Efter regnet hänger dimmorna täta över Omberg. Allt är fuktigt och friskt. Skrattmåsarna trivs med åkrarna och björktrastarna med hagarna - masken går till!
Det var skönt också med tvätten. Nödvändigt och efterlängtat! Polleninfernot är över för den här gången.
När jag åker ner till Stugan är det lugnt. Vindkraftverken står stilla.
På Väversunda mad vallar grågässen sina ungkullar och det nästan handtama tranparet, troligen med vana från Hornborgasjöns hysteriska "Tranrast", (som jag tänker ladda upp för och återkomma till när jag känner att jag har gott om hållbara argument i beredskap), styltar omkring med sina två kanelgula, inte mer än två dagar gamla ungar, alldeles vid staketet intill väggen tjugo meter från alla överväldigade fågelturister. (Själv är jag alltså, bara så där imponerad av företeelsen).
Jag lastar in lite oljemålningsdukar i Stugan, njuter av nattens nyanlända högtsjungande näktergal och vänder därefter resan åter mot ateljén eftersom jag upplever det alltför rått och kallt för att måla olja idag.
Jag stannar till vid Alvastra pålbyggnad för att följa upp alla sångfågelarters inkommande. Det sker nya ankomster varje natt nämligen; ett intensivt insträck, som uppenbarar sig påföljande morgon i ljudlig sång.
Näktergal här också förstås liksom de tidigare anlända lövsångarna och svarthättorna, koltrastsången och ringduvornas blås, det är vad jag hör direkt när jag anländer. Men ännu dröjer kornknarren med sin närvaro.
I buskridån framför dungen hör jag det jamande gnället från en göktyta; en ny härlig stämma i kören.
"Ty-ty-ty-ty-ty-ty-ty-ty", ropar den envist och jag hittar den med kikaren först efter att jag har fått leta en stund.
En buskskvätta knastrar och gnisslar från en hög växtståndare. Den puffar upp sitt rödgula bröst och växtstjälken gungar lite. Sången är förvånansvärt stark och genomträngande i fuktdiset över kirskålens grönmassa.
I vassen vid informationstavlan sitter en sävsparv lugnt tillbakalutad och sjunger sin enkla sång. Den har fluffat upp sin vita krage till en "vitminkstola", som skälver med sången.
En korp ropar från Broby gård, försvinner bakom en träddunge och kommer åter fram i fri sikt. Den har Omberg som mål, där ungarna väntar i boet på mat. Den börjar få föräldraaktigt sliten fjäderdräkt med hål bland vingpennorna och spretig hand.
"Klå-klock" ropar den över berget, som om den knölade ihop en bleckburk i luften med strupen.
Just då jag vänder tillbaka mot bilen börjar en gräshoppsångare sjunga:
"irrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr....", men hur jag än stirrar in mot vassväggen under buskarna så ser jag den aldrig. Det är en fågel främst att lyssna till även om dess svarta gap är säreget; om eller när man kan komma så tätt intill.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar