Vi sitter på altanen hemma hos Lars, fikar och filosoferar, Karin och Sverker, den till förskingringen försvunne Christer, "hemma" igen från Örebro med tre påsar nyplockade lingon till oss alla och även för mig. Det är lite kylslaget, vinden från syd är inte längre så varm och jag huttrar lite när jag söker lä mot väggen.
Lars berättar inlevelsefullt om Linnélärjungen Ingevald Wallbergs bedrifter och kopplingar till bygden.
- Jag har haft förmånen att besöka hans gård Klosterorlunda, med dåtidens förnämsta trädgård efter universitetens, säger Lars.
Varför då tala om honom vid Frösäng mitt i september månad? Jo, boende granngårds har han påverkat bygden och hela Östergötlands landskap både faktiskt och bildligt. Hemkallad till gården av fadern, som inte ansåg det där med botaniserandet som yrkesmässigt gångbart i längden, blev han liksom sin far lantmätare till professionen.
- Se här, säger Lars och vecklar ut en stor gammal karta. Det är en ritning över blivande Kinda kanal. Den var han med och projekterade, och mycket annat dessutom.
Via Wallbergs verk kommer vi således in också på "milstenar", som han var med om att utveckla system för. Diskussionerna leder oss vidare in i detta med metersystem och gamla mått.
Medan vi sitter där och associerar om allt som dyker upp, hoppar en gransångare runt i närmaste buske bakom Lars. Med sitt lite vassa hu´itt, skarpare och annorlunda betonat än lövsångaren hú it, har den fångat mitt intresse och då och då försvinner jag in i detta mysterium mer än det som avhandlas vid vårt bort, måste jag nog erkänna.
Vid ankomsten till Stugan för dagens målande lyfter en glada ur asken i trädgården. De sitter gärna där och nattsover eller vilar middag har jag förstått och är då väldigt svårflörtade, sitter och trycker fastän man slamrar med bildörrarna nära intill. Jaa, dessa härliga glador som blivit var dags upplevelse det senaste året får mitt hjärta att banka extra.
Mitt i måleriet, fångar kråkors allvarsamma kraxande mitt öra, Det hörs bortåt buskraden vid den gamla åsträckningen och jag tar med mig kikaren för att se vad som är på färde, ty att det är något allvarligt på gång, det förstår jag av den våldsamma upphetsningen. Fler och fler kråkor samt alla skator från omgivningen drar dit för en gemensam uppgörelse.
Jag spanar en stund innan jag ser vad som händer. Alla kråkfåglarna sitter i en gammal död alm, flyger runt, tittar neråt och skränar förskräckligt. Det är en mård som är på väg uppför stammen. Jag ser den fint trots att det är långt håll. Jag uppfattar till och med glansen i den brunsvarta pälsen och den gulvita strupen lyser. Tassarnas kloklamrande och svansens balanssvängning hinner jag också notera innan den efter en stund ger upp och hoppar ner igen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar