måndag 16 maj 2022

16 maj - En ljuvlig försommarafton.

Äntligen tog jag mig tid att smita från måleriet i ateljén ett par timmar. Det var igår kväll när månen var full och vinden hade mojnat. Jag tänkte att jag vill lyssna till årets första näktergalar och åkte till lyssningsstopp vid Alvastra pålbyggnad, Kälkestad-Gottorp, Stugan, Ramstadbron och Väversunda mad vid Tåkern. Det tog mig nästan två timmar.

Allt blev oerhört nöjsamt och vackert. Solen gick ner och himlen blånade med kvardröjande ljus över Ombergsvalen. Alldeles vindstilla var det och viss värme dröjde kvar i luften som doftade blomster då jag klev ur vid Pålbyggnaden. Två näktergalar sjöng och längst ner på den brädade stigen sjöng en gräshoppsångare från vassen.


Vid Alvastra Pålbyggnad.

Tänk att jag hörde den! Jag som har förlorat, om inte hoppet så nästan hela hörseln. Men den måste ha suttit nära, bara några meter bort, innanför den stora björken. Jag fick vrida och vända på huvuden med händerna bakom öronen. Men, så gick det! 

Jag stannade vid Dags Mosse för att kontrollera nattskärrornas status, men ingen spelade där. Precis då jag skulle sätta mig i bilen igen hörde jag svagt en vaktel spela från vetet bort mot Kälkestad gård. Det var minsann tidigt!

Vid Gottorp sjöng tre näktergalar från olika håll. En av dem satt i buskkrattet där husen en gång stod. Månen ruvade som en silvrig boll där bakom och jag tänkte att jag kunde försöka hitta fågelsiluetten mot ljuset, så jag rörde mig långsamt längs grusvägen fram och tillbaka för att hitta sångaren i månens mitt. 

Vid min Stuga sjöng ytterligare en näktergal och även en sävsångare strax bortom dassset.

Vid Ramstadbron hörde och såg jag endast grågäss.


Jag möter en rävunge, så rackarns liten att den inte borde vara ute på egen hand.

Efter Holmens strandvatten, alldeles där man kör in i mossens skugga, satt en rävunge vid vägkanten. Den var så liten och grå att jag först tänkte katt. Jag stannade och den hoppade ner i dikets skydd och kravlade sig sedan med viss möda upp på andra sidan och försvann in under träden.

Två bilar "blockerar " vägen vid Väversunda mad. I den första sitter vännen Bengt. Han har sällskap av ett par skådare som står vända mot betet.

- Vi lyssnar till dubbelbeckasinens spel, viskar Bengt. Adam upptäckte den för en vecka sedan. Hör! Där är den!

Det är i de våta stråken i det saftiga strandbetet på Ombergssidan av vägen som dubbelbeckasinen spelar. Men trots att jag lyssnar så intensivt jag kan, hör jag inget. Här finns en gräns som jag tyvärr har passerat, dubbelbeckasinens fnitter är inte längre mitt. Men gräshoppsångaren, trots allt!

tisdag 10 maj 2022

10 maj - Konsten att spegla sig i natur

Under alridån längs kanalen vid Stugan finns tusentals och åter tusentals små smycken som glänser i metallblå färg; vackra ädelstenar i iriserande himmelsfärg, så blanka att jag kan spegla mig i dem. 

Blå allövbagge. Agelastica alni. Ser du min spegelbild?

Det är inte bara alarna som får sitt löv tillspillogivet denna vår. Mängden allövbaggar, Agelastica alni, spiller över på det mesta av bladverk i närheten, hagtornet är fullt, häggarna också liksom slån,  pilar och viden.

Både de vuxna baggarna och deras larver äter och äter, så hårt vid massuppträdande, att framför alarna kan bli helt kalätna till sommaren.

För trädens vidkommande blir det en sommar att utstå och överleva, vilket de nästan alltid gör, genom reproducerande bladsättning när invasionen av allövbaggar klingar av p g a matbrist och framväxande fiender i form av rovdjur, virus, bakterier och svampar.

Det är vackert att se på och förundras över och jag gläder mig nog mer, än både al och skogsfolk deppar tillsammans, åt naturens alla små under.

söndag 8 maj 2022

8 maj - En mild doft av bittermandel

När körsbären blommar sprider sig en mild doft av bittermandel över trädgården. Aromen kommer som mjukt böljande vågor i luften och överraskar mig när jag kommer runt hörnet, får mig att stanna upp och blunda en stund mitt i livet.




Den första körsbärsblommen är alltid kortskaftad och tät, möjligen också vackrast eller åtminstone mest efterlängtad.

lördag 7 maj 2022

7 maj - En får inte vara ifred för länge

Allt var ordnat och klart sedan i våras för ett besök i min ateljé idag. Ett gäng kulturhungriga medlemmar i AF:s Konstförening i Linköping var på väg hit. Då drabbas jag förstås av magsjuka. Mönstret går igen från tidigare eftersom jag drabbades av likartat problem under min senaste lilla satsning - en utställningshelg i december 2021.  

En får inte vara ifred för länge.

Jag hann ställa in besöket redan igår, så allt ordnade sig ändå i tid och att falla till föga och deppa ihop hjälper icke; det hade jag heller inte ork med, maginfluensa är en parasit som kräver total koncentration. Nu är jag emellertid på gång igen och är tillbaka i ateljén och här har jag just haft ett givande samtal över staketet med min granne, fiskhandlaren Jonny. Vi hade nämligen ett spörsmål att förvalta.

" Hej! Är i småland och jobbar med vårt bete till fåren. Har då dessa små humlor eller vildbin till sällskap. Har du någon idé om vad det kan vara, för de ser imponerande ut trots att de bara är något större än ett vanligt honunsbi. Hälsningar från Jonny i Nydala".

Svaret hade jag nästan klart innan bilden. Glödsandbi förstås, detta nya vildbi som verkligen tagit över bygden. Jag ser dem varje dag, många gånger och lite här och där, såsom jag tidigare har berättat om.

Men det var inte enbart detta vi samtalade om, Jonny och jag. Vi har nämligen haft parallella upplevelser knutna till glödsandbiet.

Innan jag blev sjuk, jag tror det var i onsdags, såg jag två stycken steklar som slogs med varandra i solgläntan i en rabatt i trädgården hemma. De var rödbruna i grundfärgen med lite spretiga ben, långa antenner och hade en spektakulärt tydligt getingfärgad bakkropp som riktig lyste i gult. Jag kände igen dem som s k gökbin. Gökbin lever som parasiter på andra grävande vildbin, därav namnet. När jag kom ut igen med mobilen i hand hade solen och gökbina försvunnit. Det blev dessvärre inget foto.

Akvarellskiss av gökbiet Nomada signata.

Istället har jag gjort ovanstående akvarellskiss av ett vildbi som liknar det jag såg. Arten på illustrationen heter Nomada signata och är en boparasit på just glödsandbiet. Jag kan förstås inte säga att det var just den arten jag såg men det är här som samtalet med Jonny kommer in.

"Tack för svar", skrev Jonny."Tack vare detta kunde jag googla och därvid se att vi även har Nomada signata på samma plats. En slogs med ett glödsandbi men jag hann inte fota innan de skildes åt och båda flög vidare. Bästa hälsningar Jonny".

Två oberoende observationer som båda talar i riktning mot att glödsandbiet nu har fått sällskap av sin efterhängsne följeslagare, gökbiet, parasiten Nomada signata.  

En får inte vara ifred för länge.

onsdag 4 maj 2022

4 maj - Oljemåleri i ateljén

Konstrundan närmar sig med stormsteg - som alltid. Och jag arbetar hårt med ett gäng återanvända dukar, målar olja av bara tusan, för att ha åtminstone något nytt till vernissagen den 26 maj.

I olika stadier står mina verk uppradade lite här och där. Så sitter jag där framför dem och funderar om fortsättningen; gillar läget och fortsätter eller förkastar och börjar om i en ständigt fortgående process.



Men vad det här ska bli är nog svårt att gissa. Jag har emellertid en idè.

Så kikar jag ut genom fönstret och ser flugsnapparhanen klippa med vingarna i snöbollsbusken framför den gistna holken i linden. Han kom alltså i natt. Vilken resa han har gjort! Större än min.

tisdag 3 maj 2022

3 maj - Bland sippor, guider och bin

Vid Stocklycke står guiden Kjell från "Naturum Tåkern på vift" och berättar för alla besökare om vad som finns att se på Omberg dessa dagar runt första maj när de första bokarna slår ut.

- Här har vi hålnunneört, säger han. Ett märkligt fynd av en växt från Skånes bokskogar som hittat ända hit till Östergötland och nu har naturaliserat sig i den södra bergsbranten och sprider sig sakta under bokarnas hägn.

- Med hjälp av Inga och Per-Emil som tog hit den med kärlek från Skåne, svarar jag. Nu ämnar vi emellertid jaga vidare med kartfjäril, men är öppna för andra förslag. Har du något att komma med?

- Jo, men du, det där glödsandbiet du brukar berätta/"skryta" om, det har jag funnit i trädgården hemma också, så det så! säger Kjell

- Jag förstår det, kontrar jag. Vi har gott om dem i vår trädgård, t o m så, att vi får vädra ut dem ur glasrummet numera och igår såg vi ett vid Vätterstranden nära Gränna, vid Kleven. Var än man går numera i trakten, undrar om de har hittat även till Omberg?

- Näej, mumlar Kjell, där går väl gränsen. Omberg lämpar sig nog inte så bra för dem.

Ulla och jag tänker söka efter kartfjäril längs Sjövägen. Vi startar vår vandring vid Storpissan och går bort till korset vid Bramsens väg.

Vandringen längs Ombergs Sjöväg är bedårande vacker och skön.

 Någon kartfjäril ser vi aldrig, kanske skulle vi ha väntat till eftermiddagens solläge. Däremot hittar vi nästan omedelbart ett glödsandbi. Det far runt framför fötterna på oss vid rastbordet nedanför Hälle källa. Även här allså! Var skall detta sluta? Kanske får Kjell rätt i sin undring om det finns risk för en utveckling som påverkar andra vildbin. 


Ett glödsandbi överraskar oss vid rastplatsen Hälle källa.

Glödsandbiet är ju stort, tungt och intensivt och har säkert en stor förmåga att ta för sig ordentligt av blommornas nektar; först av alla kanske? Jag har sett dem tränga sig före även honungsbin.

måndag 2 maj 2022

2 maj - Ombergs ramslök

Den har blivit högsta matmode - Ramslöken. Ingen har väl undgått programmen i TV och artiklarna i mattidskrifter, där allt med ramslök prisas, såom i pesto, pajer och soppor. Och visst, det är en fantastiskt god kryddväxt och jag kan faktiskt ännu känna doften i min hand från plockningen igår då jag gjorde aromsmör till biffen vi bjöd våra vänner på.

En vacker "ramslöksdal" på Omberg. Att ge sig in i en sådan och plocka vore ett gigantiskt brott mot skönhet och natur. Välj en lämpligare plats!

Det finns ställvis gott om ramslök på Omberg och vid Vätterns strand söderut längs gamla Riksettan mellan Ödeshög och Gränna. Den trivs i de små ravinerna som lutar ner mot sjön och där står den, alltid med lökar och rötter i friskt rinnande ytvatten, som dock inte alltid syns ovanifrån. 


När ramslöken blommar.

Att tänka på är att i Naturreservat är det absolut plockningsförbud. Och detta gäller i markerade reservat både på Omberg och söderut mot Gränna. (Se skylt nedan). Inte alla har förstått detta och Länsstyrelsen i Östergötland har uppmärksammat det hela som ett snabbt växande problem. 

Det är på Omberg överlag inte heller lämpligt att plocka för försäljning, storhushåll eller restaurang, men man kan förstå att turistföretag, hotell och restaurang, i direkt anslutning till Omberg kan profilera sig på ramslök som lokal resurs och man får ta knippor av blad för eget hushåll. Det är viktigt att all denna hänsyn tas, för att vi inte ska närma oss risken för totalförbud mot plockning, något som just nu diskuteras på Öland. Jag har tyvärr, även på Omberg, sett stora bärkassar användas för masskörd och av sådant blir vi alla naturintresserade och Ombergsfantaster riktigt arga och besvikna.

söndag 1 maj 2022

1 maj - Ett tigerminne kommer upp till ytan

När jag läser den sorgliga artikeln i Corren kommer minnen upp till ytan.

 
Faksimil ur Corren april 2022.

Resan till Sumatra, som jag var med om för 15 år sedan blev på nytt väldigt levande; och hur snabbt har inte alla dessa år förrunnit.

Dygnsfärskt spår av Sumatratiger i flodstrandens lera.

Vi såg aldrig någon tiger, men vi var nära. 

Vi trampade tätt efter en, på en lerig stig längs flodstranden. Den hade gått där framför oss bara någon dag tidigare och våra hjärtan klappade en aning ... Vi vandrade mot ett vattenhål i en öppning i djungeln på spaning efter elefanter men stelnade till av ett kraftigt rytande från buskagen framför oss varvid våra parkvakter/guider med automatkarbiner i händerna kom rusande och beordrade snabb reträtt ... Längs Tapan Road, där jag fick förtroendet att gå själv en bit i förväg, påmindes jag om att en tiger passerat någon dag tidigare. Jag spanade både längtande och vaksamt åt sidorna hela tiden och drömde om ett möte.

Akvarell av Sumatratiger.

Redan då 2007, var Sumatratigern på randen till utrotning. Endast knappt femhundra exemplar beräknades finnas kvar på den väldiga ön och minskningen är fortsatt snabb. Naturen på Sumatra är liksom på flera av de stora Indonesiska öarna hotad av en växande befolkning som kräver sin andel av mat och ökad standard. Även inne i reservaten såg vi flera nygjorda skogshyggen, plantager och bränningar, odlingar av Liptons thé, kassava till chips och oljepalmer för lyxkonsumtion i västvärlden. 

Utrymmet för tigrar blir alltmer begränsat. Och jag tänker som så, att hur skulle vi i vårt land kunna döma dessa människor att få föda och utkomst när vi själva lever som vi gör och inte ens har konsensus nog att ordentligt värna några hundra vargar i vårt stora land.

Jag blev gripen av den lilla korta artikeln, därför att jag kände att jag på något sätt hade kunskap om, satt med ansvar för och var inblandad i dessa tigrars öde. Jag var ju där en gång, på Sumatra nära tigrar, och bakom de tryckta orden på ett dagstidningspapper om dödandet av tigrar från långtbortifrån fanns en gripande verklighet som jag har haft privilegiet att få nosa på en liten aning. Kunskap är minsann inte alltid så lätt att bära som det sägs.

Vill du ta del av min resa till Indonesien så hälsar jag dig välkommen till en spännande värld via länken nedan.

länk Indonesien.

torsdag 28 april 2022

28 april - Klosterorlunda, rapport från en gammal trädgård

Lars har flera gånger berättat för oss andra i "tisdagsklubben" om gården Klosterorlunda på Östgötaslätten söder om Vadstena och öster om Tåkern; om hur en av Linnés lärjungar, Mathias Wallberg, någon gång under åren från 1740 och framåt här anlade en av dåtidens förnämsta trädgårdar i landet. 

Östgötaskildraren P.D.Widegren skriver 1828: "Den wackra Trädgård, der framlidne Förste Landtmätaren Mathias Wallberg, en af ortens snällaste Botanister, uppdrog så många sällsynta Wexter, underhålles ännu".

Af Pontin säger i sina samlade skrifter: "Orten hade åtminstone för 20 à 30 år sedan sin botaniska trädgård vid Kloster-Orlunda, varest den skicklige prem. Ingeniören M. Wallberg då nedlagt en rikt belönad möda".

Lars ville gärna att vi andra skulle följa med för att med gemensamma ögon försöka finna eventuellt kvarvarande spår av trädgårdens ursprungliga flora. Alltså kontaktade han nuvarande arrendatorer och ordnade en liten exkursion dit, efter positiv respons från det unga ägarparet. 

Det ska jag säga direkt, att de stora överraskningarna uteblev. Av den ursprungliga trädgårdsanläggningen fanns inte mycket, om ens något kvar. Istället såg vi en tämligen ordinär flora, där gräsmattor, utvuxna träd, små grupper av buskar och rosor samt rabatter i välskött skepnad stod som huvudintryck. Men visst fanns där några små pärlor undangömda.

Där gräsmattorna inte var klippta bredde en tät bladmatta ut sig bestående av diverse liljeväxter, allt i en saftigt grön färg mestadels utan blommor. Områden med pestskråp fanns också samt ett hörn med nyplanterad bok, som förväntades bli en hett önskad bokskog. En liten damm var också på plats och vid denna stod en riktigt gammal, vitt utbredd idegran av mäktiga dimensioner.

Nog kände vi att just denna mycket väl kunde vara planterad av Mathias Wallberg själv. Idag var den "ett perfekt klätterträd för gårdens fyra pojkar".


En gammal avenbok berättar också historien om den ursprungliga trädgården.

Lika gamla som idegranen tycktes några andra gårdsträd också vara, bland annat det nya rotskottet av en vindfälld robinia, en vackert formad naverlönn samt ett par rejält medtagna och grånade avenbokar.

Vildtulpan, Tulipa sylvestris

Men det var när vi kom till gruset framför gårdens flygel som framför allt Karin riktigt hajade till. Där växte hennes "älsklingsblomma", den gula vildtulpanen. Först då förstod vi att alla dessa blågrå blad överallt i oklippta gräsmattor nog var det vegetativa resultatet av just denna vackra blomma.

Bladmassan av förmodade vildtulpaner är verkligen massiv. Notera att det emellertid är en svalört som blommar lurigt mitt i bilden och inte en tulpan.

Ännu mer överraskade blev vi av att hos de blommande vildtulpanerna vid flygelväggen finna en för oss en obekant "stjärna". Vi letade i våra floror och fann dess namn:

Skymningsstjärna, Ornithogalum boucheanum.

I floran är denna växt, ursprunglig från västra Asien, endast noterad i Skåne men säkerligen finns den inplanterad i trädgårdar på fler platser i vårt land. Intressant är dock, att Emma på gården, berättar att den här "växer spontant och är inte planterad av oss". 

- Här borta någonstans har jag tidigare funnit en gul nunneört, säger Lars.

Vi finner den och även något mer; en nunneört som vi kommer att fundera över. Runt omkring oss ser vi arten smånunneört, men just här, i ett frodigt och mullrikt parti i närheten av den stora idegranen och den gula nunneörten, växer några exemplar som är högre och gängligare samt tycks ha mer rundade blad. 

- De liknar "Gotlandsnunneört", säger Sverker när han kollar i floran. Vi andra håller med och noterar att det i så fall handlar om en hybrid mellan stor nunneört och smånunneört, beskriven 1991 och funnen på Gotland.

Detta måste kollas upp förstås. En expert måste rådfrågas. Ergo - jag ber att få återkomma i ärendet! Se nedan!

Vi avslutar vårt besök i lä i magasinshallen med en kopp kaffe och ger oss sen iväg hemåt över slätten till ackompanjemang av Klosterorlundas tutande skogsduvor. Ulla och jag tar vägen över Orlunda för att titta till "Slättens katedral". Den är alltid värd ett besök.

Nu har jag fått svar från Torbjörn Tyler i Lund som kort och gott svarar att det är smånunneört, Corydalis intermedia. Så var det alltså med den saken. Utseendet ligger uppenbarligen inom artens normala variation och troligen är det så, att de här individerna stod i mera bördig jord och i skyddande halvskugga. Tack till min hjälpare!

tisdag 26 april 2022

25 april - Ett vackert bi som följetong

Jag äter ett äpple och går runt på gräsmattan vid ateljén för att lufta mina nerver en stund under det pilliga jobb jag håller på med.


Hona av glödsandbi mitt i bilden.

Men! Ett gulrött lite ullnystan far runt tätt över gräset och jag ser ju direkt att jag härmed har sett det första glödsandbiet för i år. 

Det har blivit en vacker historia, till en följetong om ett vildbi som började en aprildag 2017 i Isberga naturreservat vid Heda norr om Ödeshög. Det var där nämligen som upptäckten gjordes för första gången i Östergötland. Glödsandbiet blev med ens innevånare också i vårt vackra landskap och jag fick stå för fiolerna. Det var stort!

Glödsandbi fotograferat den 2 maj 2018.

Ulla kommer förbi ateljén lite senare och hon är sedan tidigare mycket intresserad av detta vackra bi och tillsammans går vi ut för att se om vi kan återfinna det. Efter lite sökande ser Ulla biet och menar att hon nog har hittat platsen där det verkar bo.

- Det kröp ner precis här, säger hon och pekar.


Bohål av glödsandbi.

