27 maj - Inför Konstrundan 2014

.
Det har inte blivit så mycket skrivet i min Naturliga dagbok den senaste veckan.
Konstrundan 2014 står för dörren och det är rackarns mycket att ombesörja. Där finns förklaringen!

På torsdag den 29 maj öppnas dörren till Ateljé Gebbe och du är varmt välkommen hit till mig mitt i Ödeshög. 

Torsdag  - söndag den 29 maj - 1 juni, kl 11 -17. 

Hela programmet och alla deltagare, kartor m m hittar du under nedanstående länk , sök vidare till "Konstrundan":

www.omkultur.se

Välkommen till en konstrunda utöver det vanliga i skön Ombergsbygd!

Och nu blir det väl inte så värst mycket mer skrivet under några dagar framöver heller. Bara så att du vet och  förstår.

21 maj - Somliga går med håven

.
Jag tog med lite kaffebröd, säger Sven, när han överraskande dyker upp vid Stugan, så vi sätter oss tillbakalutade och njuter en stund av tillvaron med en mugg vedspiskaffe; en angenäm paus i mitt måleri. 
Sen kommer samtalet igång. Alla berättelser om upplevelser av och i natur, som vi båda är så fulla av gör att en timma går fort.

- Det ser ut som att det är en mindre gås med i den där flocken, säger Sven mitt i alltihop och pekar på ett gäng grågäss som närmar sig över himlen.

- Ja, svarar jag ganska blasé och väldigt bortskämd med grågäss. De varierar i storlek.

Svens öga är skarpt och vaket. Det är två vitkindade gäss med i flocken! De hade jag missat på grund av slentrian.

Sven är ute med håven. Han slår några slag bland mina nässlor.
Man får inte alltid ta i för hårt, visar han, då kan innehållet istället flyga iväg. Nej, man måste smyga lite varsamt.

- Jag har håvat lite i förgätmigejen på granntomten och lite uppe i trädan vid Gottorp, säger han och visar mig röret med några småttiga baggar.
- Det är några rapsbaggar, men inte just rapsbaggar. Det finns tretton arter till, tror jag att jag minns att han säger.
(Se kommentarer nedan)

- Jag letar efter en växt och är på jakt efter en speciell vivel, fortsätter Sven berätta. Det finns nämligen en bagge som endast lever på penningört och den viveln är funnen en gång, men bara en gång och för länge sedan, strax härintill. Dit är jag på väg. Men så tänkte jag att en kopp kaffe kan han nog hinna med i stressen, Gebbe.

- När du nu ändå är här, kan du inte slå med håven borta bland nässlorna, så får vi se vad som finns där. Kanske något spännande.

Examinering. Ofta kommer luppen fram, ty det mesta är smått som dammkorn.

- Nja, vi kommer med säkerhet att finna åtminstone två arter vivlar som lever speciellt på nässlor, förbereder han mig, Sven, slår sen med håven i vegetationen, vippar upp innehållet i ett plastkar och visar mig en syn för sägen.

- Där! Ser du? En liten och en stor. 
Den lilla som ligger på rygg med snyte och ben indragna heter Nedyus quadrimaculatus och den stora, där, som börjar kila iväg heter Parathelcus pollinarius.
Båda är allmänna på nässlor.

Det är verkligen smått, det mesta som Sven sysslar med i skalbaggsväg. Han har en gedigen samling och en verkligt gedigen kunskap i ämnet; en riktig expert alltså!

Jag pillar upp den lilla viveln i handen. Den är liten som ett dammkorn bara men visar snart att den i hög grad är levande, eftersom den börjar vandra omkring på mig. Jag vrider handen för att få bättre ljus för ett foto
Och se där, nu blev det äntligen bra skärpa och också allt ljus på den lilla varelsen. Men därvid blev annat i bilden en aning suddigt. 
Men som alltid bör man ställa in skärpan på det som är väsentligt!

21 maj - Apropå sommaren som kom

.
Jag glömde ett sommartecken från igår.

Jag fick säsongens första myggbett.

20 maj - När sommaren kommer

.
Det känns som det är den dagen idag, när sommaren kommer. 
På morgonen är det fullt av tornseglare under molnen. Det svirrar så där som det gör om sommarkvällarna.

Jonny ringer och undrar om jag vill ha "Sommaströmming". Han har några stycken åt mig i så fall, meddelar han. Självklart tackar jag ja. Lunchen är hemma men jag tänker ta den borta; vid Stugan.

Så nu sitter jag vid komposten och rensar. Solen gassar och livet är så där ljuvligt gott att vara i.
Det var inte bara några stycken siklöjor. De är ganska små visserligen, inte så stora som de blir i Vättern men själv har jag mer än tjugo fiskar i påsen, och resten, mer än det dubbla, gav jag åt mina vänner Lars och Christer som jag fikade med innan jag åkte vidare ner hit. 
Det räckte till och blev över Jonny!
I busken där borta, den man ser på kortet, sjunger en näktergal så det ekar. Han är inte ensam. Bortom honom hör jag ännu en och bakom ryggen två till och sen ytterligare två tvärs över betet, i alkrattet vid kanalen. Sex näktergalar tämligen nära alltså. Då förstår ni att det är en riktig konsert fastän på blanka förmiddagen.

Sen går jag in och panerar mina rensade löjor, lägger i en rejäl klick smör och steker på spisvedsvärme i min gjutjärnspanna. Det blir bäst så!

Jag unnar mig en liten snaps till och äter utan andra tilltugg, bara "sovel". Ibland tar jag ut svängarna! 

Om man gillar strömming, färsk, panerad och stekt i smör, gärna lite hårt stekta som "sotare" över öppen eld så vet man ungefär hur det smakar med siklöja. Fast ännu godare - faktiskt!
Siklöjan är en liten laxfisk, den som ger den berömda löjrommen värd sin vikt i guld.
Det blir något alldeles extra med den utgångspunkten.

Nåväl, här sitter jag nu mitt i naturen med livet omkring mig och njuter av nystekt siklöja och då, mitt i idyllen, börjar göken ropa.

Den förflyttar sig snabbt och långt och kommer till sist flygande rakt över mitt huvud, ropande som en galning men är inte ensam. Först kommer en hona, rödbrun och svankryggig på kupade vingar och sedan hannen tätt bakom hennes stjärt hetsande och kärlekskrank.
Så far de iväg ut över betet med galandet ekande i landskapet länge efter att de är borta ur verkligheten, försvunna bakom alarna vid kanalen och borta, långt ut över vassen.

Och jag, jag sitter kvar förstummad, mätt och något däst och inser att bättre än så här blir det aldrig.

19 maj - Hopp inför kommande år

.
Det har varit väldigt dåligt med nässelfjärilar några år. Under våren har jag nog inte sett mer än en handfull exemplar vid Stugan trots att där finns gott om artens värdväxt, nässlor.

Larvkoloni av nässelfjäril i gemensam spånad.

Nu tänds dock ett visst hopp om förbättring. Jag har nämligen gått runt och spanat lite på tomten och därvid hittat fem stycken olika larvkolonier av nässelfjäril som jag har följt genom korta besök alltifrån de små, bara några mm långa och då helsvarta, larverna i sin spånad i toppen av en nässla till de senaste dagarnas splittring och ensamliv när larverna blivit större och alltmer tecknade i gult och svart på typiskt nässelfjärilslarvmanér.

Ensamlevande stor larv av nässelfjäril vilken snart ska gå till förpuppning.

Det tar ungefär en månad från ägg till nykläckt fjäril och om ca två till tre veckor kommer alltså fräscha nässelfjärilar förhoppningsvis att flyga omkring runt Stugan.

Det är dessa sommakläckta individer som kommer att övervintra som vuxna och då gärna i en byggnad fri från frost, en sommarstuga,ett uthus eller en lada till exempel. Sådana vinterboningar är viktiga, ja nästan nödvändiga, för nässelfjärilens överlevnad och förekomst.
Både hanar och honor övervintrar som vuxna och parning sker först till våren och därmed är årsringen sluten.

16 maj - Bräsmeblom

.
Tillsammans med goda vänner gjorde jag en vandring igår kväll i gården Orrnäs beteshagar söder om Ödeshög.
Bräsmorna blommade fantastiskt, både ängsbräsma och bäckbräsma. Jag tror att jag aldrig tidigare har sett så rik blomning av dessa arter.

Bäckbräsma

Ängsbräsma

15 maj - Naturens gång, igen

.

Det kläcks för fullt överallt just nu.
Fågelungar av alla sorter
kravlar sig ur ägg,
kämpar om mat och värme
och försöker ta sig igenom 
alla trånga nålsögon till livet.

De flesta klarar det inte,
sådant är det "grymma" ödet.
Säkert 90 procent att allt nytt fågelliv
dör inom sitt första levnadsår
och många av dessa fågelungar 
kommer knappt ens till början av ett liv.

14 maj - Naturen har sin egen gång

.
Sparvhöken glider förbi lågt och snabbt, över diket, och försvinner bortom Kvarnstugan. 

När jag senare går därbortåt stöter jag upp en grönfink ur gräset. Den flaxar tafatt och försöker lyfta,men vänster vinge hänger ut åt sidan och bär inte alls och till slut lägger den sig stilla och avvaktar.
Nu är det inte alls säkert förstås att det är sparvhöken som är orsak. Det är inte gott att veta. Jag adderar endast två separata händelser och skapar en historia.

Jag låter fågeln vara. Det är så jag brukar bete mig, att inte ingripa i ett naturligt förlopp. Annars är det ju ganska mänskligt det där att vilja vara med och styra och ställa, att ta på sig en slags gudaroll i naturen.
Det händer att också jag gör så, framför allt om någon annan ber mig ingripa, vilket händer ganska ofta när man är en "fågelkändis".

Men den här gången, vid sidan av, utan andras ögon, låter jag naturen sköta sig själv och jag bryr mig inte om att moralisera om rätt eller fel över mitt agerande. Naturen får ha sin egen gång. Ibland känns det bäst så.

13 maj - Aspen behöver inte stressa

Det finns en dunge med väldiga aspträd på tomten vid Stugan. Jag tror att de är någon form av hybridasp eller att de är triploida eller t o m tetraploida, d v s att de har ett högre kromosomantal än det naturliga dubbla. 
De växer så det knakar och har blivit stora fort samtidigt som de, som aspar plägar göra, sänder ut mängder av rotskott och nya skottuppslag över hela tomten.
Aspdungen är ändå viktig för mig eftersom den skyddar mot plågande sydvästvind och dessutom ger skugga för mitt oljemåleri under altantaket, där annars en låg kvällssol gärna smiter in.
Men  fortfarande, i mitten av maj, är det dåligt med allt det där skyddande och täckande eftersom de väldiga träden lövar sent, faktiskt senare än "drottningen av Sveriges träd - asken" gör.

Det hela beror på att dessa aspar aldrig behöver stressa. De väntar ut de besvärligaste frostnätterna innan de sätter sina nya tunna, ljusgula, nästan ljusröda blad. Det sker först i slutet av maj

Närbild av en aspstam där man ser områden, även långt ner på den grova stammen, med öar av bark som saknar korklager. Ännu längre upp på stammen är barken helt slät och ljust grågrön beroende på att ett tunt klorofyllager lyser igenom.

Aspen har tunn, slät och ljus bark. Det är nämligen så att hela trädet, inte bara bladen, utan faktiskt hela stammen liksom grenar och kvistar äger förmågan att fotosyntera.
Normalt bildas kork i ytterbarken på de flesta trädarter men bok, sälg och asp håller igen med korkbildningen så att ytterbarken ofta förblir slät och tunn. 

Innanför det tunna yttersta barklagret ligger ett ännu tunnare skikt av klorofyll, verkligen lövtunt och klart gulgrönt till färgen. Det är detta lager av klorofyll som ger stammarna hos asp, sälg och bok den gulgröngrå nyansen och är förutsättningen för den värdefulla förmågan att hela trädet deltar i fotsyntesen. Aspen behöver därför inte stressa fram sina blad i förtid med risk för frostangrepp på nya ömtåliga blad.

Som ses av bilden ovan är det yttersta barklagret väldigt tunt så att det kan släppa igenom ljus till klorofyllagret därunder.

13 maj - Naturlig reduktion

Tranfamiljen vid Väversunda, den där nästan "handtama" som jag har skrivit om tidigare, har reducerats till tre individer. Numera är det bara en unge som går med föräldrarna. Den andra blev endast ett par dagar gammal.
Det är mycket som kan hända och händer. Vädret är en viktig faktor i sammanhanget. Det har kommit ungefär 50 - 60 mm regn senaste veckan och det kan nog vara mer än vad en liten dunig unge kan tåla. Predation är en annan avgörande faktor. Det var precis här jag fotograferade en annan nästan "handtam" varelse för några månader sedan, en räv.
Just när jag tagit fotot flög en brun kärrhökhane över, men han vågade aldrig försöket. Hoten är många, tillvaron hård.

12 maj - Tänk så mycket man inte vet, fastän så nära

.

Sprängticka, Inonotus obliquus

Den där glasbjörken vid Stugan har jag passerat tusentals gånger utan att reagera nämnvärt på den svarta svampen som spränger fram ur barken, lite mera för varje år.
Så var det tills häromdagen då Janne var på besök.

- Du har en fin sprängticka där på björken, sa han. Den kallas för "Chaga" och är mycket välkänd och användningsbar inom alternativ medicin, och man kan göra hälsobringande te och en massa annat av den också. Jag har sett den växa på björkar på flera platser här runt Tåkern, så det verkar vara speciellt bra betingelser för den i området.

Hemma i ateljén igen söker jag på ordet sprängticka och minsann, jag finner hur mycket som helst om denna svamp och dess rika användbarhet.

Jag saxar lite ur bloggen "Morotsliv" (http://www.morotsliv.com/2012/08/chaga-sprangticka.html):

"Chaga - kallas i Sibirien "Odödlighetens svamp", "Gåvan från Gudarna" eller "Gåvan från Himlen". Chaga har använts som medicinalväxt i Asien under flera tusen år för att stärka immunförsvaret".

"Sprängticka växer på björkar i Norra Europa, Norra USA, Canada och Ryssland. Den växer på björkens stam och är ganska kännspak, eftersom den har en närmast kolsvart skrovlig yta och är ljusare brun/orange inuti. Sprängticka växer på 1:5000 björkar".

"Om du vill göra en dekokt på Sprängticka ska du låta den koka någon timme i friskt källvatten. Du kan koka den färsk eller torkad, hel eller i bitar. Det räcker med en ca 3x3cm bit för att koka 1 liter te. Men ju fler gånger du kokat den, desto längre tid behöver du koka den varje gång och du kan återanvända den 5-6 gånger tills vattnet är så ljust så den inte ger ifrån sig så mycket godsaker längre".

"År 1958 fann man i vetenskapliga studier i Finland och Ryssland att Sprängticka gav effekt vid bröstcancer, levercancer, livmodercancer och magcancer, liksom i hypertoni och diabetes. 1973 gjordes en annan intressant rysk undersökning där Sprängticka visade sig hjälpa mot psoriasis i nästan 100% av fallen.

"Sprängticka är antibakteriell, antifungal, anticandida, antiviral, balanserar immunförsvaret och är därmed bra vid autoimmuna sjukdomar. Den sänker högt kolesterol och har dessutom en otroligt hög ORAC på hela 146.700! (Oxygen Radical Absorbance Capacity) som ger ett värde för hur mycket antioxidanter ett visst livsmedel innehåller per 100g.  

