fredag 11 september 2020

11 september - En aning av förestående vinter

Högt uppe i den blå himlen kommer en fjällvråk seglande. Den sträcker rakt över mig, i halmhatten, då jag sitter och kisar i solen mot oljorna som hänger på väggen. Det är det första tecknet av en förestående vinter, ty det är faktiskt inte mer än drygt en och en halv månad tills den första snön brukar kunna falla i bygden. Hösten kom fort och den accelererar märkligt snabbt.


Det andra tecknet är stenfalken som är ute på jakt efter grönfinkar och steglitsor bland cikoria och tistlar i fältet utanför stugdörren. Den landar mitt på grusvägen under en kort paus innan den far vidare. Den är liksom fjällvråken troligen en årsung fågel. Och det är en hona, den är stor för att vara stenfalk


Den har vackra rostbruna teckningar på magen, nästan av samma kulör som hos fjällpiparen i högform, under passagen i maj månad.

Två fjällarter samma dag är väl tecken nog för att förklara den jobbiga rubriken.

Sen är det tranorna förstås. De samlas nu runt Tåkern i tusentals. Bara på stubbåkrarna vid Ramstad och Holmen är säkert just tusen på plats.


Tranorna tjuvtränar på flytten ibland, far upp i skyn, högt under molnen, snurrar runt i skruvar och trumpetar frenetiskt. Men ännu är det ändå inte riktigt dags. Snart lugnar allt ned sig igen och alla landar i god ordning. Men anspänningen stiger för varje dag och om någon månad är det tomt, även på tranor. 

Samtidigt vill jag passa på att säga att jag nästan upplevde lite vårkänsla i onsdags, då en gransångare sjöng i ruskvädret från en bollpil i Gränna just som jag lade ut lillen i "Päroncupen". En röd glada sträckte samtidig förbi mot söder över alla helt omedvetna boulespelare. Så kan det också vara denna tid på året.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar