min syssling Jan med Kerstin från Knivsta, ägnar vi hela denna dagen åt Omberg och Tåkern. Gårdagen gick i släktanalysens spår hemma hos min far Acke Björkman och syster Gunnel där kaffe med tårta bjöds. Mer än så hinner jag inte skriva just nu om allt detta, men jag kommer nog att återkomma i ämnet.


Jan, syster Gunnel, pappa Acke och Kerstin.

Under besöket vid Tåkern idag besöktes Naturum och här är fotot taget framför mitt stora akvarellkonstverk - "Dagboken", som mycket välvilligt har donerats av en privat köpare till den pampiga byggnaden.


Ulla, Jan och Kerstin.

Uppe i tornet ägnade vi oss åt en stunds studier av Tåkerns massiva sjöfågelliv med tiotusentals brunänder, sothöns, mängder av grågäss, snatteränder, lärkfalk och två ägretthägrar bland allt annat. Det börjar verkligen samla ihop sig till oktoberfest, när flera hundratusen sjöfåglar täcker stora delar av Tåkerns yta.


Redan idag var det alltså storartat. I den snåla nordosten som plötsligt blåste upp och vattrade sjön och domnade våra händer fick vi se minst fyra havsörnar jaga tätt över sjön. De flög lågsniffande över fågelflockarna, testande deras flyktförmåga och riktigt plöjde terrängen framför sig. Det är ett mäktigt skådespel på liv och död.

onsdag 23 september 2020

23 september - Möten

Vi sitter på altanen hemma hos Lars, fikar och filosoferar, Karin och Sverker, den till förskingringen försvunne Christer, "hemma" igen från Örebro med tre påsar nyplockade lingon till oss alla och även för mig. Det är lite kylslaget, vinden från syd är inte längre så varm och jag huttrar lite när jag söker lä mot väggen.

Lars berättar inlevelsefullt om Linnélärjungen Ingevald Wallbergs bedrifter och kopplingar till bygden. 

- Jag har haft förmånen att besöka hans gård Klosterorlunda, med dåtidens förnämsta trädgård efter universitetens, säger Lars.

Varför då tala om honom vid Frösäng mitt i september månad? Jo, boende granngårds har han påverkat bygden och hela Östergötlands landskap både faktiskt och bildligt. Hemkallad till gården av fadern, som inte ansåg det där med botaniserandet som yrkesmässigt gångbart i längden, blev han liksom sin far lantmätare till professionen.

- Se här, säger Lars och vecklar ut en stor gammal karta. Det är en ritning över blivande Kinda kanal. Den var han med och projekterade, och mycket annat dessutom.

Via Wallbergs verk kommer vi således in också på "milstenar", som han var med om att utveckla system för. Diskussionerna leder oss vidare in i detta med metersystem och gamla mått.


Medan vi sitter där och associerar om allt som dyker upp, hoppar en gransångare runt i närmaste buske bakom Lars. Med sitt lite vassa hu´itt, skarpare och annorlunda betonat än lövsångaren hú it, har den fångat mitt intresse och då och då försvinner jag in i detta mysterium mer än det som avhandlas vid vårt bort, måste jag nog erkänna.

Vid ankomsten till Stugan för dagens målande lyfter en glada ur asken i trädgården. De sitter gärna där och nattsover eller vilar middag har jag förstått och är då väldigt svårflörtade, sitter och trycker fastän man slamrar med bildörrarna nära intill. Jaa, dessa härliga glador som blivit var dags upplevelse det senaste året får mitt hjärta att banka extra.

Mitt i måleriet, fångar kråkors allvarsamma kraxande mitt öra, Det hörs bortåt buskraden vid den gamla åsträckningen och jag tar med mig kikaren för att se vad som är på färde, ty att det är något allvarligt på gång, det förstår jag av den våldsamma upphetsningen. Fler och fler kråkor samt alla skator från omgivningen drar dit för en gemensam uppgörelse.

Jag spanar en stund innan jag ser vad som händer. Alla kråkfåglarna sitter i en gammal död alm, flyger runt, tittar neråt och skränar förskräckligt. Det är en mård som är på väg uppför stammen. Jag ser den fint trots att det är långt håll. Jag uppfattar till och med glansen i den brunsvarta pälsen och den gulvita strupen lyser. Tassarnas kloklamrande och svansens balanssvängning hinner jag också notera innan den efter en stund ger upp och hoppar ner igen.

torsdag 17 september 2020

17 september - Inventering av lokal flora

Jag har fått ett intressant uppdrag av privat regi. Ägarna till Korpralsgården strax norr om Ödeshögs samhälle önskar få bättre kunskap om sina ägor som de förvaltar naturnära och ekologiskt. 

- Vad har vi för växter på vår fina gård, undrade Katarina, då hon tog kontakt med mig för några månader sedan. Vi har haft besök av Kjell Antonsson som gick igenom våra träd, men annars vet vi nästan ingenting. Kan du hjälpa oss?

Sålunda bestämdes att jag skulle genomföra en inventering av alla kärlväxter. För ett par veckor sedan träffades vi på gården för att ge mig en första inblick av åtagandet och idag den 17 september, en solig dag med hög luft, var jag där mera på riktigt.

Jag ägnade området två timmar av stilla vandrande med ögonen på helspänn. Mycket av vegetationen är förstås visset, brunt och nedgånget så här om hösten, men 115 arter inhöstade jag ändå och då har jag lämnat några obestämda tills vidare. Jag lägger in alla observationer efterhand på Artportalen.

Gården ligger på en höjd där urberget ställvis går i dagen. Man har utsikt över Ödeshög och slätten österut, Omberg i norr och Vättern kan anas från "Pust-bergets" högsta punkt. Får betar på ägorna och betena är inte gödslade på den närmaste 10 åren åtminstone.

En tills vidare obestämd microart av "hökfibblorna" lägger jag bestämningsmässigt åt sidan en stund tills jag eventuellt har lyckats förkovra mig mer.

Mitt arbete skall bli färdigt efter sommaren 2021, då har jag haft ett fullt år på mig. Det är ett trevligt och intressant uppdrag som jag har åtagit mig. Allt kommer jag inte att klara utan hjälp förstås, men jag tror mig förstå att beställarna inte behöver veta vad varenda variant av ogräsmaskrosor, daggkåpor eller hagfibblor har för specialnamn.

måndag 14 september 2020

14 september - En ny dag vid Stugan

Jag har kommit in längs den knastriga grusvägen mot dungen vid Gottorp mitt i ett samtal på mobilen med vännen Göran, då ett gäng korpar lyfter ur träden och får med sig två glador upp i en skön luftcirkus. Men vänta, där är en till, och ännu en och där borta lite vid sidan om seglar ytterligare en. Fem glador och ett tiotal korpar snurrar nu runt i den friska sydvästvinden, vilket blir en alldeles underbar upplevelse som jag genast fäster på papper så gott det går.

Ormvråkar jagar över betet, kvigkullen mumsar det grönaste gräset under eltråden helt nära mig, en ganska stor snok ringlar förbi mina fötter och jag ser två flygande aspvedbockar surra runt med sökande antenner i solen som börjar värma. Allt detta omramar mig medan jag sitter tillbakalutad i stolen i solen och arbetar mentalt med mina verk som står lutade mot stugväggen.


Precis då kommer titeln på min snart förestående separatutställning till mig så självklar:

"Konsten, att förvalta ett arv"

lördag 12 september 2020

12 september - Att slippa gå över ån ...

 ... efter vatten, heter det.

Idag plockade jag en fin stolt fjällskivling i rabatten under köksfönstret. Närmare spisen än så går nog inte att komma. Det blev en mycket trevlig smakretare, tillagad med smör och grädde.

Men ni ser kanske också att jag var där redan innan och nöp en bit av kanten till råkost samt för att utesluta syskonarten rodnande fjällskivling som inte är speciellt ätbar.

Och fler av de stolta är på väg.



fredag 11 september 2020

11 september - En aning av förestående vinter

Högt uppe i den blå himlen kommer en fjällvråk seglande. Den sträcker rakt över mig, i halmhatten, då jag sitter och kisar i solen mot oljorna som hänger på väggen. Det är det första tecknet av en förestående vinter, ty det är faktiskt inte mer än drygt en och en halv månad tills den första snön brukar kunna falla i bygden. Hösten kom fort och den accelererar märkligt snabbt.


Det andra tecknet är stenfalken som är ute på jakt efter grönfinkar och steglitsor bland cikoria och tistlar i fältet utanför stugdörren. Den landar mitt på grusvägen under en kort paus innan den far vidare. Den är liksom fjällvråken troligen en årsung fågel. Och det är en hona, den är stor för att vara stenfalk


Den har vackra rostbruna teckningar på magen, nästan av samma kulör som hos fjällpiparen i högform, under passagen i maj månad.

Två fjällarter samma dag är väl tecken nog för att förklara den jobbiga rubriken.

Sen är det tranorna förstås. De samlas nu runt Tåkern i tusentals. Bara på stubbåkrarna vid Ramstad och Holmen är säkert just tusen på plats.


Tranorna tjuvtränar på flytten ibland, far upp i skyn, högt under molnen, snurrar runt i skruvar och trumpetar frenetiskt. Men ännu är det ändå inte riktigt dags. Snart lugnar allt ned sig igen och alla landar i god ordning. Men anspänningen stiger för varje dag och om någon månad är det tomt, även på tranor. 

Samtidigt vill jag passa på att säga att jag nästan upplevde lite vårkänsla i onsdags, då en gransångare sjöng i ruskvädret från en bollpil i Gränna just som jag lade ut lillen i "Päroncupen". En röd glada sträckte samtidig förbi mot söder över alla helt omedvetna boulespelare. Så kan det också vara denna tid på året.

tisdag 8 september 2020

8 september - Taget ansvar belönas med aftonfalk

Vi har satt oss tillrätta med matsäcken inom räckhåll vid Väversunda mad. Plattformen ligger i behagligt lä från den friska sydvästen genom aldungens skydd bakom om oss. Framför oss ligger Tåkerns strandäng med vassen som bård mot horisonten i öster. Ett fint duggregn kittlar näsan. Det blev ingen bra dag för studier av den unga aftonfalk som varit stationär här någon vecka nu och som jag lockat Lars och Sverker med. Vi blir utan, vädret är för kulet.

Men som alltid bjuder Tåkern på alternativ. Små flockar av enkelbeckasiner drar runt i höjden, det rycker uppenbarligen i deras gener av flyttningsdrift, flera bruna kärrhökar seglar runt över vassarna på sedvanligt manér, alla utom en är årsungar, men en gammal fågel har stannat extra, antagligen som "dagis-hane" åt egna ungar, medan honorna redan är borta. Ett par havsörnar ser vi segla långt därute över sjön, en fiskgjuse vevar förbi tätt över backen med en fisk i klorna, en ägretthäger sträcker söderut på hög höjd och grågässen skränar som alltid överallt.

Det ligger ett trafikdödat vildsvin vid vägkanten intill Vävergårdens kurvor. Det har släpats med mot vägrenen någon meter endast och ser tungt och stort ut. Inga delar av någon kollision ses, så jag förmodar att en stor lastbil är ansvarigt för oyckan. Jag kör dock förbi, har inte så mycket tid att stanna just då.

Jag åker emellertid samma väg tillbaka till måleriet vid Stugan efter ett kallat tandläkarbesök. Vildsvinet ligger fortfarande kvar och jag dokumenterar fallviltet mera noggrant den här gången samtidigt som jag nu gör som sig börs, larmar polisen via 112, som tacksamt tar emot min anmälan.

Nöjd med detta tagande av medborgerlig plikt stannar jag till vid Väversunda mad för att ge aftonfalken en ny chans och jag hinner inte ens ur bilen innan den är på plats.

Inte endast på plats är den, utan den visar upp sig och hela sitt jaktregister på bästa sätt. Jag sitter med bildörren öppen och registrerar hur den ömsom jagar likt en lärkfalk med svängar och långa svep över terrängen, för att sedan plötsligt stanna upp i luften som en tornfalk, ryttla och singla ner i gräset, klivandes omkring en stund och sen lyfta med en gräshoppa i näbben och sätta sig för att äta på toppen av en stolpe endast några meter framför vindrutan. Fantastiskt!


Jag får gott om tid att instudera den unga aftonfalkens utseeende och beteende och gör flera blyertsskisser som jag kolorerar senare efter hemkomst till ateljén om kvällen.

lördag 5 september 2020

5 september - Macro

- Den har en närgräns på bara femtio centimeter, säger Janne. Kolla får du se!

Jag greppar hans nya fjärilskikare och tittar på aspstammens lavflora. En ny värld öppnar sig, en macrovärld, som jag i och för sig är lite bekant med sen tidigare genom lupp och mikroskop. Men att se utomhus så tydligt och klart genom en kikare är fantastiskt.

Gul ägglav på aspstam.

Nu, med beväpnat öga ser jag plötsligt den pyttelilla krattsnäckan som sitter där mitt i lavens skrymslen. Med blotta ögat är den helt omöjlig att upptäcka, men nu träder den fram hur tydligt som helst. 

En ny spännande erfarenhet är detta för mig. En sån kikare vill jag ha!

5 september - 40 års arkelogisk forskning om Tåkern är äntligen i hamn

- Det är mitt sjunde litterära alster, tror jag, säger Hans då vi bänkat oss till releasepartey i Andreas och Hans trädgård vid Alvastra under Omberg en av de första dagarna i september månad 2020. Vädret är kulet och vinden drar allt hårdare in från öster och tvingar oss, trots Corona, så småningom inomhus.

- Se hur regnen ligger över Stora Åby där borta vid horisonten, pekar han. Där vandrar alltid regnvädren förbi men mera sällan här, men jag tycker att det är dags att gå in trots allt.

Så berättar han för oss, utvalda gäster från vänkretsen, om sitt livs verk; om sitt engagemang för Tåkern-Ombergsbygdens arkeologiska historia, något som han har ägnat mer än fyrtio års studier åt. Hans Browall är docent i arkeologi  och tillbringar allt mer fast tid åt det charmiga lilla huset i Ombergs skugga och allt mindre åt lägenheten i Stockholm. Detta är en gammal arbetarbostad till Kungsgåden från början av 1900-talet, berättar Hans.


