onsdag 28 december 2022

28 december - Två vintermöten vid Tåkern

Det var häromdagen, efter hemkomsten från Västmanland som jag åkte ner mot Tåkern och Stugan. Snön hade smält bort igen och allt var grått och slaskigt.

I de stora asparna vid Kälkesta satt en gammal havsörn och spanade.

Och vid Väversunda gjorde en varfågel, säsongens första för min del, detsamma från en sälg vid vägkanten.


Ett par av Tåkerns välkända vinterfåglar var hemma, alltid något att glädja sig åt så här mitt i tristvintern. Tur att man är fågelskådare!


tisdag 27 december 2022

27 december - Vinterskisser från Västmanland

En lugn och skön jul tillbringade vi hos svärmor i Västerås, varvid jag också gavs en liten möjlighet att komma ut uppåt Bergslagsskogarna, där kort snö och vinterfrost formade ett vackert landskap, som jag passade på att skissa runt lite i.




Man har ett särskilt ord för målningar av vinterlandskap på engelska. Det är ett vackert ord, ett som vi inte har någon direkt översättning på - "Snowscapes".

De här fem skisserna kom snabbt på, små och enkla och gjorda genom öppet fönster i bilen direkt på det akvarellpapper som var upptejpat på kartong. 


onsdag 21 december 2022

21 december - På årets kortaste dag

Denna dag, i mörkrets tidevar, finns ändå en kommande ljusning. Den, att det nu vänder. Jordaxeln, som står lite snett i horisontalplanet, lutar idag som mest från solen. Imorgon har vandringen tillbaka redan börjat; inte mycket i början, knappt något alls, men ändå! Känslan är att bara veta ...

En sån här dag passar det som bäst att hälsa till er alla som så troget läser och tar del i min Naturliga dagbok. Utan er närvaro bleve allt intet.

Därför vill jag passa på nu, samtidigt som jag bommar igen ateljén några dagar, att sända en hälsning om en riktigt God Jul och ett Bättre År 2023, än det som förevarit 2022.

Vågar vi hoppas på det?!


tisdag 20 december 2022

20 december - Doften i ett par pulsvärmare

Äntligen kom vi till skott hemma. Nu har också vi tagit det viktiga steget att sänka temperaturen i huset. Vi har levt ombonat och lyxigt med 23 graders värme inomhus i långliga tider och sådant blir ju under rådande omständigheter alldeles ohållbart. Elräkningen kommer att bli svår att förvalta och solidariteten med klimatet, med Sverige, Europa och Ukraina finns självklart också med som viktiga faktorer. Vi bestämde oss för att testa två graders minskning på värmeväxlaren som är ansluten till bergvärmen. 

Nu har det gått några dagar och givaren visar på en stabil rumstemperatur på 19-20 grader - dryga tre graders skillnad mot tidigare. Det känns! Det kommer att ta tid för kroppen att anpassa sig, minst ett par tre veckor skulle jag tro, och fram till dess får det bli raggsockor och ylletröja på. Men det är förstås nödvändigt och egentligen enkelt. Om vi ska ta oss ner ytterligare någon grad återstår att se efter nödvändig anpassning. Nu kör vi så här en bit framåt och tyck då inte att vi är fjuttiga. Lite i taget är en god modell.

"Jag har hittat några oanvända pulsvärmare i korgen i tvättstugan", sa Ulla igår eftermiddag."Jag tror att din mamma Valborg har stickat dem. De är perfekta för dig att prova nu om du är frusen.

Jag tog emot dem, varsamt och känslosamt, trädde dem på mina handleder och upplevde genast en skön värme sprida sig i kroppen. En doft hjälpte till i processen, en doft som fick mitt undermedvetna att reagera intuitivt. 

Det doftade mamma.

Klart och tydligt vällde minnen och saknad fram när jag satte händerna för ansiktet och drog in doften. Jag fick tårar i ögonvrån och känslor sprakade till som vore de tomtebloss i mitt inre.

Min mor Valborg Björkman, 94 år, en kort tid innan sin bortgång.

Min lilla mamma, så saknad efter bortgången för dryga fyra år sedan men ännu så levande och nära i både rum och tid. I mina tankar finns hon alltid med - idag som doften i ett par hemstickade pulsvärmare.


lördag 17 december 2022

17 december - Lodjursjakt i Östergötland 2023

Nu har det besannats, det som Gunilla Wetterling informerade mig om redan den 9 november i år, att Viltförvaltningsdelegationen i Östergötlands län har beslutat att 28 stycken lodjur skall få avskjutas under mars månad 2023.

Anledningen till att mitt engagemang i vårt läns lodjursjakt kom på tapeten var den observation av lodjur, den första på nästan hundra år, som gjordes i november på Omberg. Det är en stor sensation att lodjur har setts på Omberg och detta är också en fingervisning om att lodjursbeståndet i Östergötland efter många års tynande tillvaro äntligen har börjat växa.

Länk till min artikel om lodjur på Omberg.

2022 genomfördes en avskjutning av 7 stycken lodjur av beslutade 10 i länet. Populationen ynglande honor har under hand ökat ännu mer, till uppskattningsvis 17 st under 2022, vilket föranlett beslutet om avskjutning på 28 st.

När vi äntligen har fått en fin tillökning av lodjur i Östergötland beslutar alltså Viltförvaltningsdelegationen att lägga sig på miniminivån av 7 st ynglande honor, vilket enligt min och mångas uppfattning är inget mindre än en skandal. Lodjuret är ett uppskattat djur. Det är omtyckt och gillat av en klar majoritet av svenska folket. Vem vill inte ha en större chans att få se ett lodjur i vår natur!?


Direkt reaktion på ovanstående:

Just värdet av att oftare kunna få se och uppleva våra rovdjur i skogen väger sorgligt lätt i förvaltningen. 

Med vänliga hälsningar

Henrik Ekman 


Jag menar att Östergötlands länsstyrelse arbetar emot folkviljan, styrda som man är av en minoritet som dessvärre möjligen är överrepresenterad i den förvaltningsdelegation som äger beslutsfrågan. Vad jag menar är, att man skäligt nog kan undra hur många av nedanstående politiskt tillsatta personer som själva är jägare.

 

Viltförvaltningsdelegationen i Östergötlands län

Flera artiklar i vår regionaltidning Corren har den senaste tiden handlat om lodjuren och jakten på dessa.

Här är några länkar. Man förstår av mängden insändare att engagemanget är mycket STORT:

https://corren.se/debatt/artikel/bevilja-ingen-licensjakt-pa-lodjur-i-ostergotland/lwz4o6vl

https://corren.se/insandare/artikel/sluta-att-skjuta-lodjur-lat-samtliga-fa-leva/rekv7vyr

https://corren.se/insandare/artikel/sluta-att-skjuta-lodjur-lat-samtliga-fa-leva/rekv7vyr

https://corren.se/debatt/artikel/alla-djur-slar-byten-for-att-sjalva-overleva/jdkx1k0r

https://corren.se/debatt/artikel/bevilja-inte-licensjakt-pa-lodjur-i-vart-lan/rkxo93xl

https://corren.se/debatt/artikel/hallbar-forvaltning-av-lodjur-i-lanet/r3x66vkr

https://corren.se/debatt/artikel/lodjuren-begransar-antalet-viltolyckor-i-trafiken-/r4d6428r

https://corren.se/nyheter/inrikes/natur/artikel/licensjakt-pa-lodjur-i-flera-lan/l7v6yk8l

https://corren.se/nyheter/ostergotland/artikel/antalet-lodjur-okar-i-lanet-nu-fattas-beslut-om-jakt/r4d6zzor

Här kommer säkert fler artiklar att kunna fyllas på med.

Förvaltningen av våra 5 stora rovdjur: björn, varg, lodjur, järv och kungsörn är en knivig uppgift. Olika intressen står emot varandra och diskussionens vågor går ofta höga.

När det kommer till lodjur är dock en klar majoritet för en ökad tolerans och närvaro, vilket i klara ordalag betyder att de av Naturvårdsverkets/Statens beslutade miniminivåer borde höjas, kanske fördubblas.


Senare tillägg:

Jag tänker mig att försöka få till något slags protest-upprop om den jakt/slakt av 28 lodjur som är bestämd för Östergötland under mars månad 2023.  Kanske kan detta lodjur få bli vinejtten och starten.


tisdag 13 december 2022

13 december - I Luciatid

Hur är det med Lucia egentligen. Nog har firandet minskat. Ingen officiell ljusdrottning finns kvar i Ödeshög i alla fall. Uppenbarligen är det en ljus tradition som tycks gå i stöpet. 

Lars och jag struntade också i Lucia och åkte iväg en tur över vinterlandskapet istället. Det var bistert så vi satt mest hela tiden i bilens kupévärme. Fnyk av lätt Vättersnö singlade i lufthavet runt Omberg och Tåkern. 

"En fin illustration av vattnets viktiga kretslopp", skaldade Lars.

I diket och gräsmarkerna mellan Holmen och Väversunda huserade en flock gulsparvar. En av dem visade en glimt av ljusgrå övergump istället för brunröd, så fick den bli en sävsparv och strax var där två. 


Studier av sävsparv ... Fågeln knixade hela tiden med stjärten.

En satte sig i halvt dold i en grästäckt buske vilket gav plats för studier.

... och samma fågel efter viss förädling.

Under fågelbordet hos Fredrikssons fanns som vanligt dessa senaste vintrar ett gäng övervintrande bofinkar, tio stycken kanske.

Inga vråkar sågs idag, men ett litet gäng råkor i närheten Rogslösa samt 250 gäss, hälften sädgäss och hälften kanadagäss på en friblåst höstveteåker. 

Vid Borghamn kom en gammal havsörn på skrå över hamn och skvalpigt grågrönt vättervatten. Den seglade hela vägen bort mot Ombergs norra udde och försvann, utan ett enda aktivt vingslag. 


måndag 12 december 2022

12 december - Vintertur till en kär vän

Vi tog en vintertur över slätten för någon dag sedan, Ulla körde och jag satt i passagerarsätet en aning spänd i kropp och tanke. Snön började falla nämligen och vitmenade vårt landskap, så det fick gå varligt fram i slirsträngarna på gamla RV 50 och jag, ytterst ovan vid sätet bredvid, kom nog med några "goda råd" för mycket förstår jag.

" Jag har visst tagit med mig en orolig en på utflykt. Jag rastar Gebbe!" - säger Ulla och ler lagom snett men tålmodigt och vänligt bakom ratten. 


Vi är på väg till Vadstena och passerar Tåkern på vår högra sida. Sjön ligger lugn och stilla täckt av en vit vinter. Oh! vad jag längtar dit, att få ta en lång tur mellan vassar i jungfrulig ensamhet, endast tillsammans med orädda skäggmesar. 

Snart är vi framme hos min gamla kompis Kent Persson. Han lämnade Lassagården vid Tåkerns strand för ett år sedan och flyttade in i en tvåa bostadsrätt i Vadstena. Där bor han bra numera, slipper trädgårdskötsel och allt annat som hör en gård till. Vadstena har nära till allt - nåja utom ordentlig skog kanske - men har allt annat som pensionärer kan behöva.


Kompisar för livet - Gebbe och Kent, foto Ulla Björkman.

Vi käkade pizza och drack kaffe med Ullas nybakade lussekatter och så pratade vi  om allt som timat sedan begynnelsen och vad som har varit oss emellan. Det är mycket det!

Ur boken "50 år med Tåkerns Fältstation 1963-2013" saxar jag detta foto av Christer Elderud:

Ringmärkning någon gång i början av 1960-talet. Kent Persson och Gebbe Björkman i arbete i "ringlabbet".


Det gamla kamratgänget från Tåkerns fältstations begynnelse i början av 1960-talet återsamlades 2008, alldeles innan det gamla tornet revs för att bereda plats åt ett nytt pampigt Naturum Tåkern.
Från vänster Urban Ekstam, Kent Persson, Sven-Erik Fransson (vår mentor), Christer Elderud, Johan Träff, Frank Runtegen, Lars Rosengren, och Göran Bergengren. Jag själv är som du förstår bakom kameran.


söndag 11 december 2022

11 december - Rabattfynd

Så förvillande kan en rubrik vara, att jag nu tänker berätta om ett fynd av en annorlunda svamp i vår trädgårdsrabatt och inte något rabattaterat försäljningserbjudande.

Det var någon gång i slutet av november, då Ulla jobbade på med rensning i vår trädgård av de sista löven och falläpplena, som jag i mitt temporära handicap låg på knä och knipsade vissna blomster och buskar, mera specifikt skyfflade fram bråte under vårt spaljépäronträd, varvid jag också krattade fram ett par annorlunda svampar - två stycken förtorkade jordstjärnor kom i dagen bland bruna löv och förna. Aldrig har jag tidigare träffat på sådana i vår trädgård.

En jordstjärna i akvarellform.

Jordstjärnor är svampar som tillhör kategorin buksvampar, dit även röksvampar och tryfflar räknas. Jordstjärnan börjar sitt synliga liv som en rund boll vilken växer upp ur jorden. Vid mognad spricker bollen upp och skalet bildar flikar runt om som en stjärna med själva rökbollen på ett litet skaft mitt i. I denna rökboll, periosteum, finns sporerna som kommer att spridas med vinden.

Det finns någonstans mellan 15 - 20 arter i vårt land och många av dem är sällsynta och de flesta tämligen okända och svårfunna. Jag har sett jordstjärnor tidigare men egentligen aldrig bemödat mig om att gå vidare med någon artbestämning. Nu känner jag dock ett behov av att få veta.

Här är en bild på fyndet av två jordstjärnor i vår trädgård. Vilken art?

Alltså ämnar jag försöka, inte själv, men genom att lägga ut den här bilden i ett Svampnätverk på FB. Om jag får svar redogör jag genast för detta i bloggen. Det blir en liten bit på vägen att förkovra mig själv och oss alla i ämnet svampar.

Tillägg den 12 december:

Botanikervännen Ulla-Britt Andersson på Öland föreslår att arten är Kamjordstjärna, Geastrum pectinatum.

Jag tackar och bugar och läser att kamjordstjärnan är sårbar, normalt växer i barrförna och t o m på myrstackar i artrika skogar, gärna på kalkhaltig mark. Och så i min päronrabatt vid huset också!


torsdag 8 december 2022

8 december - En tur över berget

Vi började i blekt solsken med turkos himmelsfärg men innan vi nådde Omberg drog mörka snömoln in över Vättern från Västergötland.

Utsikterna över sjön försvann snart som i utspilld mjölk och Ombergs konturer suddades ut medan Sjövägen färgades ostört vit eftersom vi var alldeles ensamma där.

Sjövägen.

Efter turen över Omberg landade vi av någon outgrundlig anledning inne i Café Skedets ombonade värme. Öppetskylten - Torsdag och Lördag - var förföriskt inbjudande. 

Vi satt hos Anne och zippade  varm choklad och thé medan ljuset falnade utanför fönstret.

När vi kom ut stod vi en stund och njöt av utsikten ner över Tåkern. Isen hade precis lagt sig slät och långsträckt, som ett lysande vitt kakelgolv, mitt i det mörka. 

Sonja i Glänås som besökte min ateljé igår berättade att hon hade hört det där mäktiga sjungandet av tusende svanvingar som lämnade mot eftermiddagen. När Tåkern lägger sig händer det blixtsnabbt, ibland på ett par timmar bara och alla svanarna brukar inte hinna med. Då kommer havsörnarna.

Nu är det äntligen vinter. Tåkern ligger.


onsdag 7 december 2022

7 december - Vättern ryker

Jag fick en hjälpande hand idag av vännen Janne som kom med dragkärra på kroken som han tillsammans med Ulla lastade med nedfrysta trädgårdsblomster, som länge nog längtat in till värmen i ateljén. Bättre sent än aldrig och nu får vi se om någon av våra hortensior, pelargoner eller Agapanthuskrukor kommer att klara sig, det är väl ytterst tveksamt, men strunt samma, jag tröstar mig med att man kan så och plantera nya växter varje ny dag man är ordentligt på fötterna igen, men att det just nu faktiskt är ett andrahandsval.

För första gången denna vinter ligger kondensmoln som en rulle grå fönstervadd över Vätterns hela längd.

Det var kallt inatt. Himlen klarnade redan på morgonkvisten och mötte dagern med 7 graders kyla. Allt var frostnupet och vackert. En blek decembersol, har det sagts förut?, värmde knappast men lyste ändå upp mörkertiden som varit länge nog. Över Vättern låg vinterns första molnbulle, så typiskt. 

Efter avslutat arbete och stekt panerad abborre med Väggasås och smörstekta champinjoner plus svagdricka till lunch drog vi iväg upp över Omberg, Janne och jag, medan månen, nästan full, steg från trakten av norr över Slätten.

Vi skulle spana efter lodjur, hade jag bestämt, kanske fanns det någon spårsnö uppe på berget.

Det gjorde det nu inte, endast en aning puder. Och spår fanns bara av vildsvinens brutala häjrningar längs sjövägens båda dikesrenar. Vad är det de söker just där? Larver av trädgårdsborrar, tror Janne. Pingporrar, kompletterar jag.

En kort sväng ner till Hästholmens hamn hinner vi också med. Ett hundratal gräsänder kommer vaggande oss till mötes på kajen för att tigga bröd. Fem sothöns ser jag även utanför sjöbodarna och den välkända tama knölsvanen. Sjöröken står tät ut över viken och Omberg sticker upp som en nunatak ur dimman.

Som en nunatak ur sjöröken vid Hästholmen.

- Det kostar 80 kr nu att lägga i båten här, säger Janne, men numera blir det kajak för hela den slanten, båten är såld med trailer och allt.

Så bestämmer vi i bilens varma kupé, att till våren blir det en tur mot Omberg.

- Bort till Mullskräerna och stäppspolvivelns domäner. Jag har två kajaker nämligen, meddelar Janne.

Tack för idag!


måndag 5 december 2022

5 december - Mitt korta liv som speleman

Jag köpte en fiol för många år sedan. Det måste ha varit på 1980-talet. Svärmor och svärfar i Skultuna hade en granne som byggde egna stråkinstrument. Jag och svärfar Lars- Eric var där en vinterdag på besök för att kika på en alldeles nybyggd cello, eller var det möjligen en kontrabas till och med. Grannen hette Hugo och han är borta sedan ganska länge. Han berättade med inlevelse om sin hobby och visade några av de komplicerade och noggranna momenten i instrumentbyggandets svåra konst.

Han hade några färdiga fioler, som han presenterade och samtidigt undrade över, om det inte fanns ett intresse av att köpa; jag kunde få en till ett vänskapspris, sa han. Jag slog till på stående fot utan större förankring i mål och mening. Fiolen var ju vacker, lite rödlackerad och välbyggd, enligt min amatörmässiga bedömning. Jag blev tjusad helt enkelt. Jag kommer inte ihåg hur mycket jag betalade men det var säkert inte så farligt.

Svärfar Lars-Eric kände sig nog mer tvungen än hågad, att köpa en fiol han också. Så blev det då, att vi gick hem med var sin. Svärmors och svärfars fick hänga på väggen oanvänd i stort sett hela tiden. Men jag köpte en låda till min, gick med i Östergötlands spelmansförbund och började öva.

Min fiol dekorerad med ett hemvirkat band såsom det anstår en riktig spelemansfiol.

Hemma i Ödeshög fanns vännen och fd lärarkollegan Lars-Erik Redin som var speleman ut i fingerspetsarna. Han var från Hälsingland, det säger nästan allt och att spela fiol var hans stora intresse parallellt med orientering och att rita kartor. Lars- Erik hade vänner runt omkring sig i ett spelmanslag från bygden vid Ödeshög mellan Vadstena och Gränna.

Efter något års eget övande tiggde jag mig med i det där spelmanslaget, perifert och så tystlåtet som möjligt är med fiol. Där fanns Juberg från Krigsberga, grannflickan Suzanna när hon kunde, idag stor och erkänd violinist i Portos symfoniorkester, då och då Hans Sandberg, vännen från Tåkerns fältstation som också fattat intresse för den här musiken samt Göran Sanfridsson förstås, han kan ju kompa både med och till allt som spelas. Många andra spelmän minns jag, men kommer inte ihåg namnen på.


Kommentar av Roland Wristel, boende söder om Ödeshögs samhälle idag den 5 december: 

"Min farfar spelade fiol Blinde Janne (Johansson Wristel)"

Så kom Blinde Janne åter ur dödens skuggor, och fick en koppling till nutid och till en vän i bygden, en sonson.



Jag köpte in spelmansmusik, nothäften med låtar av bygdens spelemän och tränade och övade varje dag. Det var roligt och säkert ibland enerverande för min omgivning. Jag toppade min spelmansperiod med att anmäla mitt deltagande i Gränna Spelmansstämma, uppe på berget. Där jag tog del i buskaspel och samstämmig inledning och avslutning. Allting var perfekt och jag kände mig som en riktig spelman.