En bra sak att minnas är också att du inte kan överdosera Sprängticka".

Sprängticka, Inonotus obliquus

Jag har alltså en undergörare på tomten. En svamp värd nästan sin vikt i guld. Tänk vad mycket man inte vet, fastän så nära.
Men den här sprängtickan tänker jag vara rädd om och bevaka fortsättningsvis!

11 maj - Målardagar vid Stugan

.
Min målarstuga vid Tåkerns södra strand är mitt paradis.
Det var visserligen kallt och rått när jag kom dit i förra veckan men jag tände i järnspisel och kakelugn så att fukt och kvarstående vinterkyla efter en dag var helt utvädrat. Mattorna skakades därefter och golvet sopades, några gamla matrester från kylskåpet slängdes men mandelkubbarna i sin påse var ännu smakliga om än något torra. 
Därefter kunde oljemåleriet på min norrvända altan äntligen påbörjas efter månader med enbart akvarellmåleri. Som jag har längtat efter att åter stå på denna altan med naturen öppen och inbjudande.

Varvat med måleri eller lugnt funderande med kaffekopp i näven hugger jag min ved direkt för brasan. Rejäla björkkubbar ligger och väntar vresigt vid stugväggen sedan drygt ett år tillbaka, nu måste armstyrkan och tekniken prövas igen. Det är lite extra skönt det där med att hugga vedklabbar endast några minuter i taget och sedan ladda direkt in i brasan. Så blir vedhuggningen avkopplande och aldrig efterhängsen enligt min åsikt.

Mindre hackspett.

Jag sitter i min vilstol på gräset tio meter från staffliet och studerar mitt måleri minst lika mycket som jag aktivt använder penseln. I början måste jag nämligen ta det extra lugnt och låta osäkerheten styra tempot.
Över mig går ljudliga grågåssträck medan ensamma tranor flyger förbi alldeles tysta. I lufthavet gnäller kärrhökarna och långt borta hör jag en fiskgjuse busvissla, rörsångare knirka och näktergalar hacka från busksnåren.
Fältharar viftar med öronen i grönskan , en räv kommer i typiskt snedtrav tvärs över åkern framför mig och rådjuren finns ju förstås alltid på plats.
Enkelbeckasinerna tickar hela tiden från kärret nere i betet och jag hör den mindre hackspetten ropa "ki-ki-ki-ki-ki" och sedan leverera sina kulspruteramsor. Det är gott att den mindre hackspetten är kvar i år också. I vintras, efter en överraskande och brutal röjning av buskar och träd i omgivningen och även inne på "min" tomt var jag verkligt orolig eftersom den gamla halvdöda aspen, spelplatsen, vid dasset också var borttagen. 

Det prasslar alldeles bakom ryggen och jag vänder mig sakta om och ser gulsparvhonan försvinna ner bland nässlor och kirskål med mat i näbben. Hon kommer att få nödgas vänja sig vid min närvaro. Hanen är mera osäker och sitter länge och "zirpar" på staketstolpen innan han vågar språnget ner till sina hungriga ungar. 
I luften ovanför mig surrar fjädermyggorna i kärleksdans. De gillar den fuktiga luften efter att regnvädret har passerat, molnen hänger ännu kvar som limmade över Omberg, men hos mig klarnar himlen och värmen kommer med besked. Jag tar av mig oljerocken och njuter i skjortärmar.

Plöstligt ropar göken. Alldeles nära, från den stora asken femtio meter ut i betet. Jag ser den fint i kikaren. då den vickar upp stjärten och gungar vingarna neråt, "ku - ko ku - ko, hohooooash, ku - ko". 
I tio minuter får jag lyssna till detta oslagbara vårläte från första parkett, sen försvinner göken lika plötsligt igen. Det är minsann inte ofta jag hör den ropa vid Tåkern numera, förra våren inte en enda gång och att som nu ha haft den på egen tomt är faktiskt en unik upplevelse.