Vi finner bogången mitt i gräsmattan, alldeles under en liten kvist. Små "tuggor" av uppkastad jord kantar hålet och biet är kvar för arbete där nere medan jag fotograferar. Så fick vi då veta hur detta nya bi också bygger sitt bo. Intressant är det att veta att glödsandbiet inte är så kinkigt med boval utan kan utse en trivial allmän gräsmatta för ändamålet. Det ökar ju förutsättningen för en fortsatt god etablering och spridning.

söndag 24 april 2022

24 april - Det kan alltid vara värre

Solen värmer i lä men nordanvinden biter en smula runt hörnet i skuggan. Det är som det ska. Våren trampar vidare. Jag har referenser att gå på.

Från den 12 april 2012 till exempel.

24 april - Mistelbad

Ofta, säkert varje vecka, går jag bort till äppelträden och mina mistlar. Jag sticker in näsan i busken och följer dem närgånget genom livets olika skeden, noterar skillnaden mellan kön och gläds åt tillväxten. 


Jag tar ett mistelbad kort sagt. 


Är det bara slump att den här flugan finns just i misteln?

Ofta finner jag också att något nytt händer, t ex att en intressant fluga landar på ett blad eller, att en grodd från förra året plötsligt inte finns kvar, att apeln tydligen har lyckats försvara sig mot parasiten. Och alla dessa andra små tvåvingar, fjädermyggor och småflugor, som sitter på nästan varje liten blomma. Dricker de nektar? Hjälper de till med befruktningen så att misteln kanske är mer än bara vindpollinerad? 

Inte vet vi allt! och lite nördighet kan vara pur glädje.

fredag 22 april 2022

22 april - Fikapaus

Det var fullt hus på Senioruniversitetet i Jönköping igår då jag presenterade min föreläsning "Fåglar på mitt sätt".

Här kopplar vi alla av en stund med fikapaus mitt i programmet.

torsdag 21 april 2022

21 april - En doldis bland Ombergsblomster

Nu och någon vecka framåt är den vackraste tiden på Omberg, tycker jag. Blåsipporna står kvar men döljs efterhand alltmer av vitsippsmattan. Här och där lyser lungörten bland uppstickande tandrot och skogsbingel, en vacker doldis i sammanhanget. Och snart slår bokarna ut! Bättre än så blir aldrig våren.

Lungörten blommar.

Alldeles snart åker jag till Jönköping för att hålla min föreläsning "Fåglar på mitt sätt". Jag är laddad.

onsdag 20 april 2022

20 april - Tåkern idag

Jag hade en föreläsning i Eksjö SPF igår och imorgon far jag till Senioruniversitetet i Jönköping. Två olika program är det men oavsett så, knaprar allt sådant mycket förberedelsetid. När allt till slut är färdigt, passar jag på att slita mig fri för andas genom att fara ner till Stugan vid Tåkern en stund. 

Två fina snokar springer jag på, en har hunnit hela vägen ner till vattnet vid båtplatsen och en ringlar iväg över fjolårsgräset genom betet. Detta är nu ingenting mot det vi upplevde i snokväg under helgen vid Naturum. I området noterade vi alla tillsammans, vuxna och barn, minst trettio olika individer; somliga i riktiga parningshien och de flesta alldeles oförskämt orädda, eller kanske snarare upptagna. En fantastisk upplevelse blev det för oss. Den kommer vi att tala om länge!

Det som avgjorde mitt beslut idag att ta en liten paus vid tåkernstranden var att jag hörde om årets första lövsångare från Sättuna vid Roxen igår. Jag tänkte, att finns de där så finns de säkert här. 

Lövsångare i knoppande hägg.

Mycket riktigt, i al och häggkratt vid kanalen, faktiskt redan från Stugan, hörde jag nu årets första - den bästa - som mestadels höll till högt uppe i en stor blommande sälg men alltemellanåt närmade sig grönskande häggbuskar. Stor lycka förstås, ett vackert steg på vägen!

Jag satte mig på kanoten en stund. Vinden snåldrog från nordost men i lä av vassen en liten bit ut, tänkte jag, kan jag nog ta en försiktig sväng, inte så långt, bara några paddeltag. Det är lite tradition.

Jag hade snart sällskap i kanadensaren av flera små svartbruna jordlöpare. Jag kände igen dem som vasskärrlöpare, Agonum thoreyi; en art som är mycket allmän i den fuktiga och dunkla miljön på Tåkerns vassbotten.

