20 maj - När sommaren kommer

.
Det känns som det är den dagen idag, när sommaren kommer. 
På morgonen är det fullt av tornseglare under molnen. Det svirrar så där som det gör om sommarkvällarna.

Jonny ringer och undrar om jag vill ha "Sommaströmming". Han har några stycken åt mig i så fall, meddelar han. Självklart tackar jag ja. Lunchen är hemma men jag tänker ta den borta; vid Stugan.

Så nu sitter jag vid komposten och rensar. Solen gassar och livet är så där ljuvligt gott att vara i.
Det var inte bara några stycken siklöjor. De är ganska små visserligen, inte så stora som de blir i Vättern men själv har jag mer än tjugo fiskar i påsen, och resten, mer än det dubbla, gav jag åt mina vänner Lars och Christer som jag fikade med innan jag åkte vidare ner hit. 
Det räckte till och blev över Jonny!
I busken där borta, den man ser på kortet, sjunger en näktergal så det ekar. Han är inte ensam. Bortom honom hör jag ännu en och bakom ryggen två till och sen ytterligare två tvärs över betet, i alkrattet vid kanalen. Sex näktergalar tämligen nära alltså. Då förstår ni att det är en riktig konsert fastän på blanka förmiddagen.

Sen går jag in och panerar mina rensade löjor, lägger i en rejäl klick smör och steker på spisvedsvärme i min gjutjärnspanna. Det blir bäst så!

Jag unnar mig en liten snaps till och äter utan andra tilltugg, bara "sovel". Ibland tar jag ut svängarna! 

Om man gillar strömming, färsk, panerad och stekt i smör, gärna lite hårt stekta som "sotare" över öppen eld så vet man ungefär hur det smakar med siklöja. Fast ännu godare - faktiskt!
Siklöjan är en liten laxfisk, den som ger den berömda löjrommen värd sin vikt i guld.
Det blir något alldeles extra med den utgångspunkten.

Nåväl, här sitter jag nu mitt i naturen med livet omkring mig och njuter av nystekt siklöja och då, mitt i idyllen, börjar göken ropa.

Den förflyttar sig snabbt och långt och kommer till sist flygande rakt över mitt huvud, ropande som en galning men är inte ensam. Först kommer en hona, rödbrun och svankryggig på kupade vingar och sedan hannen tätt bakom hennes stjärt hetsande och kärlekskrank.
Så far de iväg ut över betet med galandet ekande i landskapet länge efter att de är borta ur verkligheten, försvunna bakom alarna vid kanalen och borta, långt ut över vassen.

Och jag, jag sitter kvar förstummad, mätt och något däst och inser att bättre än så här blir det aldrig.