Sverker och Karin Kärrsgård, Andrea och Hans Browall samt Ulla Björkman.

- 1977 var året då jag började arbetet i fält med denna bok, och det är härligt att äntligen ha fått den i hamn, säger Hans med berättigad stolthet.

Hans Browall presentar oss med var sitt dedikerat exemplar av boken "Stenålder vid Tåkern", utgiven i samarbete med Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Jag har nu i min ägo en bok jag verkligen ser fram emot att få ta del av och jag börjar direkt om kvällen. Redan i 3:e kapitlet "Forn-Tåkern" väntar en första överraskning. Jag citerar:

"Tåkerns fornsvenska skrivform Thugn (år 1336) skall sannolikt härledas ur en ordrot med betydelsen "svälla", och som anledning till namnet har man lyft fram sjöns benägenhet att svälla och översvämma vidsträckta marker i omgivningen."

Jag som har lärt mig att det gamla fornsvenska namnet för "dimma" - tåge, vilket lever kvar i danska och norska, var ursprunget till Tåkerns benämning. Där ser man. Och jag som bara har börjat läsa.

Tillägg den 23 september 2020:


Faksimil ur Östgötatidningen, skribent Carolina Fransson.

torsdag 3 september 2020

3 september - Min strimamaryllis blommar

Jag köpte den av Christina för tre år sedan och jag hade nog tänkt mig att få handla just den där som stod på hennes blombord utanför butiken vid Ödeshögs torg och blommade så vackert.

Men nej, sa Christina. Det där är min moderplanta som jag tar sticklingar av. Du får köpa ett skott istället. Och så blev det.

Nu har jag vårdat plantan i min ateljé under tre år och den har blivit allt större med fler och kraftiga, avlånga blad som snart ockuperat ett helt fönster. Inget annat har egentligen hänt under de här åren, förrän häromveckan då en stängel med knoppar plötsligt började resa sig ur bladmassan. Så spännande!

För några dagar sedan tog jag hem min blommande strimamaryllis och visade stolt upp den för Ulla och sa, att jag kunde tänka mig att sätta den på piedistalen hemma under blomningen för att kunna njuta mera och tillsammans och där står den nu och prunkar för fullt med fyra klockor och ytterligare två knoppar på gång.

Jag har läst på lite om arten. Strimamaryllis, Hippeastrum reticulatum, är hemmahörande i Brasilien, men är som trädgårdsväxt spridd över jordens tropiska område, dock fortfarande ganska ovanlig som rumsväxt i övrigt, vilket gör mig en smula förundrad; en sådan skönhet. Den finns i två underarter och den jag har verkar vara variant reticulata, med nätmönstrade blad och gul mittstrimma. Den andra heter striatifolia med fårade blad och distinkt vit mittstrimma. (Wikipedia).

Min skönt blommande strimamaryllis i närbild.

Jag berättade för Christina igår och hon blev väldigt glad för min skull och började berätta historien bakom.

"Jag var i Thailand en gång för kanske femton år sedan. Vi åt ute på en restaurang och där fanns flera rabatter med vackra växter och jag frågade om jag kunde få ta med mig ett skott av den där vackra rosastrimmiga blomman som blommade så rikligt. Svaret blev ett ganska kort tråkigt nej och jag blev lite ledsen. Vi gick förbi på gatan dagen efter och jag tänkte nog inte gå dit och äta igen men en man kom ut och ropade på mig och ville att jag skulle komma in. Jag blev oerhört glatt överraskad då han räckte mig ett fint paket som innehöll iordningställda sticklingar av växten, väl förberedda att ta med hem. En sån fin gåva." 

Och nu är den vackra blomman även min.

tisdag 1 september 2020

1 september - Stegvist berättat

Jag tar berättandet stegvis ett tag framöver. Mycken kraft går åt till oljemåleriet vid Stugan just nu samtidigt som väldigt mycket händer runt omkring mig vid måleriet i "plein air", så det får bli små korta noteringar någon månad.

Den unga rödstjärten vilar på stafflistolpen. 

Varje morgon den senaste veckan har jag stött upp en ung rödstjärt när jag anländer. Det är en varmt färgad fågel med lysande roströd stjärt som singlar iväg tätt över backen och rakt in i närmsta snår. Vi överraskar varandra varje gång och varje gång blir jag också lika förälskad i upplevelsen.

Häromdagen var mötet borta vid dasset, en morgon, när Ulla var med, flög den iväg från baksidans stugknut och igår lättade den från en sittplats högst upp på mitt staffli under taket. Jag hann få en glimt av det mörka ögats nyfikenhet; den kanske börjar bli van vid mig nu och nästa gång är jag bättre beredd.