Här och där längs vassbården finner jag flytande men förankrade och insnärjda jordstammar av växten sprängört, redo att sätta fart på växandet. De påminner en del om selleri och är också släkt. Men pass på - sprängört är en av våra giftigaste svenska växter. Den förorsakar en del kreatursdöd på blöta beten, då djuren utan vilja trampar sönder växten, varvid omgivande vatten blir farligt att inmundiga.

Videbuskagen som alltmer tar över delar av den tidigare så uniforma Renstadvassen börjar blomma så smått och lockar förutom en sjungande sävsparvhane i nästan varje buske, även bin och humlor, så att luften blir till surrande flöjtdiskant över rördrommarnas alla bastubor.

Till slut noterar jag att åren lunkar på. De små alarna som slog rot någon gång i början av 70-talet vid kanalbanken har vuxit ut till rejäla träd. De börjar bli gamla; så ock jag.

måndag 18 april 2022

18 april - "Den lille på berget"

Många härliga vårdagar tillsammans i familjens hägn har vi haft. Vi har njutit av våra barn och barnbarn under en ljuvligt skön och upplevelserik långhelg. 

En av våra promenader gick förstås runt Höje på Omberg. Blåsippornas blom har snart kulminerat och då är vitsipporna snara med att ta över.  Då vi gick där längs grusvägen i blomdoften hörde vi plötsligt ett försynt men idogt trummande i en utdragen och jämn taktvirvel, ibland med studs. 

- Det är en mindre hackspett, meddelade jag, varefter alla började spana efter fågeln. Till slut hittade vi den på en grenknota högt uppe i en ask. Den trummade frenetiskt, flera gånger i minuten och vi kunde tydligt se hur huvudet vibrerade kraftigt när den spände näbben mot den torra tickan som fungerade som resonansbotten.


En hane av mindre hackspett sitter i en ask och trummar ivrigt.

Vi ansträngde oss väldigt för att försöka fotografera hanen i sin blodröda keps, men avståndet gjorde tyvärr alla våra foton suddiga.

Akvarellstudie av den trummande mindre hackspetten.

Gott då att hemma kunna ta till akvarellen för att höja upplevelsen till sin rätta nivå.


Jo så hittade vi också bland mycket annat årets första utslagna gullvivor. 

onsdag 13 april 2022

13 april - När maskrosor blommar

Maj månad kläder sig i gult. Gödslade gräsmattor och betesvallar täcks av en matta av ogräsmaskrosor. Jo, de kan kallas så, ogräsmaskrosor, så gräsligt. 

Någon art av ogräsmaskros blommar redan i stugknutens södervärme.

Tro bara inte, att alla dessa maskrosor är av en och samma sort. Icke! Av maskrosor finns det nästan 1 000 arter i Sverige i cirka 15 olika sektioner. Många är allmänna, andra sällsynta, en del extremt ovanliga, t o m så att man bara har hittat ett enda exemplar i landet,  många är hotade och en del utgångna. Maskrosor finns dessutom över hela världen med ett stort antal arter.

Man kan bli specialist på maskrosor, bli professor i ämnet om näring och ekonomi finns tillstädes, ägna hela livet åt komplexet och ständigt få lära om och lära nytt. Inget står nämligen still taxonomiskt! Från ett år till ett annat har man ändrat något.

Jag kände Carl-Fredrik Lundevall. Vi gjorde en flora tillsammans för ett antal år sedan, han var den som kunde och skrev medan jag målade. Mer än tre år höll vi på med arbetet och jag gick på knäna ekonomiskt. Men, jag lärde mig mycket och intresset blev väckt. Carl-Fredrik var nämligen en av dessa maskrosspecialister. Han samlade och pressade och odlade även maskrosor i sina trädgårdar vid Heby och Lidingö och han kunde konsten att berätta för mig, som då visste föga, ännu mindre än idag alltså.

En art av sandmaskros.

Varför berättar jag om maskrosor nu i april? Jo! för de blommar redan. Fotot överst är från grannhusets södervägg idag och redan för en vecka sedan slog små rara sandmaskrosor ut under asken på baksidan av ateljén; en av dessa 60 arter som finns av sandmaskrosor, s k rödfruktiga maskrosor. De är nog sötast tycker jag. Oftast är de små blomhuvudena vitgula i färgen och arterna har finflikiga blad tätt tryckta mot sandig och varm jordmån. Där trivs de bäst.

Nu hoppas jag att jag något har väckt ditt intresse för maskrosor. En ny spännande värld!