Allt har en början och ett slut. Början har jag berättat om och nu kommer jag till det "tragiska" slutet.

Jag hade en allergi i botten, beroende på mitt konstnärsskap. Jag var utredd för lösningsmedelskada sen tidigare och hade blivit "förbjuden" att använda mig av terpentin i mitt oljemåleri. Länge ville jag inte förstå varför det kliade i näsan så våldsamt och alltmer när jag spelade fiol. Jag blev som förkyld, hes i halsen och fick röda ögon. Problemen ökade på och till slut var jag ju tvungen att inse och acceptera att jag inte tålde hartsen, kådprodukten, som användes för att hartsa stråken med. 

Det tog slut, alltihop!

Lika bra var nog det förresten. Någon spelman skulle jag inte kunna bli, därtill var jag alldeles för splittrad av andra intressen och dessutom hade jag fått stora bekymmer med tennisarm i hållararmen. Jag hade förstås alldeles fel ergometrisk ställning när jag höll i min violin, och med handledens ibland krampaktiga krökning och fingrarnas gungande vibrato, som ingår i fiolspelandets konst, blev alltihop helt enkelt för mycket. Det hade gått för fort och för fel.

Men, jag minns ändå hela mitt korta spelmansliv med glädje och lycka. Fiolen har jag kvar och idag även svärmor och svärfars. Vad jag ska göra med dem har jag inte bestämt. Det bästa vore nog att sälja dem, ty ospelade som de nu är blir de allt sämre.

Lars-Erik, min spelmansvän, sa alltid att en fiol bara blir bra, efter sin förmåga, om den spelas varje dag!


torsdag 1 december 2022

30 november - En grön gråvinter

Efter de där dagarna med snö och minusgrader för en dryg vecka sedan, har den gröna gråvintern kommit tillbaka med besked. Molnen hänger lågt och tungt över bygden, släpar sin dimmiga ridå på den teaterscen som kallas Östgötaslätt och skapar ständig skymning eller, om man så vill, gryning. Det kan gå på ett ut!

Middagstid över Östgötaslätt mitt i vintern.

I mitt bröst finns en liknande skymning efter återbesöket hos kirurgen igår. Det var hårda besked från läkaren som inte var nöjd med min rehab så långt. 9 veckor har jag gått med gips först och sen "plaststövel". Betastöd, rullstol och ett par kryckor har varit min ständiga hjälp för att komma någonstans och allt inne och ute har jag fått lämna till hustru Ulla. Det är inte lätt! 

Med din katastrof-fot, måste du ta det lugnare, sa doktorn. Du får absolut inte ha ont någon gång och du måste alltid bära skyddet. Det börjar tyvärr bli lite glapp i din stelopererade vrist och jag kan inte att göra om det. Du har slarvat och måste göra bättre.

Och jag, som tycker att jag burit bördan med jämnmod och tålamod, blev med ens olycklig och tårögd. Att jag faktiskt fick lite skäll blev en smärre chock.

Minst en månad ytterligare måste du vänta, läkningen är inte klar och jag hör av mig någon gång i januari, så får vi se sen. Då blir det ny röntgen och den får vi utgå ifrån när vi ska rädda din fot, fortsatte läkaren med bröstton.

Jag "fuskade lite" härom dagen, igen, det är väl sådant som inte är bra och efterklokheten svider nu. Jag stack iväg i bilen, utan orthos, växlade så försiktigt som det gick med min trasiga vänsterfot och njöt av egen frihet. Det högg till några gånger, det gjorde det, men jag var ändå lycklig en stund.

Det blev Tåkernbygden förstås. Den vanliga rundan ner över Dags Mosse, till Stugan och sen vidare mot Ramstad och Väversunda samt en kort sväng över södra Omberg. Jag passade på att skissa lite i akvarell genom bilrutan.

Tofsvipor.

Vid Holmen såg jag först en fjällvråk. Därefter kom en stor och tät flock tofsvipor på vingar över de nya maderna ut över sjön. De var luriga att arta så där direkt eftersom hållet var långt, men tofsvipor var de, nästan 200 stycken och antagligen uppskrämda av en havsörn därute någonstans.

En ensam trana har blivit kvar.

Inte nog med detta. En alldeles ensam trana kom strax därpå flygande lågt över buskarna vid sjökanten. En överraskande och vemodig syn; alla kompisarna är långt söderöver sedan länge. Det kommer att bli en svår vinter att överleva för enslingen.


onsdag 23 november 2022

23 november - Viktiga samtal om skog

Tidigare i höstas hade jag besök av Ola Freijd i ateljén. Vi har lärt känna varandra som hängivna naturkämpar och idégelikar, upplever att vi har mycket gemensamt och alltid väsentliga ting att tala om, gärna till en kopp kaffe. 

Skogen av idag och dess "skötsel" är ett av flera återkommande ämnen då vi träffas och just den här dagen hade Ola med sig något alldeles speciellt att spåna runt om; det gällde skog, framför allt kalhyggen och en idé han hade om att nå ut bredare med ett viktigt budskap.

Ola Freijd med sin rapport om Naturrestaureringsprojektet Risveden.

Ola visade upp förslag på två kampanjknappar och undrade om mina synpunkter. Han hade tänkt, sa han, att nu måste något mer drastiskt tas till för att försöka få en förändring till stånd när det gäller den officiella synen på skog och skogshållning i vårt land. Trodde jag, att den presenterade idén kunde vara något att gå vidare med? undrade han.


Absolut var mitt svar och så blev det. Knapparna är nu offentligt presenterade och intresset har blivit långt över förväntan, första omgången är slut och fler är under tryckning. I samarbete med Naturskyddsföreningen i västra Sverige kan du precis som jag just har gjort, beställa knapparna på nätet:

länk för beställning 

Ola och gänget hoppas nu få med sig många människor i protesten mot kalhyggesbruk. Det är känt att en majoritet av svenska folket redan ogillar metoden; många blir drabbade när skogsområden så momentant och totalt bara försvinner framför ögon och öron, skogar där man strövat omkring med sina barn, plockat svamp och studerat djur. Allt, blommor, fåglar, ja rubbet, kan ju vara borta över blott ett dygn. Överraskningen kan kännas helt förödande, det vet jag själv som skrev om den upplevelsen i en artikel till Fauna & Flora. 

Länk till originalartikeln i Naturlig dagbok

Ola har tillsammans med kompisar från Göteborgstrakten under flera år arbetat  med ett 20 000 ha stort område kallat Risveden. Området är fullt av potentiella våtmarker, myrar, berghällar och skogspartier. Avsikten med projektet har varit att inventera och att finna former för återskapande av försvunna våtmarker samt att på illustrativt sätt redovisa sina metoder och resultat i en broschyr som ska kunna fungera också som Studiehandledning för andra, liknande projekt i vårt land.

Kompendiet "Våtmarker i Risveden" kan beställas. Kontakta mig, jag har några exemplar i ateljén, eller sök Ola Freijd direkt.

Slutord och erkännanden.

Människor som Ola Freijd gör skillnad!


tisdag 22 november 2022

22 november - Vinter på Omberg

Då vi bestämde för en vecka sedan om ett möte på Omberg idag anade vi inget om den vinter som kom i förrgår. Från nästan sommar för två veckor sedan till en rejäl snövinter är svårt att ta in. Men enligt väderrapporterna är det tillfälligt, redan om några dagar har allt smält bort igen och mildväder kommer åter.

Vi ändrade planer från vindskyddet vid Stocklycke hamn till Almlyckan på södra Ombergskanten, vi vågade inte chansa på isbacken ner mot sjön, där kunde vi lätt bli kvar.

Korv grillades och gillades medan allt var tyst och stilla. Precis då vi skulle vända hemåt öppnade sig molnen och släppte fram en skarp sol som fick alla snökuddar på träd och grenar att rasa. Lite som att berget skakade på sig. Så vackert!


onsdag 16 november 2022

16 november - En andvinge i fördärv

Det stinker i ateljén - av död. 

Jag plockade med mig en andvinge hem igår från Tåkerns strand. Det var en snatterandhane som fått sätta livet till, antagligen dräpt av en rovfågel, en duvhök kanske. Vingen hade börjat ruttna men var ändå värd att dokumentera som ett naturens eget konstverk. 

Nu har jag fotograferat av den, det kunde jag ju ha gjort redan på plats. Men den är å andra sidan redan uthyst igen. 