Jag är inne och lagar mat när jag känner vibrationerna av ett tungt fordon som närmar sig. 
Det är dags för kosläpp. Det hör till, varje vår, alltid i maj. Jag brukar vara med, tala lite med djurhållaren om årets förutsättningar i sammanhanget och förstås ta en serie bilder som ser ungefär lika dana ut varje gång.
Men, i år är det bara mjölkkor, säger bonden, inga köttdjur och inga kalvar, så det kommer nog att gå ganska lugnt till, inget skuttande, eller kesande som det visst heter, och inga benbrott eller utbrytningar genom staketet.

Så där ja. Nu kommer jag att ha sällskap igen där jag står på min målaraltan och skapar.

Betet är dåligt i är, säger bonden. Det har varit torrt och kallt, men jag har hört att värmen kommer åter nästa vecka och efter den senaste veckans 50 mm regn kommer det nog att explodera då.

Jo, och så är det grågässen också, kontrar jag. Jag räknade till minst femton kullar i betet häromdagen och till det får man lägga alla unggässen som kommer i flock. De käkar en del, men det vet du förstås om, säger jag och pekar på det kortsnaggade gräset där gåsskitarna ligger tätt som i en hönsgård.

Ungfågelsällskap av grågås.

Grågåsfamilj.

Gåskitarna är nästan lika stora som hundens. Och de avleveras med otrolig frekvens. Var femte minut, har jag hört, men det verkar nog lite överdrivet förstås. Jag har dem också invid Stugan. Gässen passar på att äta av mitt smakliga gräs när jag inte är där. Man får se upp. Det gäller att inte halka eller dra dyngan inomhus.

*

Jag har fått lunchbesök. Vi sitter utomhus under solen och äter falukorv och gnocci, Janne och jag. Makaronerna gick ut i april 2013 men smakar ändå förträffligt och falukorven är nyinköpt hos "Docka" i Hejla.

Att sitta här, att vare mitt inne i och verkligen omfattas av ideliga upplevelser är fantastiskt. 
Så till exempel hör vi plötsligt ett klagande och liksom lite visslande jamande från nära inpå.
Vad är det där? ropar Janne, men jag behöver inte svara och hinner förresten inte heller eftersom
två havsörnar sveper fram över asptopparna inte mera än femtio meter över våra huvuden.

Innan jag har hunnit få ordning på kameran har havsörnarna redan tagit avsevärd höjd rakt över oss.

Det är två ungfåglar och de bråkar hela tiden med varandra, glider, voltar och slänger och försöker greppa varandra med klorna. 

De två ungörnarna tar hög höjd och seglar rakt in i solen så att våra ögon tåras av ljuset. Där får de plötsligt sällskap av en tredje havsörn som kommer fallande ner från Ombergshållet från oerhört hög höjd med ihopdragna vingar. De brusar i luften när den svänger upp bredvid ungörnarna. Det är en vuxen fågel med vit stjärt.
Högt där upp ansluter strax även en brun kärrhök som inte alls gillar närvaron av örnar i sitt revir. Modigt ger den sig i kast med örnarna, dyker och stressar. 
Men, lika plötsligt är allt över igen och jag finner det så märkligt, detta, att rovfåglar tycks dyka upp och försvinna igen som ur tomma intet.
Det var på samma sätt dagen innan. Jag hörde en fiskgjuse vissla över mig där jag satt lugnt i kanoten mitt i Renstad kanal. Denna signal väckte min beredskap och jag kikade uppåt i blåhimlen och upptäckte tre brunhökar, en havsörn, en lärkfalk och två fiskgjusar i samma skruv.

Tillbaka på land kommer förresten en duvhök flängande med två knarriga kråkor i släptåg. Vilken rovfågeldag!

Vi går en sväng ner över betet Janne och jag, passerar nyutsläppta och nyfiket närgångna kor och de ledsamma alstubbarna vid ån. Varför?
Vattnet är högt i Tåkern nu efter allt regn. Spången till ringmärkningsgatan ligger under decimeterdjupt brunslammigt vatten och vi halkar över med stor försiktighet.
En snok ser vi. Det är en stor hona som lojt ringlar iväg framför våra stövlar och dyker ner under vattnet. Jag passar på henne då hon åter kommer upp till ytan några meter längre fram och får ett tämligen bra foto. 
Det är dåligt med snokar nu vid Stugan, berättar jag. Det är inte som för några år sedan, det har hänt något.

Vi är tillbaka vid Stugan och en efterlängtad kaffetår när två tornseglare dyker upp, jagande över himlen. De är förstås årets första och de bär sommaren med sig. Våren går snabbt mot sin fullkomning. 
Tornseglarna är tillbaka och hundlokan har redan börjat blomma.

8 maj - Läge för trastsångare

.

Det är inte alltid så lätt att komma åt att se vår största sångare, den skrovliga trastsångaren. Men i år är det ett ypperligt läge för detta.
I vassen längs spången alldeles under tornet vid Naturum Tåkern sitter nämligen flera hanar nära varandra och tävlar om reviren. Det gäller att passa på nu, de närmaste veckorna.
Jag lovar att den är värd att lyssna till och titta på.
Och kom ihåg att Tåkern ensamt hyser nästan hela landets population av denna sällsynta fågel.

8 maj - Efter regnet tätnar fågelsången

.

Efter regnet hänger dimmorna täta över Omberg. Allt är fuktigt och friskt. Skrattmåsarna trivs med åkrarna och björktrastarna med hagarna - masken går till! 
Det var skönt också med tvätten. Nödvändigt och efterlängtat! Polleninfernot är över för den här gången.

När jag åker ner till Stugan är det lugnt. Vindkraftverken står stilla.

På Väversunda mad vallar grågässen sina ungkullar och det nästan handtama tranparet, troligen med vana från Hornborgasjöns hysteriska "Tranrast", (som jag tänker ladda upp för och återkomma till när jag känner att jag har gott om hållbara argument i beredskap), styltar omkring med sina två kanelgula, inte mer än två dagar gamla ungar, alldeles vid staketet intill väggen tjugo meter från alla överväldigade fågelturister. (Själv är jag alltså, bara så där imponerad av företeelsen).

Jag lastar in lite oljemålningsdukar i Stugan, njuter av nattens nyanlända högtsjungande näktergal och vänder därefter resan åter mot ateljén eftersom jag upplever det alltför rått och kallt för att måla olja idag.
Jag stannar till vid Alvastra pålbyggnad för att följa upp alla sångfågelarters inkommande. Det sker nya ankomster varje natt nämligen; ett intensivt insträck, som uppenbarar sig påföljande morgon i ljudlig sång.

Näktergal här också förstås liksom de tidigare anlända lövsångarna och svarthättorna, koltrastsången och ringduvornas blås, det är vad jag hör direkt när jag anländer. Men ännu dröjer kornknarren med sin närvaro.

I buskridån framför dungen hör jag det jamande gnället från en göktyta; en ny härlig stämma i kören.
"Ty-ty-ty-ty-ty-ty-ty-ty", ropar den envist och jag hittar den med kikaren först efter att jag har fått leta en stund.

En buskskvätta knastrar och gnisslar från en hög växtståndare. Den puffar upp sitt rödgula bröst och växtstjälken gungar lite. Sången är förvånansvärt stark och genomträngande i fuktdiset över kirskålens grönmassa.

I vassen vid informationstavlan sitter en sävsparv lugnt tillbakalutad och sjunger sin enkla sång. Den har fluffat upp sin vita krage till en "vitminkstola", som skälver med sången. 

En korp ropar från Broby gård, försvinner bakom en träddunge och kommer åter fram i fri sikt. Den har Omberg som mål, där ungarna väntar i boet på mat. Den börjar få föräldraaktigt sliten fjäderdräkt med hål bland vingpennorna och spretig hand.
"Klå-klock" ropar den över berget, som om den knölade ihop en bleckburk i luften med strupen.

Just då jag vänder tillbaka mot bilen börjar en gräshoppsångare sjunga:
"irrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr....", men hur jag än stirrar in mot vassväggen under buskarna så ser jag den aldrig. Det är en fågel främst att lyssna till även om dess svarta gap är säreget; om eller när man kan komma så tätt intill.

7 maj - Det handlar inte bara om "bara en maskros".

et.

Jag är verkligen besviken, men inte över det massiva regn som dragit in över bygden. Detta är både efterlängtat och behövt.
Nej, min besvikelse ligger i någonting förlorat eller åtminstone gravt förändrat.
Så här är det.

Floraväktaren Ulla-Britt Andersson berättade att Sydmaskrosen, Taraxacum austrinum, en av landets mest sällsynta växter,  blommar nu på sin nordligaste och skyddade lokal i nordöstra Skåne. 
Arten är endemisk, d v s finns endast här och på några få platser i Danmark. Hon lade också ut en bild och jag lämnade en lättflugen kommentar om att jag tyckte : "att den väl liknar en del av strandmaskrosorna som jag har sett vid Tåkern" och lovade henne att titta närmare på dessa.

Hon svarade, att visst är sydmaskrosen också en art i komplexet strandmaskrosor men att det krävs ingående studier för att göra en säker artbestämning. Man måste kika på bladform, tillgången av pollen, hårighet på stjälken samt holkfjällens form och färg. 
Åker du dit, skrev hon, så ta närbilder och skicka dem till Hans Rydberg på artdatabanken för bestämning men kanske det inte passar just nu, tänk på att "de små raringarna inte öppnar sina blommor om det regnar".

Idag åker jag ändå ner mitt i det massiva regnet för att leverera varor - brickor, kort och askar - till Naturum Tåkern och då passar jag naturligtvis på att gå ut på spången mot Svanshals äng för att försöka ta några foton även om vädret är emot. 

Jag går på spången mot den lilla strandängsgläntan och blir direkt och mycket oväntat både förvånad och besviken, ty hur jag än letar finner jag nästan ingenting av de strandmaskrosor som "alltid" har vuxit så rikt på denna plats. 
Här, konstaterar jag, där det förr i tiden fanns mängder med välvuxna exemplar av flera strandmaskrosformer, både med flikiga och helbräddade blad, är det nu svårt att finna en enda. Det regnar visserligen och eventuella blommor är ju ihopslagna. Men faktum är att det verkar vara helt tomt på strandmaskrosor överhuvudtaget.

Strandmaskrosor av den apomiktiska småarten Taraxacum suecicum, skulle jag tro.

Jag plaskar runt i gymnastikskor i vätan och finner till slut två små plantor, en med bara blad och en ensam blomma utan synliga blad. 
Jag tar de foton som jag har utlovat och vänder därefter besviken hemåt med regn i ansiktet. Det känns så bedrövligt, ty något viktigt känns förlorat och ingen, minst av allt jag själv, har förstått vad som hänt. 

Detta måste följas upp. Nu har jag en riktigt stor anledning att återkomma i ärendet. Detta handlar verkligen inte bara om "bara en maskros". Det handlar om också om något annat, ett större problem. Nåt vank i helheten där strandmaskrosorna är "lackmuspappret i systemet".

Senare tillägg:
Jag har fått svar från Ulla-Britt Andersson som säger att situationen är lika dan hos henne i Skåne. Hon och maskrosexperten Hans Rydberg var ute och kollade efter strandmaskrosor häromdagen och fann nästan inga på platser där de annars brukar vara allmänna och frodiga.
De menar att vårens torka troligen är orsaken och att plantorna verkar ta en paus i år.