Den hoplagda andvingen är spolformad som en droppe, anpassad för hög fart.

Snatterandens vita vingspegel är inte på plats eftersom armpennorna saknas, men det som jag fastnar för är den vackra, mörkt kanelbruna färgen som finns på vingtäckarna. Har jag tänkt på den tidigare?

Snatteranden var en stor sällsynthet när jag var ung vid Tåkern och tidigt fridlyst, men är nu en av sjöns mest allmänna simänder. Tänk så det kan bli!


tisdag 15 november 2022

15 november - Rå höst

Vi enades om ett besök vid Naturum Tåkern idag, Sverker, Karin, Lars och jag. Det fick bli så, trots att ett ettrigt rått gråväder rådde med duggregn i täta sjok över sjö och stränder och en byig, tilltagande ostlig vind gick rakt igenom långkalsonger och fleecetröjor till råga på allt. 

Vi satte oss på läsidan av tornet och drack vårt kaffe medan vi spanade ut över ett jämngrått landskap där enstaka vita knölsvanar låg oss lite närmare och synliggjordes. En skräcka lyfte när jag kom och försvann lågt under smutsockra vassfält som bugade farväl i vinden. Den fick de andra inte se. Det var nog nästan allt som fanns ... tills femton sjungande sångsvanar passerar över skulten, varvid Lars travesterade sin Brusewitz. 

"De kommer med snö i sin fjäderdräkt".

En havstrut passerade och innan dess en annan mås som överraskade.

Vi såg den komma från sydväst mot vinden, långsamt och lite vinglande. Jag slängde upp kikaren mot det jag trodde var en fiskmås.

- Va! Det är en skrattmås!

Här måste nog en förklaring till. Skrattmås vintertid i Tåkern finns bara inte, eller i alla fall knappast aldrig. Skrattmåsen är vid Tåkern en absolut vårprimör, som alltid, anländer vid vårdagjämning runt 21 mars, inte förr.

- Den ser faktiskt ut som en långnäbbad mås, sa jag impulsivt och förvånat. Observera att bilden är så sann jag som jag förmår, men behäftad med de brister och svagheter som kännetecknar en efterkonstruktion. Den kunde således aldrig gillas som dokumentation. 

Fågeln var ensam, bara det är mycket märkligt för en skrattmås och den såg lite tung ut, mera som en fiskmås. Den hade typiskt skrattmåstecknade vingar som upplevdes en aning långa. Det som gjorde mig fundersam var framkroppen och huvud som jag i snålljuset upplevde som rent vita, utan mörk skugga, och med mörkt kontrasterande öga. Fågeln såg en aning framtung ut och näbben var mörk. 

De vibbar jag fick var från Medelhavsbygd, där finns en mås, lik skrattmås men utan chokladhuvud. Det är naturligtvis väldigt långt till att jag skulle påstå att måsen vi såg var en långnäbbad mås, Larus genei, nu när kamera och all annan möjlig dokumentation aldrig var på plats, men det kittlade en stund i min fågelskådarnerv.

Tillägg den 16 november:

Jag fick ett meddelande från vännen Barbro Nelly. Hon befann sig 500 m västerut från oss, fotograferande skäggmesar i vassen. Hon fotograferade en ensam skrattmås som flög österut mot oss vid samma tidpunkt som vid vår observation ovan. Härmed blev allt med ens klarlagt. Att man sällan behöver gå över ån efter vatten är en god läxa att lära.

Skrattmås i vinterdräkt, foto av Barbro Nelly.


Att redovisa annat som hände på hemvägen är lättare. Till exempel en ca 400 exemplar stor flock av sädgäss, där åtminstone ett tiotal spetsbergsgäss kunde räknas in. 

Fem spetsbergsgäss gick lite för sig själva.

Två fina fjällvråkar sågs. En satt i en låg granruska och spanade efter byte, slog mot backen, lyfte utan byte och passerade endast en meter över biltaket. Den andra såg jag i luften nästan hemmavid, nära Ödeshögs samhälle. Och sen på det kom en överflygande sparvhök. 


En ung vacker fjällvråk, vithuvad med mörkt öga, svart mage och utrustad med klen näbb, avsedd för lämlar mest.

Mitten av november bjuder trots allt både på det ena och det andra och lite spänning dessutom. Kul!